Misskända mästare (4) Karin Barbalander

Den ideala misogyni som är utgångspunkten för mitt tänkande är förmodligen också dess mest missförstådda begrepp. Debattörer och "kritiker" som diskuterat mitt arbete har, av okunnighet eller illvilja, genomgående tolkat den ideala misogynien som ett uttryck för vulgärt kvinnohat, liksom man läst min kritik av dagens effeminerade, förvekligade zeitgeist som ett uttryck för manshat.

Jag har för länge sedan tröttnat på att bemöta okvalificerad kritik, liksom jag vägrar att delta i ett samtal dikterat av den politiska korrekthetens ängsliga spelregler. Det är ändå med stor tillfredsställelse som jag nu kan lyfta fram en kvinna i serien "Misskända mästare".

Jag hoppas mina läsare förstår att det inte är fråga om något slags inkvotering. Karin Barbalanders förtjänster talar nämligen för sig själva. Med sin Konrad Werup-dekalog, vars fjärde del utkommer i början av nästa år, har hon nämligen etablerat en helt ny standard för den moderna kriminalromanen. Betecknande för dagens igenslammade kulturklimat är den tystnad som mött denna litterära sensation. I Karin Barbalander har vi sannerligen en misskänd mästare - tillika en vältalig representant för den ideala misogynien.