Höstkväll. Thore Ehrling och västerlandets stundande undergång

Mänskligheten är i sanning överskattad. Eller, rättare sagt, de vilseledda, automatiserade horder som irrar omkring i tivolisamhället förtjänar inte att kallas "mänskliga".


Varje dag och varje natt har jag denna pöbel omkring mig. De dundrande basgångarna, stavgångarnas klapprande, tjattret i mobiltelefoner, debila kommentarer i de "sociala medierna"...

Hur, frågar jag mig, kan man undkomma alltsammans? Finns det någon möjlighet till ett människovärdigt liv i denna tid, på denna plats?

Jag är mer pessimistisk än någonsin och märker hur jag närmar mig misantropiens nollpunkt. Det stormens öga där jag kan invänta den apokalyps som nu framstår som oundviklig.

Under tiden hetsar massmänniskorna upp sig inför det stundande valet - ett spektakel som jag vägrar delta i. Som om det spelade någon som helst roll vilket slags torgkärringar som sitter på taburetterna. Sådana dumheter! Vår kulturkrets närmar sig den absoluta avgrunden. Den har spelat ut sin historiska roll och man kan bara hoppas att en annan och bättre, en hårdare och manligare tid väntar.

Men ishockey och curling skänker en stunds lättnad. Stilla kvällar med ett glas 25-årig Solita och Thore Ehrling på grammofonen likaså. Nu stänger jag ute det infernaliska larmet, låser dörrarna och skruvar för luckorna.