Crister Enebär om Carl Elgenskiölds "Börden"

Det är enkelt att beskriva handlingen i Börden, Carl Elgenskiölds "framtidsberättelse på självbiografisk grund" . Den beskriver hur författaren råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och tvingas lämna hus och hem. Han får snart märka att meriten att vara en av sin generations mest namnkunniga fideikommisarier inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som timanställd butler i ett Stockholm under socialdemokratiskt styre.

För Elgenskiöld innebär det något av en återkomst. Han växte upp under det socialdemokratiska terrorväldet och minns hur den korporativistiska statsapparaten och dess fackföreningsrörelse ständigt satte käppar i hjulen för lantadeln. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Elgenskiöld vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monotont arbete, uppassandet på själsligt döda pendlare i rusningstrafik, snögloppet på ödsliga förortsperronger, arbetstagarnas totala rättslöshet där varje påstått eller sant missgrepp tar försörjningen ifrån dem för längre eller kortare tid, den avgrundsdjupa tröttheten som beror bland annat på att lönen är så låg och osäker att de flesta tvingas dubbelarbeta. Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd. Elgenskiölds helvetsvandring är samtidigt en dystopi och en hyperrealistisk skildring av socialdemokratins verkliga ansikte.

Nedstigningen får Elgenskiöld att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som tidigare skymtat i egensinniga dikter, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en uppoffrande, ensamförsörjande far med fem barn och dussintals anställda, om ständiga flyttningar mellan hotell i Schweiz, Lichtenstein och Andorra, obetalda räkningar och bördens förbannelse. Och för Carl Elgenskiölds egen del om ungdomsalkoholism, kokainbruk, kriminalitet och sodomi.

Men också om hans osannolika upptäckt av litteraturen, om biblioteken och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka diktmanuskript till förlagen, som småningom ger resultat. Inför fadern, Rutger Elgenskiöld, som tidigare skildrats närmast demoniskt, känner författaren nu förundran: vad är det för en människa som skickar sina barn till de bästa public schools och betalar ett rundligt apanage, på villkor att de inte visar sig på släktens gods?

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i tunnelbanan fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar ner ackorden, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Föraktet för klassresenären likaså. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje arbetsdag för varje arbetstagare kan vara den sista. Statsapparatens övervakningskameror och informatörer finns överallt. Mefistofeles, som brukar ha en viktig roll i Elgenskiölds poesi, är avlägsen här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

”Börden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets absoluta elit kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Carl Elgenskiöld lämnar tunnelbanan efter att ha utsatts för ett trakasseri för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som ledarskribent på landsortstidningen Barometern. Men de mörka gestalterna där ute i rusningstrafiken stannar kvar i läsarens minne.
 
Carl Elgenskiöld
Börden
Omfång: 112 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-
 
Utkommer 15 oktober