Gästblogg: Göran Baugh

Vi, östgötarna, drar på oss hat genom vår, föralldel begränsade, lokalpatriotism men också genom att vara precis det vi är: inte speciellt religiösa men toleranta, hyfsat rationella och generellt sett hyggliga. Vi var bra på krig östgoternas tid, men det gäller inte längre (dessbättre).

Dessbättre, säger jag, men kom ihåg att självförsvar alls inte är detsamma som anfallskrig. Vi tafsar oss fram mot förståelse - något som alla fanatiker föraktar - med hjälp av krav på undervisning om den gotiska historien i skolan men har vikt oss i frågan om stavmoskéernas skötsel. (Det dummaste jag hört). Ja, herrejävlar, ibland får man ett obehagligt intryck av att många östgöar på något underligt sätt vill avskaffa sig själva.

Faktum är att vi, ja, östgötarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss själva, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Östra Götaland har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till purgoter. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. De utsocknes, numera omkring 20 procent, av vilka 50 000 är 08:or, sydsvenskar, östdanskar och muselmaner, föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det icke-gotiska inflytandet växer.

Kort sagt: vi befinner oss i krig, Östergötland liksom alla andra fästen för stark etnisk, det vill säga gotisk, identitet. Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt. Våra motståndare utgörs av rotlösa, kringdrivande horder av kosmopoliter och globalister, liberaler och socialister, dagdrivare och pedofiler, muselmaner och feminister. 

Det finns naturligtvis ingen risk att de kommet att lyckas i sin avsikt: att globalisera Östergötland (och tvinga kvinnorna att sörpla cafè latte som bevis på sin totala och omänskliga underkastelse inför den globala trivialliberalismen). Det bedrövliga universitetet måste visserligen ses som fientligt territorium - en propagandacentral i vilken samtidskulturens allra giftigaste och mest destruktiva idéer smids - men dess inflytande är, tack och lov, helt marginellt.

Nej, omvända blir vi inte. Däremot är det troligt att vi får uppleva fler och värre terroristdåd. Alla östgötar är inte lika klantiga som han som sprängde biblioteket i Linköping. Blod kommer att flyta.

Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Östergötland är sårbart - och väl värt att försvara...

Wereds kalender, lucka 15.

Sedan en tid tillbaka har jag inte längre något inflytande över utgivningen på Anark förlag, vars grundare jag är. De nya redaktörerna gör ett gott arbete men det gör mig ändå beklämd att se, vilka förnedrande krumbukter och obscena piruetter man tvingas ta till för att överleva på "marknadens" villkor. I sanning, under krämarliberalismens ok blir alla clowner, dömda att underhålla varandra till döds.

Själv vägrar jag sedan länge att delta i spektaklet. Som alltid går jag min egen väg, ut i ödemarkens sälta. Här bjuds ingen sockervadd och jag kommer aldrig att bli kritikernas gunstling. Från televisionen kommer inga inbjudningar och mina läsares antal är litet. Just häri finner jag min frihet. Den är av ett sällsamt slag som få någonsin kommer i närheten av.

Missförstå mig nu inte! Anark förlag är utan tvekan en av det här landets mest självständiga kulturinstitutioner (vilket förvisso är som att säga "Skånes högsta berg" men ni förstår vad jag menar). Men man har valt att överleva under omänskliga förhållanden och tvingas nu betala priset. Vem har rätt att klandra de ansvariga för det? Det är, i sanning, ett omänskligt dilemma den ställs inför som säker bevara något av sin mänsklighets värdighet i tivolisamhället.

Tummen pulserar och värker och jag har litet hopp om att den ska bli bättre innan jul. Jag bär mina lemmar som ett kors inför denna jul som mycket väl kan komma att bli ett harmagedon.

Ronny af Kleen-fforbes: en svensk i tweed

Anark förlag kommer inom kort att ge ut två nya böcker av Ronny af Kleen-fforbes, välkänd Linköpingsprofil och uppskattad krönikör, bland annat i Corren. Karin Barbalander har träffat författaren och gentlemannen.

Ronny af Kleen-fforbes är den svenska anglomanin personifierad, därom torde knappast råda något tvivel. I en rad sammanhang genom åren har han manifesterat sin besatthet av allt brittiskt - också när det varit obekvämt för honom själv och han fått betala ett högt pris. Handsydda kängor, färgsprakande sockor och received pronunciation, sådant har aldrig setts med blida ögon på Östgötaslätten. Och sedan han i våras tog steget fullt ut och bytte namn (Ronny är född Brantemo) har han inte längre någon kontakt med sin familj.

Vi träffas en strålande höstdag i Trädgårdsföreningen, "den enda park i Linköping som något påminner om Kew Gardens", som Ronny af Kleen-fforbes förklarar.

- Ända sedan jag såg *Brideshead Revisited* på TV som 14-åring, har jag förstått att jag inte är som andra, förklarar Ronny. "Men det tog ändå lång tid innan jag till fullo kunde inse sanningen om mig själv: att jag är engelsman född i en germansk kropp, vid fel tid och i fel samhällsklass." Och det är först nu, fortsätter han, som jag med stolthet kan bejaka denna verkliga, autentiska identitet.

Och denna djupa identifikation måste också sägas vara af Kleen-fforbes' litterära specialitet. Oavsett hur lätt eller seriöst ämnet än är, om det handlar om en krönika i Corren, ett reportage om engelska herresäten i Gods och Gårdar eller, på senare tid, en lärd essä om anglosaxisk algolagnia i SUB/VERSIV, genomsyras hans texter av anglofili. Men inte av det slag som kommit att bli förhärskande i Sverige - gapig, övertydlig, vulgär - utan något mer subtilt, och understated. Lågmäld. Lite från sidan. Ja, så nära the real thing som en sextiotalist uppvuxen i Linköpings hårdaste arbetarkvarter kan komma.

– Jag har funderat på om det kan vara något genetiskt, men mina föräldrar har båda släktforskat och jag har inte droppe engelskt i mig. Men jag minns att jag som liten pojke satt och glodde på Hem till gården på tellyn, alltså den ursprungliga serien som verkligen luktar fårskit, och att jag tyckte att det var fantastiskt. Några år senare tjatade jag på mina föräldrar att jag skulle få börja på Eton.

Ronny tystnar ett ögonblick och blir plötsligt allvarlig. "Istället skickade de mig på språkresa till Brighton." Han rättar till Harrowslipsens eleganta Duke of Windsor-knut och ler ursäktande. "Det är fortfarande svårt för mig att prata om det här, förstår du."

Men, fortsätter han efter en stund, jag ser mig i dag faktiskt som engelsman, snarare än som svensk eller östgöte. Jag är ett slags hyper-britt, på samma sätt som T.S. Eliot eller William Joyce, som jag också ägnar ett kapitel i min bok om brittiska individualister.

Och så övergår vi till att prata om de nya böckerna: Regements- och skolslipsar och Gentlemen och individualister, den senare med undertiteln biografiska miniatyrer. Det handlar om anglofilfrossa av yppersta klass, omfångsrika och stilsäkra böcker som kommer att förgylla julhelgen för åtskilliga läsare.

Med Ronny af Kleen-fforbes' flyhänta språk blir det tillsynes torra ämnet regementesslipsar till en halsbrytande och underbart lustfylld läsning som föder funderingar kring den brittiska karaktärens djupare förståelse av livet än den amerikanska, vars enda fokus tycks ha varit pengar, entrepenörskap, affärer.

– Det fanns tidigare en jätteskillnad mellan kontinenterna, men det mesta är utsuddat i dag. Nu är stora delar av världen en meritokrati, England har definitivt förändrats och är i väldigt stor utsträckning amerikaniserat.

– Det är pengarna i sig som har blivit det intressanta, överallt. Vem bryr sig idag om det hantverkskunnande, de kulturvärden som finns invävda i en riktig skjorta? "Postkolonialism" ses som någonting positivt. Se bara vad som hände när vi övergav kolonierna: ett allas krig mot alla. Mutor, korruption...

Man kan tycka att så gott som allt i svenska massmedier i dag går ut på just pengar, status, flärd, fantastiskt boende, ett allmänt flörtande med allt och alla som signalerar någon form av rikedom. Paradoxalt nog är det fortfarande mycket misstänkt att intressera sig för aristokrati, och ännu värre att hitta fördelar med systemet.

– Så, jo, jag är klädintresserad, men främst personintresserad. Jag finner det lättare att förstå dem som levde för 50 eller 100 år sedan än dagens människor.

– Jag kan till exempel inte för mitt liv begripa varför någon ställer upp i en dokusåpa. Däremot har jag inga som helst problem att förstå Lord Alfred Douglas, George Pitt-Rivers, Oswald Mosley eller Lord Haw Haw. Det är därför jag ägnat de här männen så många års studier. Det är ett slags... kärleksarbete, förklarar författaren och slår ner blicken.

För en anglofil född 1969 är Ronny af Kleen-fforbes märkligt ointresserad av att skriva om företrädare för mer modern brittisk kultur och böckerna saknar personer och kläder ur till exempel popkulturen. Något i hans blick antyder att det kanske inte är en omöjlighet med en bok om mer sentida britter ändå.

Solen skiner fortfarande men nordanvindarna genom Trädgårdsföreningen förebådar en svinkall höstkväll. Det är dags att vandra mot bilen, en Mini Cooper. Ratten sitter på höger sida, givetvis.

Ronny af Kleen-fforbes har sett ut som en brittisk lantsquire på inspektion över ägorna, men han har druckit italienskt kaffe och fingrat på en amerikansk telefon. Var går gränsen för hans anglomani egentligen?

– Visst köper jag de kläder och möbler jag gillar, men jag sitter inte med en brittisk designplan för mitt liv och numera händer det bara någon enstaka natt att jag kör på vänster sida av vägen. I själva verket cyklar jag en hel del, det har blivit något av en andra kärlek.

Säger inte folk åt dig: ”Flytta till England då, din fan, om det är så fantastiskt där!”

– Jo, det säger jag själv också ibland. Men så här, jag kan en sak: att försörja mig på det svenska språket. Sedan finns så mycket i dagens England som är oerhört fult. Amerikaniserat. Nivellerat. Och det är skönt att slippa se sådant, om man är en känslig själ.

När vi rullar tillbaka mot stan berättar Ronny af Kleen-fforbes att han hemma på balkongen i Johannelund har byggt ett litet vattenfall där flödet rinner ur ett stenlejons gap. När han sitter där med vattnet porlande bakom ryggen och Stångån långt framför sig drömmer han om att han har rest till – Florens.

Precis som den brittiska aristokratin brukade göra.

Ronny af Kleen-fforbes

Regements- och skolslipsar
Omfång: 198 sidor, rikt illustrerad i sv/v och färg
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-

Gentlemen och individualister. Biografiska miniatyrer
Omfång: 298 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 348:-

Kulturens krematoriearbetare

Kunde man tänka sig att ett "bibliotek", det vill säga en av nyliberala krämarsjälar ägd samlingsplats för dagdrivare, hemmafruar och illiterata skolbarn, skulle införskaffa någon av de böcker dom givits ut av Anark förlag? Nej, jag trodde väl det. Biblioteket har förvandlats till en larmande, stojande marknadsplats, ett tivoli och en sedelpress för "entrepenörer" av allra värsta slag. Ett hederligt bokbål vore att föredra framför denna nivellering, förflackning, utarmande och på alla sätt motbjudande tivolifiering av kulturen.

 Vad tjänar det till att försöka lysa upp det andliga mörkret i konkurrens med de bullrande basgångarna och blinkande neonljusen från marknadsplatsen? Som flugor och maskar dras till ett kadaver, flockas den förslappade "mänskligheten" kring den pseudolitterära sockervadd som där bjuds ut av sutenörer och dödgrävare.

Det är så man kunde kräkas.

Tisdag vid Roxen, avsmak

Denna fumlande folkhemsislamism, denna julkonsumism, denna infekterade tumme. Samtiden får en sannerligen att vilja kräkas. Detta blir en dag tillsammans med Spengler, i manligt solitär begrundan av förfallet. Cigariller och curling skänker en smula lättnad. Exilen lockar, som alltid.

Tredje söndagen i advent.

En brännade, pulserande smärta i tummen, såret varar. Så speglas det omgivande samhället i den egna kroppens förfall. Detta kommer att bli en lång natt. Framför mig på bordet står en rad medicinburkar. Jag sköljer ned de vita, gula, rosa och blå pillren med Explorer, läser några sidor Spengler innan ögonen går i kors. Massmänniskorna häller i sig sitt lådvin och ser sin eländiga TV-underhållning. Det är så man vill kräkas.