Kurt Wered: Dymmelveckan, krämare och martyrer

För massmänniskorna och löneslavarna är väl påsken inget är annat än ytterligare ett tillfälle till att byta  mer eller mindre meningslösa arbetsuppgifter mot några dagars överkonsumtion och avtrubbande underhållning. Att detta skulle kunna vara en tid för reflektion och botgöring lär inte falla någon in i detta arma land, förött av protestantism, krämarliberalism och feminism. Själv bär jag ensam mitt tunga kors genom denna dystra vår. Ett kors hopsatt av samtidens ödesfrågor och den egna kroppens tilltagande skröplighet. 


Sedan jag tillkännagav beslutet att lägga ned Anark förlag har jag tagit emot åtskilliga uppmaningar att fortsätta ännu en tid. Man skulle kunna tro att här faktiskt finns ett slags hunger efter verklig litteratur, texter som vågar gå mot strömmen och utmana den kompakta pk-hegemoni som lamslår det här landets så kallade kulturliv.


Jag låter mig dock inte luras av sådan "uppmuntran", som väl ofta inte är annat än tomt smicker. Ty är det inte småborgarens fnittriga förtjusning inför allvaret vi har att göra med här? Ett slags till intet förpliktigande flirt med den genuina radikalkonservatismen. En våt dröm för den blaserade knoddighetens företrädare. Allvaret som accessoar. 


En sak vet jag säkert. Från min penna har aldrig kommit några inställsamheter och min förläggarverksamhet har aldrig handlat om att sälja "underhållning". Vägran att kompromissa med krämarnas villkor har sitt pris och det har jag betalat - till sista öret och med ränta. Jag påminner mig själv om detta - och kan fortsätta min vandring med rak rygg. 

Signerat Wered: Skändningen av Stångån

Tivolikulturen och krämarsamhället förnekar sig sannerligen inte. Nu ska våra folkvalda horhuslakejer påbörja "elva olika projekt somn ska lyfta Stångåstranden och göra stans vattenstråk tillgängligare, trevligare och mer välbesökt", enligt Corren. Med solbryggor, kiosker, charterbåtar, toaletter och annat tingeltangel ska man locka massmänniskorna till den vandaliserade idyllen.

Det är så man vill kräkas.

"Det är viktigt att Linköpingsborna märker att det börjar hända saker längs ån", säger en ansvarig politiker. Man tar sig för pannan! Vi har redan märkt att det händer saker;  Linköping är en stad som sedan länge befinner sig i fritt fall.

Det är för bedrövligt.

Så kommer alltså Stångån, som jag alltid betraktat som en fredad zon helgad både stunder av välsignad ensamhet och homoerotisk fröjd, att förvandlas till ännu ett nöjesfält, en plats för själlös konsumism.

Charterbåtar ersätter cruising, solbryggor i stället för solitära roddturer. Tanken på exil ter sig alltmer lockande.

Krämarliberalismens eldoffer

Denna dystra vårdag nås jag av beskedet att Minibok AB kommer att lägga ned sin verksamhet.

Det är naturligtvis en skandal att det i detta land inte finns plats för en sådan kulurbärande institution - men också en ofrånkomlig konsekvens av den galopperande krämarliberalismens brutala framfart och samtidens andliga misär. I själva verket är det något av ett mirakel att Minibok AB kunnat hålla ut så länge och butikens verksamhet bör ses som en motståndshandling vars symbolvärde inte ska underskattas. Från sina blygsamma lokaler i själva hjärtat av storstadens babyloniska inferno av underhållningsindustri och schlagertrams har man under flera år distribuerat subversiv och omstörtande litteratur. Här finns ett exempel från vilket kommande revoltrörelser kan hämta mod och inspiration - samtidigt som fallet Minibok också visar vilket öde den kan vänta sig, som sätter sig upp mot samtidens nedbrytande krafter.

Hade det inte varit för Miniboks distribution hade knappast Anark förlag kunnat nå en sådan spektakulär framgång. När svenska pk-medier vägrade att skriva om författare som Erica Sagn, Karin Barbalander och Niftor Odontologen såg man på Minibok AB också till att starta skickliga marknadsföringskampanjer som gjorde att sådana originella författarskap nådde en kvalificerad läsekrets. Med tiden kom det at utvecklas ett nära nog symbiotiskt förhållande mellan boklådan i Stockholm och Linköpingsförlaget. Vad som nu kommer att ske med det senare förblir en öppen fråga.

Det är i sanning en dyster vår. Själv finner jag en smula lindring i Runöl och långa promenader längs Stångån, hela tiden medveten om att det vi ser idag inte är annat än ouvertyren till en undergång i eld och rök, grus och aska.