Kristian Runkell läser Kurt Wereds "Bokslut"

I dagarna utkommer Bokslut, ett generöst urval av Kurt Wereds essäer, betraktelser och aforismer från senare år. Som alltid utspelas det weredska dramat på en hårt spänd lina mellan samtidens ödesfrågor och den stora Traditionens urberg. Högt över dagsdebattens trivialiteter och de "sociala mediernas" pladder finner vi detta egensinniga och bångstyriga författarskap, balanserande på den raffinerade stilens och det nätt och jämt tämjda raseriets knivsegg. För den som är van vid den defaitism och nivellering , det impotenta gestikulerande och slappa antiintellektualism som är så utmärkande för det samtida samtalet om kultur och samhälle, är det en lika sällsam som uppfriskande upplevelse att träda in i den weredska världen.

Utmärkande för Kurt Wereds författarskap och förläggargärning är dess kontinuitet och genstörtiga ovilja till kompromisser. De många läsarna av bloggen "Wereds vådligheter" kommer omedelbart att känna igen sig och Bokslut tar upp och fördjupar många teman som behandlats i tidigare böcker. Med närmast gammaltestamentlig stränghet fortsätter Wered att strö salt i samtidens sår, gissla dess dumhet och avslöja massamhällets tomhet och hyckleri. En och annan kritiker har klagat över att atmosfären på senare tid blivit en smula tung att andas, till exempel i den rasande Misantropiens förfall. Andra har påpekat att Wered behandlar samma grundproblematik i bok efter bok, till synes utan att erbjuda någon lättnad, något hopp.

Själv imponeras jag av modet att, befriad från alla illusioner, ställa en alltmer förfinad diagnos på en kultur som tycks dömd till sin snara undergång. Att Wereds förslag till en andlig och social terapi, i form av idealisk misogyni, homoerotisk communitas och anarkisk jihadism, är en bitter brygd som inte faller  intellektuella lättingar i smaken är lika självklart som det faktum att hans verk av nödvändighet riktar sig till en elit vars tid kanske ännu inte är inne.

Detta slags kritik bortser också från Kurt Wereds nyfikenhet och aptit på såväl sinnliga som andliga njutningar, en hunger som märks på den smittande entusiasm som alltid är märkbar i hans författarskap och som gör Wereds essäistik till en sådan fest. Lärdomsgiganten vid Roxen äger dessutom en virilitet av sällsamt slag och dess heta puls är märkbar vare sig han skriver om homoerotikens betydelse för konstnärer, atleter och revolutionärer eller det solitära livet långt bort från stadens larm. Den tränade ichtyofilens öga skänker också en säregen charm åt skildringarna av sjön Roxen och jag vet ingen som skrivit med sådan spänst om curlingsportens mysterier eller ishockey som könslig och social disciplinering.

I Bokslut närmar sig Wered sina stora teman med en vitalitet och variationsrikedom som gör att läsningen aldrig blir monoton eller nedtyngd av det oerhörda allvar som också finns här. Ja, svärtan är om möjligt ännu djupare än i föregående böcker. Men just häri ligger kanske den märkliga effekt som Wereds bästa texter har på sina läsare: ur den djupaste misantropi, och trots bristen på all inställsamhet, kommer en klar och ren ton som skänker styrka och ett slags desillusionerat hopp.

Ändå är det med åtskilligt vemod jag lägger ifrån mig Bokslut" I en nyskriven Epilog förklarar nämligen Kurt Wered att han inte kommer att publicera något mer i bokform och att han också tröttnat på sin uppskattade blogg. "Man orkar inte ropa i öknen hur länge som helst", skriver han och jag får lust att svara: Men märker du inte alla oss som lyssnar till dina ord? Vi som hänger på låset hos Minibok varje gång det kommer en ny bok från Anark förlag eller Edition Wered, vi som troget följer "Wereds vådligheter" och som nu saknar de dagliga aforismerna på Facebook.

Vi hoppas, förstås, att Kurt Wered ska ändra sig och fortsätta sitt arbete. Knappt sjuttio år ung har han ännu mycket att ge. Men skulle det vara så att denne östgötske siare nu faktiskt väljer tystnaden och kontemplationen framför det "samtal som i en tid som denna ter sig som en alltmer orealistisk dröm", är vi dock många som kommer att läsa, och läsa om, det märkliga testamente som är Kurt Wereds Bokslut.

Kristian Runkell är kulturredaktör på Barometern


Kurt Wered
Bokslut
Omfång: 598 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 395:-

Bokslut utkommer 25 februari

Kurt Wered om pressreaktioner på "Weredfejden"

Jag har visserligen försäkrat att jag sagt mitt vad gäller den bedrövliga historien om Jan Myrdals "Leninpris", denna skammens jetong och dessa lortiga silverpenningar som blivit ett slags belöning för lång och trogen tjänst, utdelad åt några av våra mest notoriska salongsradikaler och knähundar. Och jag tänker stå vid mitt ord; jag finner det i själva verket under min värdighet att vidare kommentera denna patetiska soppa. Att man väljer att skända såväl Lenins som Myrdals namn på detta vis är helt och hållet Jan Myrdalsällskapets ansvar. Själv väljer jag att se framåt - och att fortsätta min samhällskritiska skriftställning utifrån den underdogposition som tillfaller den som väljer att stå utanför alla sekteristiska kotterier. Att en samling medelmåttor dömer ut mitt författarskap och min samhällskritik rör mig inte i ryggen.

Samtidigt tillstår jag gärna att jag stundom rörts av den indignation och vrede som den så kallade Weredfejden väckt runt om i landet under den senaste veckan. Nedanstående text är saxad ur dagens SDS:

Efter ett hårt år i bloggosfären och på Facebook kom svårt bakslag för Kurt Wered

I veckan hånades Kurt Wered av Jan Myrdalsällskapet som tillkännagav att årets Leninpris kommer att tillfalla filmaren Maj Wechselmann.

– Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig, säger Wered.

Det har varit en tung vecka för Kurt Wered, 68. Uppmaningarna från lobbygruppen "Leninpriset till Kurt Wered" och Jan Myrdalsällskapets icke-respons ledde till ett infekterat och offentligt bråk mellan honom och Jan Myrdalsällskapet.

– Jag har haft en extremt hård vecka och tagit åt mig väldigt starkt, säger Kurt Wered.

Glädjen byttes till sorg

Samtidigt som Wered fortsätter arbeta med "Sveriges skarpaste politiska blogg" lägger han också sista handen vid en ny samling essäer och betraktelser över samtidens ödesfrågor med titeln "Slutord".

– Jag kände en enorm glädje under de första dagarna efter att jag startat "Tankesmedjan Wereds vådligheter", säger han. Men jag erfar inte alls samma arbetslust idag. Jag vore en hycklare om jag inte medgav att det har med Jan Myrdalsällskapets agerande att göra - och den cyberpöbel som alltid är redo att kasta sig över sitt offer när den fått upp vittring på blod.

Skrivglädjen byttes snabbt till sorg.

– Några megabytes bort är det någon på Facebook eller i kommentarsfältet här på min blogg som hånskrattar. Det är alltså någon som lägger ned tid och energi bara för att få mig ur balans.

”Inte frisk”

Kurt Wered är märkbart nedstämd över de okända cyberklottrarnas hån.

– De här människorna är inte friska. De har ju inte ens läst vad jag skrivit. Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig.

Om Kurt Wered inte hade befunnit sig mitt uppe i en intensiv skrivperiod, hade han personligen sökt upp de hånskrattande facebookarna.

– Jag hade talat med dem, men jag ska inte säga vad jag skulle ha sagt. Hade jag vetat vilka de var, hade jag sett till så att de blev avstängda. Det är samma slags huliganer som finns vid ishockeyrinken. De ska avstängas på livstid. I en annan tid än vår hade de fått kännbara straff.

Kurt Wered menar att internet är fel forum för hånattacker.

– Kultur- och samhällsdebatter ska handla om glädje och sund kamplust. Inte ett ställe där allehanda okvalificerade psykopater går in och hånar människor.

Hans skrivtakt påverkades av hånskratten och han tappade fokus, men samtidigt tycker Kurt Wered att han förtjänar Leninpriset.

Har fått mycket stöd

– Ja, jag tycker att jag borde ha fått Leninpriset redan 2009. Gardell och den där reklamfilmaren är ju knappast särskilt revolutionära i jämföreslse med mig. Och Maj Wechselmann... Tja... det är svårt att se valet av henne som annat än en hånfull gest riktad mot mig personligen.

Efter bråket med Jan Myrdalsällskapet har Kurt Wered fått stöd från allmänheten och sina radikalkonservativa bloggkolleger.

– Jag har fått stöd både via mejl, sms och från folk som stoppar mig på gatan. Det har betytt oerhört mycket. Annars hade jag inte orkat.

Den identitäre bloggaren Adolf Ahmadinejad tycker till exempel att årets Leninpris var ett slag under bältet.

– Jag tycker synd om Wered. Han har påverkats av det här på grund av den emotionella nivå han ligger på, säger han.


Och Maja Ögnelood följer upp med några tankeväckande ord i  dagens Aftonbladet:

Maj Wechselmann drog årets längstra strå när årets mottagare av Leninpriset presenterades.

Men ledsnast var Kurt Wered – vars totala mentala reträtt onekligen lade sordin på stämningen.

Först, några lösa tankar kring årets Leninpris och de spekulationer som föregått valet av Maj Wechselmann som 2011 års mottagare..

Som att...

... det förstås borde ha varit Kurt Wered – som utsetts till vinnare. Östgöten har legat i toppen polemiskt två år på raken, och har bidragit till att höja temperaturen på landets redaktioner och tankesmedjor som få andra.

... nya jurymedlemmarna i Jan Myrdalsällskapet är orimligt snåla med betygen.

Men nu – över till det som verkligen färgat reaktionerna på det som av många anses vara en veritabel kulturchock:

Alltså Kurt Wereds okarakteristiska och fullständiga tillintet­görande av sig själv. Ett egenhändigt raderande av både självförtroende och karisma som säkert kan ha en del att göra med att han uppfattade sig som ”psykad” av cyberpöbelns hånfulla reaktioner på det uteblivna Leninpriset – men som i själva verket kanske snarare var ett resultat av de sociala mediernas inneboende konfliktlogik, med tillhörande utspel och skriverier.

Den forne glade debattören hade i alla fall – oavsett vad det berodde på – ingen som helst stuns i stegen, inget flyt alls i sin vanligtvis så färgstarka svada när han skulle svara på frågor, och ingen glädje i ögonen då han i en intervju förklarade att han inte har några kommentarer till det som kommit att kallas "Weredfejden".

Det var inte klädsamt. Bara ledsamt. Det gjorde rent av lite ont i själen. Och så kan det bara inte få fortsätta. Kurt Wered som vi känner honom måste komma tillbaka!

Han är ju en av de senaste årens mest storartade och färgstarka debattörer – och den svenska konservatismen behöver honom i sedvanlig större-än-livet-form.

Weredfejden fortsätter: Kurt Wered intervjuas av Barometern

Saxat ur lördagens Barometern:

- Jag har haft en extremt hård vecka och tagit åt mig väldigt starkt, säger Kurt Wered till Barometern om bråket mellan honom och Jan Myrdalsällskapet.


För tredje året i rad har Jan Myrdalsällskapet förbigått Kurt Wered när man delar ut sitt (ö)kända Leninpris. Detta trots att det sedan 2009 finns en aktiv lobbygrupp med namnet "Leninpriset till Kurt Wered", där några av våra mest namnkunniga och inflytelserika intellektuella ingår. Hur kan det komma sig?

- Jag vet inte, säger den östgötske lärdomsgiganten och radikalkonservative debattören Kurt Wered, "det är fullkomligt obegripligt men det står i alla fall klart att Jan Myrdalsällskapet utvecklats till en sluten sekt utan någon som helst verklighetskontakt. Jag menar, det finns ingen svensk kulturpersonlighet som vågar gå mot strömmen på samma sätt som jag, ingen som utmanat den krämarliberalistiska tidsandan på ett så obönhörligt vis. Jag är den ende intellektuelle i Sverige som förstår att det inte går att föra idédebatt utan att knäcka ägg. Och så ger de priset till salongsradikaler och medlöpare. Det är en skandal."

- Nu är jag led på alltsammans och vill egentligen inte kommentera affären vidare, fortsätter Wered. "Jag är inte knäckt", säger han men tillägger: "Den senaste veckan har varit oerhört pressande med all mediebevakning och mobbning i elektroniska medier. Det allra värsta är  hur man nu försöker tiga ihjäl problemet med Jan Myrdalsällskapets agerande och min egen betydelse för den svenska kulturdebatten."

Barometern har förgäves sökt representanter för Jan Myrdalsällskapet för en kommentar.

Kurt Wered intervjuad i Corren om Leninpriset

Jan Myrdalsamfundets besynnerliga agerande kring Leninpriset och den s.k. Weredfejden uppmärksammas nu också i dagspressen. Idag intervjuas Kurt Wered i Corren.

Wered ångrar sig - är redo att ta emot Leninpris


Jan Myrdalsällskapets beslut att tilldela Maj Wechselmann 2011 års Leninpris har tagit hårt på Kurt Wered, den bekante Linköpingsförfattaren och stridbare debattören som många anser vara en självklar kandidat för Leninpriset. Wered har haft löpande mejlkontakt både med sällskapet och Jan Myrdal själv sedan förra veckan "men", säger Wered, "de vägrar att be om ursäkt eller ens ge en rimlig förklaring till varför jag förbigås år efter år".

Kurt Wered lämnade igår inte sin stuga vid Roxen annat än för ett par timmars pistolskytte på gården.

- Jag vill börja med att säga att jag aldrig haft för avsikt att skada Jan Myrdalsällskapet eller Myrdal själv när jag sa att de borde ge sig ut i den politiska hetluften, säger han till Corren.

Kurt Wered och Jan Myrdal har efter bråket haft mejlkontakt. Vad de skrivit till varandra vill Kurt Wered inte avslöja, men understryker att det inte uttalats några ursäkter från Jan Myrdals sida. Något som Kurt Wered kräver av Jan Myrdalsällskapets frontfigur.

– Han är en offentlig person och företrädare för det sällskap som bär hans namn. Deras vägran att tilldela mig sitt pris betyder ju att man vill att jag ska sluta skriva. Klart jag blir oerhört kränkt och ledsen, upprörd och chockerad när man behandlar mig på det här sättet. Jag kräver en ursäkt.

Kurt Wered menar att sig vara förfördelad och förföljd både som författare och person.

– Jag har aldrig påbörjat en strid mot de här människorna som går till angrepp mot mig. Jag tror ingen svensk författare har fått utstå det jag har fått utstå. Sedan flera år har jag förföljts av olika internethuliganer men att Jan Myrdalsällskapet skulle sälla sig den ylande hopen hade jag aldrig väntat mig.

När bråket blossade upp talade Kurt Wered om att han aldrig tänker ta emot Jan Myrdalsällskapets Leninpris. Men det verkar inte längre vara aktuellt.

– Jag var både arg och ledsen och jag känner teoretiskt sätt att jag borde avböja ett framtida Leninpris. Men Myrdal är inte representant för hela sällskapet och hur de andra känner inför mina böcker. Nu tycker jag att det vore en värdig avslutning på det här bråket om jag accepterade ett Leninpris.

Kurt Wered om det skandalösa Leninpriset

Hur högt värdesätter jag inte denna välsignade tystnad. Ensam här ute, på mitt eget Övralid, kan jag ta långa, solitära promenader längs Roxens stränder och Stångåns slussar. Det oåterkalleliga beslutet att inte längre delta i den alltmer försumpade och vulgariserade "kulturdebatten", där endast ett tuppfjät skiljer kultursidorna och underhållningsindustrins bedrövliga dansuppvisningar, kommer jag aldrig att ångra.

Ändå kunde jag inte undgå att notera att Jan Myrdalsällskapets Leninpris i år kommer att tilldelas Maj Wechselmann, denna den repressiva toleransens maskot, denna den politiska korrekthetens primadonna. Jag har inget att tillägga till det som jag sade förra året: Man kan behålla sina smutsiga pengar. Inget skulle kunna få mig att ta emot de 100000 silverpenningar som utdelats till salongsjihadister och krämarsamhällets springpojkar. Jag är inte till salu.

Ändå må följande anföras: Jag har givit ut dussintals böcker och stridsskrifter under eget namn. Jag har grundat två förlag och har därmed kunnat lyfta fram ett antal framstående och djärva författarskap som utmanat den politiskt korrekta konsensuskultur som är så utmärkande för det här landet. Jag har också drivit vad som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg" och engagerat mig i flera av samtidens stora ödesfrågor.

För dessa framgångar har jag fått betala ett högt pris. Jag har beljugits och bespottats. Systematiska förtalskampanjer har riktats mot såväl den tankesmedja som bär mitt namn som mig själv. Mitt Facebookkonto har blockerats. Ingen annan svensk intellektuell har i modern tid tvingats utstå detta slags prövningar, detta besinningslösa hat.

Framförallt de som sitter i Jan Myrdalsällskapets styrelse tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och ge sig in i den politiska hetluften. I stället väljer man att premiera överlöpare och femtekolonnare, småborgarrevisionister och pseudoradikaler. En sådan verksamhet måste givetvis betraktas som ett slags övergrepp. En våldtäkt på det fria ordet. Man borde ställa upp dem mot väggen. En någorkunda välutrustad exekutionspatrull skulle kunna pissa omkull Jan Myrdalsällskapets styrelse. Jag skulle kunna göra det själv. Kryp inte för detta anhang!

Bara i fjol skrev jag ett tiotal böcker, hundratals blogginlägg och oräkneliga debattinlägg på det elektroniska nätet. Jag har tusentals läsare och jag har sett mina ord spraymålade på väggarna i Linköping. Jag har själv utformat omslagen till mina böcker och under decennier arbetade jag med sputspetsteknologiska problem på SAAB. Rent mänskligt är jag mer begåvad än vad medlemmarna i Jan Myrdalsällskapet är tillsammans. Avundsamma, små själar. Pseudoradikalitetens bottenskrap.

Nu väljer man alltså att belöna en person som gjorde sig ett namn med en förljugen, lögnaktig film om JA 37 Viggen, det projekt som jag själv ägnade så många års arbete. Med denna gest, denna taskspark, sällar man sig till den hjord av nätmobbare, cyberhuliganer och träskvarelser som under de senaste åren gjort sitt yttersta för att obstruera min verksamhet.

Man har tagit sig rätten att sitta och döma ut ett helt författarskap, en hel livsgärning. Man har redan bestämt sig för att jag aldrig kan komma ifråga. Det är mycket allvarligt. Det är ett renodlat, solklart fall av tjänstefel och ett svek mot hela den leninistiska traditionen.

Man tar sig för pannan.


PS
Jag kan inte nog betona följande: jag kommer aldrig att acceptera Jan Myrdalsällskapets "Leninpris". Den som vill engagera sig i den viktiga principiella frågan kan dock bli medlem i föreningen Leninpriset till Kurt Wered.