Kurt Wered i urval: Maximer och sentenser på svenska, franska, engelska, tyska och rumänska

Det strävsamma förlaget Beijboms går från klarhet till klarhet. Lite grann i skuggan av det våldsamt upphaussade Augustpriset ger man nu ut ett urval kortare texter av Kurt Wered under titeln Jag avlossar mina skarpaste ord. Det är en kongenialt formgiven presentbok som lyser likt en fyrbåt i den eljest trögt framflytande svenska bokfloden. Vi citerar från förlagets hemsida:

Kurt Wered är en ordets mästare, som skriver den vackraste svenskan. Hans språk övertygar varje läsare om att detta är en författare som älskar, ser, hör, rör och bekräftar mig.

I boken Jag avlossar mina skarpaste ord har vi samlat ca 800 av Kurt Wereds vackraste och mest träffande maximer och sentenser, och vi publicerar dem i en bok på fem språk: svenska, engelska, franska, tyska och rumänska.

I denna bok har vi samlat Kurt Wereds allra mest laddade ord: brottstycken ur hans samlade litterära produktion. Vi presenterar dem inte bara på svenska utan också på engelska, franska, tyska och rumänska. Detta är en bok att citera när du skall hålla tal eller skriva ett tackbrev, när du skall uppvakta eller belöna, trösta eller uppmuntra, be om förlåtelse eller förklara din kärlek. En bok du gärna läser själv och kan skänka som gåva till den du älskar eller hatar, till en vän eller fiende, en arbetskamrat eller konkurrent, en granne eller främling, en konfirmand, en student eller autodidakt, ett födelsedagsbarn, ett brudpar eller den nyskilde - i Sverige eller någonstans i världen.

Men framför allt är detta en bok som du kan skänka till dig själv. En bok som aldrig blir färdigläst. En bok du plockar fram, bläddrar och läser i, gång på gång. Och för varje gång du läser i boken hittar du nya ord och formuleringar i en språkdräkt som kan få änglar och demoner att dansa av glädje. Kurt Wereds maximer och sentenser är i litterär världsklass. Hans vackraste ord tillhör mänskligheten och är en del av evigheten.

Med denna bok vill vi ge Kurt Wereds ord vingar, så att många människor runt om på vår jord får chansen att lära känna de svenska ordens mästare.

En av Kurt Wereds sanningar lyder: Världens kortaste och längsta resa går mellan munnen och arslet, och där emellan krävs varken pass eller visum. Denna sanning gäller också för den som gör en upptäcktsresa bland Kurt Wereds vackraste ord.

Kurt Wered: Tungt artilleri

Den avslutande delen i vad som kallats innerlighetens trilogi, Kurt Wereds återkomst till det svenska språket och litteraturen, utkommer under hösten. I Tungt artilleri återfinns flera av Wereds centrala teman: homoerotiken, den svenska trångsyntheten och längtan bort, den djupa misogynin och sprudlande livsglädjen i manlig gemenskap. Men aldrig har dessa ämnen behandlats med samma känsla och engagemang som i denna historiska roman som väver samman personliga öden med världspolitikens stormar under 1900-talets första årtionden och där svensk inskränkthet kontrasteras mot kosmopolitisk utlevelse och den krigets fasansfulla skönhet som blott den kan njuta som lämnat Sverige bakom sig.

I maj år 1897 lämnade Carl och hans käraste Douglas det skånska godset för att i likhet med en handfull andra svenskar utvandra till Kapri. Efter en strapatsrik färd kom de så småningom ända bort till den förlovade ön, där Carl slog sig ned i ett litet palats som dandy och livsnjutare. Många gossar fanns i hushållet. Främst av dem var lille Giulio.

Giulio växte upp under första världskriget. Han var öppen och glad men redan som barn följde han instinkten och gick sin egen väg. Han vände sig inte bort från de svaga, men han revolterade starkt mot övergrepp och lärde sig att vara vaksam och försiktig. Tidigt blev han varse att kärleken och passionen kunde balansera på linan mellan liv och död.

Sjutton år gammal hamnar Giulio i flottan där han finner sig väl tillrätta. Efter kriget får han plats på en morisk gossbordell. Så småningom blir han upptagen i en dekadent familj i det kosmopolitiska Odessa, och det är här han kommer att möta de olika människor som får en avgörande betydelse i hans liv: Frank och Mary i bageriet, chauffören Mario, pederasten Lionardo, Jacob målare och hans son Guillaume, och Harry, den berömde statsmannen, som skulle ge Giulio en stor gåva: Amerika.

Människan är pilen som siktar mot evigheten och glömmer bort sitt eget hjärta. Om hon hade levt mera i stillhet, hade världen dansat för henne. En kyrkklocka är som en tyst lögn. Snart slår den och kallar till bön och syndabekännelse, förlåtelse.

Giulio valde dödsstraff framför nåd och barmhärtighet. Det blev mörkt och trångt som i ett knivblad. Lammet sov i mördare, kvinnoskändare och krigare och väckte dem i gryningen, men ljuset fruktade ingenting. På nätterna hissades en vindbrygga mellan hopp och förtvivlan så tyst att inte ens de sömnlösa hörde det.

Den amerikanska lagen och rätten hade ingenting för att spänna fast Giulio i den elektriska stolen eller sätta en snara runt hans hals, ty han hade redan överlämnat sig till det stora havet och han visste vad han gjorde.

Kurt Wered: David Bagare & Kung Carl Gustaf

Den innerliga tonen från Mannen är första könet skär som en svetslåga genom Kurt Wereds allra senaste berättelse, David Bagare & kung Carl Gustaf. Med sin litterära återkomst bekräftar Kurt Wered att han är ett unikum, en singularitet och ett stjärnskott på den svenska litteraturens himlavalv. Ja, hans ord färdas i detta nu över hela vår värld med hastigheten av det elektroniska nätet.

David Baker har en historia att berätta och han väljer att skriva den som ett brev till kung Carl Gustaf, det längsta han någonsin fått. Han skriver om sin mormorsmor Jo, den svarta dansösen och hennes barnbarn Cecilia som blev svensk medborgare ett tiotal år efter att Carl Gustaf blivit kung i Sverige. Han skriver för att ingen ska glömma och för att alla liv är lika mycket värda.

Axel Åkare hämtar Davids mor från en bar i hamnkvarteren i Brest och för henne till Bolmen i Småland. Då är David baby och han vet ännu inget om den djävul som bor i maken.

Efter år av förnedring flyr hon och David till Rinkeby, en plats där hela världen ryms på en kvadratkilometer och där det talas fler än hundra språk. Bland arbetslösa män och kvinnor som inte kan mer än ett par ord svenska försöker de överleva "i en tillvaro som ligger längre bort från Östermalm än stjärnorna från jorden".

Cecilia får arbete som städerska på Grand Hotel och Davids sångröst leder honom till Adolf Fredriks musikklasser.

Men minnena finns där, liksom ännu ej uppenbara sanningar...

Käre kung Carl Gustaf,

Alla mirakler på jorden började i kvinnans sköte och ingen man kan äga det, men min mamma köptes i Brest för nio hundra kronor och fagra löften av en åklagare från Småland.

Säden är pilen och phallus är bågen. Nu spänner jag strängen och siktar på Sveriges hjärta.

De små måste trösta de vuxna människorna när stunden är inne, och inga på jorden är modigare än de. Barnen anar att livet är att långsamt glömma bort att de en gång skådat paradiset. När jag äntligen blev varse den fruktansvärda sanningen om mitt liv, brast någonting inom mig. Inga läkare, psykologer eller vetenskapsmän kan hela mig igen.

Om Gud andas på dig blir spårhundarna vilsna när de kommer nära. Han och dårarna saknar fast adress, men snart hämtar han mamma till himlen. Hon håller kyssen lika kär som jungfrun, fastän tusentals män har satt pris på hennes kropp.

Jag har sjungit för kungen av Sverige och jag kommer inte att ge mig förrän han läst denna historia. Jag skriver och talar direkt till honom och många andra. Jag är visserligen undersåte, men han måste lyssna och lära sig vad som tilldrager sig i riket Sverige bland de små och fördömda människorna.

Kurt Wered: Mannen är första könet

Kurt Wered visar nya sidor, mänskliga och konstnärliga, i den självbiografiska romanen Mannen är första könet som inom kort utkommer på Anark förlag. Det är en svindlande skönhetsupplevelse och ett skakande dokument. Lika naken, osminkad och skälvande i sin ödmjukhet som livet självt är denna roman antagligen den mest drabbande som någon svensk författare skrivit de senaste 50 åren.

Köp den, läs den - och förstå varför 2009 i sanning är Kurt Wereds år.

Sigvard Rilke bröt på danska och liknade Cary Grant med sitt pomaderade hår. Han var en mogen man när han blev en femtonårig ynglings första stora kärlek.

Tvillingarna Sigvard och Knut Rilke föddes 1925 och växte upp på Bornholm som söner till en fiskare. De kom till Sverige i unga år. Sigvard var frånskild med en mentalt svårt handikappad son när han bosatte sig i Malmö. Han arbetade först som fångvaktare vid länsfängelset, sedan som taxiförare och spårvagnskonduktör. Sonen Viktor togs omhand på ett sjukhem i Lund och han besökte honom regelbundet.

Knut började som hjälpreda i en familj i Stockholm. Så kom han, som förste man, in på Stockholms Tillskärarakademi och efter en tid fick han plats på NK:s herrskrädderi. Båda männen arbetade hårt, studerade vid aftonskolor och blev så småningom lärare - Sigvard realskolelärare och Greta gymnasielärare efter att trettiosex år gammal ha doktorerat i nordiska språk...

När människan vände bort ansiktet gick livet förbi.

Jag var knappt sexton och Sigvard Rilke fyrtio år och vi var två planeter som brutit våra banor och störtat i varandras famn. Vi låg nakna så nära att inte ens en vindpust kom emellan. Han öppnade sitt livs hemlighet för mig och det lät som om han blåste på silke. Vilken örtagård för en ung man att dröja vid med näsa och mun. Sigvard doftade vildhumle, fläder och hjärtstilla.

Jag älskade Sigvard Rilke, och den första kärleken är obotlig vad som än händer senare i livet.

Rosor och levande ljus varade inte länge men Sigvard Rilke skulle förbli vacker in i ålderdomen. Sigge, drottningen av sina ögon, hade räknat in tusentals gossar och flickor i småskolan och vart de än gick kom de inte längre bort än från hans hjärta och fingerblomma.

Bergen lärde sig att blåna, men människorna hade svårt att förlåta och älska varandra. Sigge var äntligen fri, när många snurrade runt i en mörk säck. Ljuset var av manligt kön, och tiden så bråd att håret tycktes lossna från grabbarnas hjässor. Alla skyndade till en hägring som kallades framtiden. Jag släppte min säd och behöll ett öga i honom när han stillnat.

Ljus i mörkret

Låt mig rekapitulera: Förtvivlad över den unkna atmosfären i Sverige och ansatt av en tilltagande brist på tålamod med de tarvliga påphopp som riktats mot mig och mina medarbetare under en längre tid, beslöt jag tidigare i år att gå i exil.

Senare beslutade jag också att lägga ned den här bloggen, och avvecklade samtidigt dess syskonprojekt, Anark förlag, där jag givit ut provocerande, subversiva texter (egna och andras) av ett slag som gör dem omöjliga på den bigotta krämarmarknaden. Både bloggen och förlaget var ett slags försök att nå en kvalificerad läsekrets utan att kompromissa med mediemarknadens tivolidirektörer eller beblanda sig med den rännstenspöbel som drar fram i det så kallade kulturlivet. På många sätt var det ett framgångsrikt försök - det bevisas inte minst av den mängd mail jag tagit emot sedan jag offentliggjorde mitt beslut att dra mig tillbaka till en tillvaro som otiosus vid Roxens strand.

Kommentarer från den kvalificerade publik som jag nyss nämnde, liksom några av de personer som varit mest aktiva med arbetet med Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag, har fått mig att överväga att återuppta det ofta ytterst otacksamma arbetet med dessa verksamheter.

Jag har ännu inte fattat något definitivt beslut och framtiden får utvisa vad som kommer att ske med Tankesmedjan, bloggen och förlaget. Arkivet kommer dock också i fortsättningen att vara öppet och den som vill kan också gå med i Kurt Weredsamfundet eller den grupp som stödjer min kandidatur till Leninpriset.

Tack och adjö. Föreställningen är över.

Det har ännu inte gått 24 timmar sedan jag återvände till Sverige och den så kallade bloggosfären men det står redan klart att jag verkligen inte hör hemma här. Omgivningarna är ännu värre än jag minns dem, tarvligheten och lågheten mer förskräckande. Man slår på sin dator och ryggar omedelbart tillbaka inför sumpgaser och andra utsöndringar från den gläfsande och dräglande hopen på Facebook och annorstädes.

Med det där vill jag inte längre ha något att skaffa. Nu stänger jag ned den här bloggen och avvecklar samtidigt Anark förlag.

Det senaste dygnet har mina tankar ofta återvänt till mina trogna läsare, de vars uppmuntrande kommentarer mer än en gång fått mig att bära det kors som ödet lagt på mina axlar. Det är en liten men hängiven skara, ett förbund av individualister och särlingar och för deras, för er, skull låter jag bloggarkivet och kommentarsfältet vara öppet ännu en tid.

Förlagets restlager kommer att realiseras av den utmärkta boklådan Minibok, som just idag öppnar en ny butik i Liljeholmen i Stockholm.

Nu vänder jag ryggen åt denna tid, denna o-kultur med dess pöbelvälde och korrupta hockey. I kväll sitter jag i eremtiaget vid Roxens strand med ett glas Solita. Modemet lämnar jag hemma. Jag kommer att njuta en frid som det larmande cyberpacket aldrig kommer att förstå.

Wered återvänder från exilen

Det är en dyster, en fasansfull tid vi lever i. För var och en som ännu äger förmågan att se klart torde det nu stå fullkomligt klart att det blodsbesudlade 1900-talet inte var annat än en uppmarsch inför den stundande apokalypsen. I ett mer personligt perspektiv har jag därför skäl att finna en viss förnöjsamhet i den egna kroppens förfall - jag har i alla fall gott hopp om att slippa uppleva de fasor som den snara undergången kommer att innebära.

Redan för ett par år sedan försökte jag varna de ansvariga för konsekvenserna av LHC:s lättsinniga hållning och samtidigt erbjuda ett alternativ, en mer förandligad hockey som skulle kunna återge laget något av dess forna glans. Det var naturligtvis ett hopplöst projekt som möttes av hån, spott och spe från de korrupta politruker som sedan länge styrt LHC.

Att påpeka det som skulle varit helt uppenbart i en annan, bättre tid var som att ropa i öknen och kasta pärlor för svin. Den dräglande hopen kastade sig naturligtvis, som den alltid gör, över sanningssägaren. Den stora massan lät sig inte rubbas. Den slöa likgiltigheten är där total. Jag vet inte vilket som är värst: de dräglande hundarna eller de lallande fånarna som bedövar sig med mobiltelefoner och stavgångande och internet.

Detta bedrövliga land är i sanning inget annat än en sumpmark där rötan och försumpningen sprider sig allt snabbare. I ett sådant klimat är det inte förvånande att också de som man betraktat som trofasta vänner låter sig korrumperas. Trofasthet byts mot svek. Hån och glåpord haglar, ofta handlar det om rena spottloskor. Hundarna ylar i kör.

Jag gitter inte längre uppröras, än mindre förvånas över ett sådant beklämmande spektakel. Att försöka verka som folkbildare i ett sådant sammanhang framstod emellertid som alltmer fåfängligt. Sedan jag startade Tankesmedjan Wereds vådligheter har jag visserligen haft åtskilliga tillfällen att glädjas över responsen från dem som känt sig drabbade av mina ord. Jag har också kunnat notera att det alltjämt existerar små motståndsfickor, bemannade av män och kvinnor som mot överväldigande odds kämpar mot den degenererade tidsandan. Samtidigt är det betecknande att flera av mina anhängare inte vågar uttrycka sina sympatier annat än under anonymitetens och pseudonymernas skydd.

Själv saknar jag dock alla behov av bekräftelse och det står också klart att vi inte kan åstadkomma något annat än den enskildes tillfälliga andningspaus inför det ragnarök som väntar. Det är mot denna fond av hopande åskmoln som jag nu deltar i glädjen över LHC:s framgångar. Det är också i en stämning av avklarnad resignation som jag beslutat mig för att återvända från exilen. Jag hyser inget hopp om mänskligheten, hockeyn eller framtiden. Samtidigt är den ideala hockeyn är min enda tillflykt och jag kommer aldrig att svika min uppgift som dess ödmjuke tjänare.

- Kurt Wered

Odontologen dramatiserad

Didrik Ögnelood: DEN OOMKULLRUNKELIGE

DEN OOMKULLRUNKELIGE är den första omfattande biografin över Karl XIII, vår kanske mest o- och misskände kung.

DIDRIK ÖGNELOOD är en välkänd östgötaprofil och har tidigare utgivit ett antal böcker om landskapets äldsta historia och det östgotiska folket.

Biografin över Karl XIII har sitt ursprung i ett uppdrag Ögnelood fått i sin egenskap av frimurare. Vid återinvigningen av Frimurarhuset i Linköping 2008 höll han ett tal över kungens minne och har sedan dess varit intensivt sysselsatt med studier kring den märklige monarken.

Trots Karl XIII:s utomordentliga insatser, som amiral, som regent och, inte minst, för det svenska frimureriet, är han ett ovanligt biografiobjekt. DEN OOMKULLRUNKELIGE är den första monografin ägnad åt denne förtalade och idag nästan bortglömde kung.

DEN OOMKULLRUNKELIGE kan därför ses som en senkommen återupprättelse av en monark var resning vi först nu ges möjlighet att tillfullo uppskatta. I sin framställning har Ögnelood också infogat fylliga citat av kungens egen penna och Karl XIII framträder här, helt oväntat, som ett av den svenska vitterhetens klarast skinande ljus.

Vad tyckte kritikerna?


"Didrik Ögnelood ger oss en briljant, kraftfull och intagande Karl XIII som man svårligen känner igen. Det är en glädje att läsa hans bok." - Anders Ehnmark i Dagens Nyheter."

Den oomkullrunkelige" är en originell biografi, briljant skriven och en njutning att läsa." - Dick Harrison i Svenska Dagbladet.

"Didrik Ögnelood tecknar i sin briljanta biografi inte bara ett porträtt över en människa utan också över en tid." Eva Ström i Sydsvenskan.

"Den oomkullrunkelige" lyfter fram Karl XIII som en självständig och komplicerad personlighet bortom de vanliga trista spekulationerna om könstillhörighet och manlig påverkan. Det är bra gjort." Maria Bergom Larsson i Aftonbladet.

"Ögnelood har skrivit en briljant bok, intelligent och vackert skriven, en njutning att läsa." Curt Bladh i Sundsvalls Tidning.

"Magnifikt om Karl XIII." "Vilka scener! Som om Ögnelood varit där och sett allt." "Tänk att historia kan skrivas så här!" Björn Widegren i Gefle Dagblad.

"Vad vi behövde var ett modernt, välskrivet, fängslande och lättläst porträtt i helfigur vilket är just vad Ögnelood skrivit." Carina Waern i Helsingborgs Dagblad.

"En personlig och engagerande bok av stark verkan" "Denna bok har alla förutsättningar att bli läst och uppskattad för en lång tid framåt." Torgny Nevéus i Upsala Nya Tidning.

"Didirik Ögneloods "Den oomkullrunkelige" gör Karl XIII till en ovanligt sammansatt personlighet: beredd att kriga och avrätta när omständigheterna så kräver, redo att träda tillbaka när känslan manar till det. Kungen kommer nära utan att det avlägsna och främmande suddas ut." Ingrid Elam i SvT:s Kulturnyheterna.

"Hos Ögnelood framträder för den okunnige en helt ny berättelse om denna spännande tänkare och militär, en maktmänniska utan makt och slösare utan pengar. ( … ) Stilistiskt är detta en överflödande rik bok. Kungens egna pregnanta formuleringar är något av en sensation, liksom Ögneloods underbara sengustavianska metaforer." Ulrika Knutsson i P1:s Kulturnytt.

"Trots vissa reservationer måste jag medge att Ögneloods bok är ett exempel på historieskrivning av allra högsta klass. Jag borde väl inte säga det här, men jag ser fram emot att dricka ett glas med honom på Freden." Peter Englund i Tidningen Kulturen.

"Anark förlag går från klarhet till klarhet och jag är stolt över att ha samme förläggare som Didrik Ögnelood" Bengt Fram på sin blogg Östra Götalands fria vidder.

Didirik Ögnelood
DEN OOMKULLRUNKELIGE. En biografi över Karl XIII

Omfång: 378 sidor
Bandtyp: Häftad
Pris: 298:-