Kurt Wered: Dymmelveckan, krämare och martyrer

För massmänniskorna och löneslavarna är väl påsken inget är annat än ytterligare ett tillfälle till att byta  mer eller mindre meningslösa arbetsuppgifter mot några dagars överkonsumtion och avtrubbande underhållning. Att detta skulle kunna vara en tid för reflektion och botgöring lär inte falla någon in i detta arma land, förött av protestantism, krämarliberalism och feminism. Själv bär jag ensam mitt tunga kors genom denna dystra vår. Ett kors hopsatt av samtidens ödesfrågor och den egna kroppens tilltagande skröplighet. 


Sedan jag tillkännagav beslutet att lägga ned Anark förlag har jag tagit emot åtskilliga uppmaningar att fortsätta ännu en tid. Man skulle kunna tro att här faktiskt finns ett slags hunger efter verklig litteratur, texter som vågar gå mot strömmen och utmana den kompakta pk-hegemoni som lamslår det här landets så kallade kulturliv.


Jag låter mig dock inte luras av sådan "uppmuntran", som väl ofta inte är annat än tomt smicker. Ty är det inte småborgarens fnittriga förtjusning inför allvaret vi har att göra med här? Ett slags till intet förpliktigande flirt med den genuina radikalkonservatismen. En våt dröm för den blaserade knoddighetens företrädare. Allvaret som accessoar. 


En sak vet jag säkert. Från min penna har aldrig kommit några inställsamheter och min förläggarverksamhet har aldrig handlat om att sälja "underhållning". Vägran att kompromissa med krämarnas villkor har sitt pris och det har jag betalat - till sista öret och med ränta. Jag påminner mig själv om detta - och kan fortsätta min vandring med rak rygg.