En litterär sensation

På måndag nästa vecka släpper det uppstudsiga förlaget Traditio & Renovatio delarna två, tre, fyra och fem av den unge författaren Matthias Cronstedt-Sachs' romansvit om adelsmannen och marinofficeren Claes Elgenskiöld: Vicekorpral Elgenskiöld, Kadett Elgenskiöld, Förste styrman Elgenskiöld samt Kronfänrik Elgenskiöld.

Böckerna är en, i bästa mening, radikalkonservativ uppgörelse med den demokratiska, anti-aristokratiska och defaitistiska hållning som genomsyrar dagens svenska försvarsmakt. Jag tror att man redan nu kan garantera att Cronstedt-Sachs' romaner kommer att betyda mycket för konservativt sinnade försvarsvänner - och att de kommer att orsaka en hel del upprördhet bland de socialdemokrater och nyliberala krämarsjälar som styrt den svenska marinen på grund. Man kan bara hoppas på att de också förmår väcka en folklig opinion.

När jag nyligen läste den första delen, Malaj Elgenskiöld, var jag mycket positiv även om jag också hade vissa invändningar. Jag hade känslan av att ha läst en flyhänt underhållningsroman, kanske ett slags "kapten Hornblower" i svensk, samtida tappning. Samtidigt var bokens litterära förtjänster uppenbara - och den politiska tendensen fann jag lika politiskt inkorrekt som beundransvärd. Efter en snabb genomläsning av de följande fyra delarna är det inte utan en viss skam jag måste erkänna att jag gjort mig skyldig till en oförlåtlig underskattning. I det perspektiv som den fortsatta läsningen ger, framstår min kritik som både förhastad och förnumstig. Jag uppmanar därför alla som tagit sig an den första romanen om Claes Elgenskiöld att skyndsammast införskaffa de följande delarna.

 
Utgivningen av dessa böcker har föregåtts av åtskilligt tisslande och tasslande i förlags- och kritikerkretsar. Utgivningsdatum har flyttats fram och tillbaka, det ryktas om att tio delar redan är färdigskrivna och det viskas om filmkontrakt värda många miljoner. På kultursidor och bloggar spekuleras också om vem eller vilka som ligger bakom pseudonymen Matthias Cronstedt-Sachs. Det är uppenbarligen en person som är lika hemmastadd på svenska gods och gårdar som i officersmässar och spygatt. Någon som känner jargongerna bland 19-åriga rekryter, på försvarshögskolan och i kanslihusets korridorer - och som dessutom kan återge dem på ett litterärt fullödigt sätt.  Hur många svenska författare passar in på den beskrivningen? Att det skulle röra sig om en ung debutant, som förlaget låter påskina, förefaller helt otroligt.

Tråkigt nog riskerar sådant personfixerat skvaller att dra uppmärksamheten från böckernas politiska budskap och litterära värde och jag ska inte bidra med bränsle till sådana spekulationer. Här har vi nämligen att göra med något så sällsynt som en helgjuten kombination av politisk idédebatt, dagsaktuell samhällskritik och nyckelroman, stöpt i en episk form av rent musilska dimensioner. Det är ett arbete som förtjänar att uppmärksammas helt på sina egna villkor och som behandlar ett ämne som är alltför viktigt att överlåtas åt kulturdebattens skvallertanter.

Om Chronstedt-Sachs lyckas med att ro sitt projekt i land (ytterligare fem delar är alltså utlovade) kommer vi att stå inför ett av samtidslitteraturens allra märkligaste verk. Skulle författaren å andra sidan inte skriva ett ord mer, kommer hans namn ändå att för överskådlig framtid höra till den europeiska litteraturhistorien. Sådan är nämligen kraften i dessa fem romaner.

Mitt risk att låta patetisk hävdar jag alltså att vi här har att göra med ett arbete som i djup, omfång och episk bredd påminner om giganter som Proust, Musil och Broch. Samtidigt, och detta är verkligen mirakulöst, lyckas Chronstedt-Sachs knyta an till en svensk tradition av folkligt berättande. Här saknas nämligen inte intertextuella blinkningar till svenska folkliga klassiker som Mobergs Raskens och Guillous Hamilton-thrillers (och kanske även Winters Garbo-trilogi). Historien om Elgenskiölds mödosamma karriär kan också ses som ett tungt inlägg i sommarens diskussion om berättandets återkomst i den svenska prosan.

- Karin Barbalander

Signerat Sagn: Wered väcker anstöt, jubel och förvirring

Den internationella lanseringen av Kurt Wereds Weredian Green. The Anarchic Jihadism of Kurt Wered har väckt berättigad uppmärksamhet i internationella nyhetsmedier. De kravaller i London som vi rapporterade om häromdagen hade knappt upphört förrän nya demonstrationer, denna gång mindre våldsamma, genomfördes på olika håll i England.

I Birmingham manifesterades ett oväntat men välkommet stöd för den weredska visionen av den anarkistiska organisationen Hookers & Dykes som drabbade samman med medlemmar ur British National Party.

Hamid Ali, en kontroversiell imam vid moskén i West Yorkshire, hävdade i sin torsdagspredikan att Kurt Wered är en "dansk heretiker och smutsig hund" samt att "Oslos ambassad nog bör se över sin säkerhet den närmsta tiden".

Här i Sverige protesterade representanter för Föreningen Heimdal mot att Uppsala Universitetsbibliotek köpt in boken genom att kvittera ut och bränna bibliotekets två exemplar utanför Carolina Rediviva. Svenska islamologer krititserar tilltaget men vill i övrigt inte ge några kommentarer om Weredian Green. Den svenske islamisten Mohamed Omar har inte heller varit tillgänglig för en kommentar.

Soren Krarup från Dansk folkeparti säger i en kommentar i Politiken att Wereds bok kan "liknas vid en pestböld på den skandinaviska samhällskroppen".

Oväntat stöd för den weredska formen av anarkisk jihadism kommer från en grupp ryska nationalbolsjeviker. Piratkopierade översättningar av Wereds skrifter har under senare år cirkulerat inom den ryska ultrahögern och har tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Här ovan ett fotografi från en demonstration i St Petersburg tidigare i höstas.

Svensk insjöfisk - Personligheter och relationer under ytan

Som var och en som ägnat saken någon reflektion vet, är en utpräglad polyfoni ett karakteristiskt drag hos all form av djupare kreativitet. Den begåvade dilettanten kan förvisso någon gång behärska ett visst medium, en särskild form av konstnärligt uttryck, så väl att hon där kan uppnå något som liknar mästerskap. Vid närmare granskning visar det sig dock alltid begränsat av en stelbent formalism. Den genuint originella skaparkraften, å andra sidan, den som står i direkt samband med kreativitetens källor, kommer dock undantagslöst att manifestera sig i ett flertal genrer.


Vid sidan av sitt filosofiska och skönlitterära författarskap har Kurt Wered under lång tid ägnat sig åt undervattensfotografi. När resultatet av detta intresse (eller snarare passion) nu presenteras i den utsökta Svensk Insjöfisk, måste man konstatera att det nog inte går att föra fiskfotografiet längre. Denna genre, som länge behandlats med en viss stymoderlighet och orättvist hamnat i skuggan av det mer insmickrande fågelfotografiet, framstår här som en totalupplevelse mer än en konventionell fotobok. Jag blev fullkomligt andlös när jag slog upp det här praktverket. Kurt Wered framstår som vår tids främste naturfotograf, alla kategorier.

Bjarne Seijbold, Fotografisk tidskrift

Kurt Wered (text och foto)
Svensk insjöfisk. Personligheter och relationer under ytan
Omfång: 368 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 698:-

Karin Barbalander om en ny roman

Jag får ibland frågan hur det kommer sig att en ”deckardrottning” kan medverka i Tankesmedjan Wereds vådligheter, vars grundare är en så skarp kritiker av det svenska ”deckareländet”. Det enkla svaret är att jag och Kurt Wered, på det hela taget, har samma inställning till den flodvåg av triviallitteratur som de senaste åren svämmat över alla breddar och dränkt det litterära landskapet under en trögflytande kökkenmödding. Det är inte utan rätt man ofta liknat deckare och thrillers vid ett slags naturkatastrofer eller farsoter som hotar all seriös litteratur.

Det krävs därför ett visst mod av en allvarligt syftande författare att låta sin huvudperson vara polis, eller militär. Debuterande Matthias Chronstedt-Sachs visar med sin debutroman att han besitter såväl ambition som det nödvändiga modet.

Huvudpersonen i  Malaj Elgenskiöld heter Claes Elgenskiöld och är en ung man i 20-årsåldern. Claes driver rastlöst runt i storstaden som en vilsekommen planet i ett mörkt solsystem. Förbittrad och passiviserad, fylld av förakt inför sin omgivning och sig själv. Att den unge mannen befinner sig i ett kristillstånd är uppenbart, men det tar ett tag – faktiskt lite för länge – innan författaren lättar på förlåten så pass att man börjar ana vad som fattas honom. ”Jag tror kanske det är sorg du har”, säger en psykiater till vilken han remitteras, och det ska visa sig stämma. Claes bär på minnet av en förlust så förödande att han aldrig lyckats hämta sig från den.

Vid slutet av 1800-talet förklarades den uppländska ätten Elgenskiöld utdöd. Efter ett omfattande släktforskningsarbete har Claes´ farbror, Hugo Elgenskiöld, vid sin död kunnat slå fast att ättens uteslutande ur adelskalendern var oriktigt. Den tonårige Claes såg en möjlighet att rehabilitera sin familj och kontaktade Riddarhusdirektionen, som dock avslog hans begäran om representation. Skälen till detta förblir dunkla men beslutet står fast.

Malaj Elgenskiöld utvecklar sig långsamt till en berättelse om hur sorg och saknad kan förbytas i vrede – men också hur det ur den rättfärdiga indignationen kan växa något nytt och livsdugligt. Någonstans på vägen, nästan omärkligt, fattar huvudpersonen ett beslut: Han måste själv skapa sin identitet när det omgivande samhället förnekar honom hans födslorätt och den unge Elgenskiöld bestämmer sig för att söka värvning i marinen och där påbörja en militär karriär. Det visar sig vara en förödmjukande process med många turer i den sönderfallande försvarsmaktens kafkaliknande irrgångar men sent omsider blir han antagen som menig och sätts att tjänstgöra på sjöstridsflottiljen i Karlskrona.

Minnet av barndomens berättelser om anfadern Arvid Elgenskiöld, befälhavare på ett linjeskepp under Gustav III:s tid, plågar hans sentida ättling. Han malträteras av kamrater och befäl, tvingas till oräkneliga förödmjukelser och överväger mer än en gång desertering eller självmord. Men drömmen om att en gång få tjänstgöra som sjöofficer på eget däck håller honom uppe. När en grupp fackligt anslutna underbefäl planerar en kupp får Elgenstierna en chans att visa vad han går för och han är inte sen att utnyttja den.

Det är framförallt i detaljerna från malajens monotona tillvaro som den här boken övertygar, i sina stämningsfyllda ögonblicksbilder och precist fångade inre tillstånd. Också beskrivningen av en försvarsmakt på dekis andas ett patos som är ovanligt i dagens unga litteratur. Som roman känns dock Malaj Elgenskiöld något ofärdig. Det är som om författaren lagt ned så mycket möda på varje enskilt avsnitt att han glömt bort att överblicka helheten.

Detta är desto allvarligare som romanen sägs vara inledningen på en hel svit om Claes Elgenskiöld. Utgivningen av del två, Vicekorpral Elgenskiöld, är redan aviserad och en tredje del, Förste styrman Elgenskiöld är planerad till nästa år. Jag hoppas att Mattias Chronstedt-Sachs vågar steget från det impressionistiskt antydande till det mer uttalat regimkritiska och satsar lika mycket på berättelsen som på språket och känslan. Att han har något att säga och att han kan skriva är redan bevisat. Med råge.

Om olägenheten i att vara folkkär

Jag minns de många åren då jag om dagarna sålde min tid till SAAB, kvällarna ägnades åt familjeliv och fackligt arbete och jag endast hade nätterna fria att ägna åt mitt författarskap. Det var ingen lätt tillvaro även om den så här i efterhand alltmer framstår i ett något romantiskt skimmer. Trots den intill utmattning gränsande tröttheten, trots de oräkneliga refuserna - i denna obemärkta tillvaro ägde jag i alla fall en andlig frihet av ett sällsamt slag. I nattens timmar slipades svärdet.

Hur annorlunda är det inte idag! Det ständiga rännandet här på Tankesmedjans kontor. Telefonen ringer oupphörligt och de senaste dagarna har det till och med stått en hop skränande demonstranter utanför våra fönster. Att få något seriöst arbete gjort under sådana omständigheter är, som var och en torde förstå, fullständigt omöjligt.

Mejlens inkorg och bloggens kommentarsfält fylls snabbare än jag och Erica Sagn hinner tömma dem. Förolämpningar och cyberklotter och hatbrev i en aldrig sinande ström. Efter den första chocken vande jag mig vid sådant. Diskussionsklimatet har förresten hårdnat överallt omkring oss. Eller kanske är ”hårdnat” alldeles fel ord; det handlar snarare om ett slags effeminerad elakhet och småaktighet som breder ut sig, så långt ifrån manlig hårdhet man kan komma. Kanske är det anonymiteten på internet som gör att det svenska folkkynnet nu framträder med en så skrämmande tydlighet.

Som Erica brukar säga: Sverige är en stinkande drängstuga där den andliga utvecklingen avstannade någon gång på medeltiden.

Men sådant bekommer mig inte längre. Hur hotfulla cyberpöbelns kommentarer än är, hur utstuderade de intill leda upprepade påståendena är, att jag själv och mina kolleger inte är annat än "troll" - värst är ändå den positiva uppmärksamhet som Tankesmedjan Wereds vådligheter drar till sig.

De trängs överallt omkring mig, skränande och pockande på min uppmärksamhet: Vad är egentligen idealisk misogyni? Vad för slags radikalkonservativ är du egentligen? Kan du skriva en gästblogg hos mig? Ett förord? Göra en översättning? Delta i ett "event"? Signera en bok? De vill ha goda råd, de vill ha bekräftelse, de vill ha min underskrift.

Hittills har jag försökt tillmötesgå alla dessa välmenande men enkla själar, men nu är det nog! Jag har faktiskt inte tid med deras strunt. Från och med nu är huvudreglerna:

1. Inga kommentarer på den här bloggen kommer att besvaras.

2. Jag kommer inte att delta i några ”events”

3. Obeställda manuskript kommer att återsändas olästa.

Jag förbehåller mig rätten att i enstaka fall bryta mot samtliga regler. Men principen står fast.

Begrips?

PS
Nu ska jag åter ge mig ut på en resa. Denna gång, tack och lov, utanför drängstugans väggar. Jag återkommer när jag har något att säga. Antagligen i morgon och senast lördag e.m. (svensk tid) I brådskande ärenden kan jag kontaktas på:
kurt.wered-snabel-a-gmail.com

-Kurt Wered

Litteraturens sprängkraft

För den som lever i den svenska dypölens stillastående bakvatten, där den så kallade kulturdebatten inskränker sig till kackel och kattrakande via korrupta kultursidor och ressentimentfyllda bloggar, kan det vara svårt att förstå att det finns andra miljöer där det skrivna ordet ännu har betydelse och där debatten är annat än förströelse för uttråkade akademiker och bysnillen.

Inför utgivningen av samlingsvolymen Weredian Green samlades igår ett stort antal demonstranter utanför bokaffärer i London. Slagord och paroller, för och emot, haglade. Stenar och bensinbomber kastades mot skyltfönster och polisen hade ett styvt jobb att hålla isär kombattanterna.

Detta mottagande bådar i sanning gott och det är med stor spänning jag i morgon lämnar Linköping för att delta i en serie seminarier, anordnade av Oxford University Press.

Nytt från Anark International

I dagarna utkommer ett urval av Kurt Wereds anarkisk-jihadistiska texter i engelsk översättning med titeln Weredian Green. The Anarchic Jihadism of Kurt Wered, sammanställt av den amerikanske litteraturvetaren Mark Aslanian. Förläggare är Anark International och boken kommer att distribueras av Oxford University Press. Det här är första gången Kurt Wereds författarskap presenteras för en engelskspråkig publik och Weredian Green innehåller en nyskriven, fyllig introduktion av Edward Masson (Libertarian Discipline and the Pleasure Principle, The Id of Identity, Phallus and Phantasm).   

Ett antal seminarier anordnas på olika platser i samband med utgivningen. Eftersom Kurt har blivit ombedd att närvara vid flera av dessa kommer inga längre inlägg att publiceras här på bloggen den närmaste tiden. Vi hoppas dock kunna presentera ett några resebrev och kortare texter under de närmaste veckorna.

Nya kravaller i Linköping

Tankesmedjan Wereds vådligheter utsattes på eftermiddagen för ett våldsamt angrepp av en grupp vänsterextremister, veganer och huliganer som låtit sig uppviglas av den hatpropaganda som sprids via internet. Trots en liknande incident för några månader sedan, visade sig ordningsmaktens beredskap vara så gott som obefintlig och först två timmar efter angreppet hade kravallpolis infunnit sig på platsen. Vid det laget hade en ansenlig mängd motdemonstranter hunnit formera sig. Polisens passivitet verkade provocerande på motdemonstranterna och stämningen kan beskrivas som hätsk.

Saknade och sårade i strid

Ur dagens Corren:

LHC-centern Patrik Zackrisson tvingades utgå axelskadad i Tre Kronors match mot Ryssland.

Weinhandl in bredvid "Foppa" Tre Kronors spelare i Karjala cup fortsätter att falla i från.
Sedan tidigare är Daniel Tjärnqvist febersjuk och Per-Johan Axelsson har lämnat truppen av privata skäl. Och i matchen mot Ryssland försvann ytterligare två spelare.
Både anfallaren Patrik Zackrisson och backen Marcus Ragnarsson tvingades lämna isen under matchen. Det är nu oklart om de kan vara med i turneringens avslutningsmatch, mot Finland på söndag.

-Det är "upper body"-skador, vi får se om de kan vara med, säger förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson.

Om putslustiga postmodernister och deras effeminerade infamiteter

Tankesmedjan Wereds vådligheters motståndare tycks till överväldigande del bestå av det slags parasiterande mörkermän och halvfigurer som funnit sig väl tillrätta i den virtuella verklighetens skymningsland. Det rör sig om ett slags cyberrymdens illiterati: en generation uppväxt på en diet av pornografi och tarvliga förströelser med alltför mycket tid att ägna åt sina nihilistiska excesser eller fundamentalistiska stolligheter. När de konfronteras med allvar, djup, sanning och kvalitet tycks de dock rycka till i sin slummer. De känner sig hotade i sin bekväma liknöjdhet och narkotiska dvala och inriktar sin nyvunna energi på de mest tarvliga och utstuderat infama angrepp. I kampen mot det goda, det sanna och det sköna är alla medel tillåtna och vi har haft alltför många tillfällen att under det senaste halvåret se vilka avgrundsdjup som då öppnar sig. Det krävs en sällsynt karaktärens fasthet för att inte förtvivla och störtas ned i en bottenlös misantropi när man blir varse vad denna förlorade generation är i stånd till.

Bakom det senaste angreppet mot mig, mina medarbetare och vårt gemensamma projekt står en putslustig pirat och "IT-personlighet" vid namn Rasmus Fleischer, som på sin blogg sprider desinformation av ett sällsynt infernaliskt slag. Här presenteras nämligen en hyllning till Wereds vådligheter samtidigt som dess belackare avslöjas som de bigotta goddagspiltar de är. Men från utgångspunkten att jag själv, Erica Sagn, Karin Barbalander, Bengt Fram och alla andra som på kort tid skapat vad som kallats "Sveriges skarpaste blogg" inte är annat än "troll". Naturligtvis avfärdas också Anark förlag och dess utgivning som påhitt och skoj och Fleischer drar sig inte ens för att smutskasta Minibok - den enda bokhandel som visat civilkurage nog att ombesörja distributionen av våra böcker.

Frågan är dock om de putslustiga, postmodernistiska ironierna inte har skruvats ett varv för mycket denna gång. Jag tänker inte gendriva Fleischer i detalj men jag har fått nog av detta slags billiga trick. Jag har en kvalificerad publik som inte låter sig luras, hur många gånger samma lögner än upprepas Det är ändå ganska sorgligt att se hur Fleischer och hans anhang underskattar denna elit  av sanna aristokrater. Inte så att sådana här juvenila tilltag åstadkommer större skada än klottret som misspryder väggarna på huset där jag arbetar; min beklämning kommer ur övertygelsen att en företeelse som Fleischer bara är alltför symptomatisk för en snedvriden tidsanda vars mest karakteristiska drag är sådana här effeminerade infamiteter.

Aldrig har behovet av hård hockey och ideal misogyni varit större än nu.

Nytt från ANARK/AUDIOFIL

Du känner väl till ANARK/AUDIOFIL - det nystartade skivbolag som drivs av Tankesmedjan Wereds vådligheter och vars utgivning består av såväl klassiska verk som arbeten av "misskända mästare" samt nyskapad musik. Dessa två inspelningar med vokalensembeln VOX NOBILI utgör en höjdpunkt i årets skivutgivning.

Inspelningen av Tournai-mässan från förra året är ett slags kulmen på ensemblens långa och framgångsrika karriär.

Samarbetet med PANZERFAUST från i våras som dokumenteras på dubbel-CD:n PARCE MIHI DOMINE markerar å andra sidan en mycket spännande nystart. Här möts renässansmusik och industrimangel av hårdaste slag. Resultatet liknar ingenting vi hört tidigare. Eftersom man ändå håller fast vid de estetiska och performativa principer som gör musiklyssnandet till en kollektiv upplevelse som äger rum på en specifik plats vid ett särskilt tillfälle, finns här en tydlig kontinuitet från tidigare inspelningar och performativa aktioner.  Lyssnaren erbjuds ett radikalt överskridande av konventionella sätt att tillgodogöra sig musik.

VOX NOBILI

Messe de Tournai

1 CD. Texthäfte

Pris 225:-

VOX NOBILI & PANZERFAUST

Parce Mihi Domine

3 CD i box. Texthäfte.

Pris: 370:-

Sverige - en höstresa

November. Aldrig motsvarar väl väderförhållandena så väl det kulturella klimatet i vårt karga land som under denna månad. Gråväder, regn. En allt genomträngande stank av ressentiment och bonvax. Tivolimänniskornas och krämarnas prål och pajaskonster skramlar kusligt i höstmörkret.

Jag anträder resan ut i denna misär, detta wasteland, tidigt på söndagsmorgen. Redan före sju är Linköpings station ett kryllande, larmande inferno. Resandet har förvandlats till förströelse och järnvägsstationen till en korsning av marknadsplats och cirkus. Redan innan jag hunnit upp på den outsägligt lortiga perrongen drabbas jag av en sådan avsmak att det krävs en nära nog övermänsklig viljestyrka för att stå emot impulsen att omedelbart sätta mig i en taxi och återvända hem till Roxen. Jag köper en kopp odrickbart kaffe - i pappersmugg naturligtvis, något annat bjuds inte här. Den sovande massan gapar och sväljer. Ur högtalarna dundrar den mest förfärliga popmusik, endast avbruten av reklaminslagens idiotier. Mobiltelefonerandet är redan i full gång omkring mig.

På tåget (jag behöver väl inte påpeka att det, som alltid, avgår först 15 minuter efter den systematiskt lögnaktiga tidtabellens angivelse) fortsätter eländet. På min vänstra sida en överviktig och snarkande käring. Ur hennes gapande mun stanken av illa utförda rotfyllningar. Till höger en ung man med fåraktig blick. Ur hans hörlurar strömmar den vedervärdiga musik med vilken hans generation bedövar sig. Mittemot sitter en flicka som utan avbrott tjattrar i sin mobiltelefon. Vad har hon att prata om? Ingenting. Jag försjunker i dystra tankar: Var det för sådana människor jag under decennier arbetade vid SAAB i Linköping och därmed åsidosatte mitt skriftställarskap?

Varför utsätter jag mig för detta? Jag vet ju så väl att resande inom Sveriges gränser inte innebär annat än klaustrofobiskt äckel. Efter varje sådan resa tar det mig dagar, ja veckor, att återfinna det mått av jämvikt som är förutsättningen för all verklig kreativitet. Varför fortsätter jag?

Svaret är lika enkelt som det är obegripligt för sådana människor: det handlar om pliktuppfyllelse. Detta är nu en gång min uppgift: att - mot alla odds och tvärtemot vad såväl förnuft som känsla bjuder - vara en som ropar i öknen.

Och denna gång går resan till själva mörkrets hjärta: Stockholm. Denna lantliga kusin till den babyloniska skökan, detta pråliga och överåriga luder. Jag ska inte försöka beskriva dess centralstation, den ohyggliga tristessen, pöbelhopens mekaniska hasande, stavgångarnas klapprande och det allestädes närvarande mobiltelefonerandet.

Tack och lov blir jag snart hämtad av en taxi. I framsätet sitter redan min vän, bokhandlaren Söderström. Det är han som bjudit mig hit, för att visa mig sin nya butik i Liljeholmen. Miniboks nya filial är inhyst i ett nybyggt köptempel i denna förort. Åsynen av detta krämarpalats får mig att kväljas. Han visar mig vägen, förbi oräkneliga butiker där allt tänkbart skrävs bjuds ut till försäljning. Folkmassan tränger på. Här är den nakna konsumtionslustan i sin mest brutala form. Vi stannar till vid Akademibokhandelns vedervärdiga butik och byter några ord med de somnambula biträdena. Naturligtvis finns ingen av mina böcker här, och ingen känner igen mitt ansikte. Jag vacklar, nära att ge efter för en misströst och djupaste förtvivlan som jag inte längre kan bemästra.

Till sist når vi Miniboks lokaler. En sådan butik borde egentligen inte finnas. Här är ljuset dämpat och tystnad råder. Ingen skvalmusik, inga sömniga biträden. Den diskreta men uppmärksamma personalen är redan i fullt arbete. Detektivromaner finns här förvisso, men de har klokt nog placerats i ett hörn där en samling "bokälskande" gummor samlats som flugor kring ett kadaver. Ingen kommer undan det svenska deckareländet, allra minst en kämpande bokhandlare som varje dag tvingas kompromissa med sin utsökta smak för att kunna bedriva sin verksamhet.

På en hedersplats, mitt i butiken, har man dock placerat utgåvorna från Anark förlag. Jag känner igen mina egna böcker och på frågan varför man inte skyltar med Till bords med Wered (en potboiler, min enda eftergift åt krämarsamhällets villkor) svarar bokhandlaren att den såldes slut redan första dagen. Jag ser Karin Barbalanders romaner, och Bengt Frams populärhistoriska arbeten om det östgotiska folket. Ett par svartklädda ynglingar, studenter eller poètes maudits, bläddrar i Erica Sagns "Skriftställning 2".

Det är ögonblick som detta som gör mitt eljest otacksamma arbete mödan värt. Mer än en gång har jag sagt mig själv, att mina ansträngningar inte varit förgäves om jag når blott en sådan ung man med mina ord, om jag kan plantera ett enda av den ideala misogyniens frön i ett mottagligt yngligahjärta. För att det ska kunna ske är det nödvändigt med civiliserade platser som Minibok. Fridfulla oaser mitt i marknadsplatsens gyckel och pajaskonster. Man skulle dock begå ett allvarligt misstag om man förväxlade denna frid med småborgerlig idyll - platser som Minibok är centra för den djupast subversiva verksamhet. Finns det alls något hopp, kommer det härifrån.

Ingemar Flygt: Mitt namn skall vara Björn Ranelid

Med djup inlevelse berättar Ingemar Flygt i en roman med stark poetisk lyskraft om Björn Ranelids liv, från födseln 1949 i Ellstorp, Malmö, där allehanda tragiska och vidunderliga saker hände gossen, fram till det makalösa året 2009. Genom nära kontakter och förtroendefulla samtal med Björn Ranelids anhöriga och vänner och genom att studera brev och andra handlingar har han trängt in i Ranelids liv - hans uppväxt, hans komplicerade förhållande till kvinnor, hans kärlek till fotboll och barnen och hans känslor av skuld och otillräcklighet som ledde till flera omdiskuterade utspel.

"Mitt namn skall vara Björn Ranelid", så skrev den unge Björn Ranelid på en papperslapp som han sköt över till sin bäste vän och bänkgranne under en lektion i skolan. De orden har varit utgångspunkten för Ingemar Flygt i en roman om kärlek och ondska, om skuld och förlåtelse.

Utkommer i november