Solitära tankar 2: Dagspressen, Carema och konsumtionssamhället

Trots min föresats att en gång för alla vända den vedervärdiga samtiden ryggen, händer det att jag kastar en blick i någon av våra bedrövliga dagstidningar. Varför gör jag detta? Är det något slags perversion som driver mig till denna självbesudling? Är det kanske en defekt i själva personligheten, en själslig svaghet, som gör att jag emellanåt utsätter mig för den plåga det innebär att ta del av den politiskt korrekta gallimatias, de banaliteter, den ohöljda dumhet och avgrundslika låghet som fyller varje sida i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet?

Nå, påminner jag mig när jag ansätts av sådant tvivel, jag har nu en gång valt att verka i denna samtid. Det är min plikt att hålla vakt på tivolisamhällets allra skränigaste och tarvligaste marknadsplatser för att kunna vittna om samtidens låghet. Att dra sig tillbaka i splendid isolation vore därför ett slags fanflykt. I det lägsta och tarvligaste finner jag min värdighet. Det är där jag är satt att verka.

Men när jag som i morse slår upp Dagens Nyheter resulterar det oundvikligen i en stark fysisk reaktion, inte olik det äckel som kan drabba den som står inför en nyss öppnad grav. Åsynen och stanken av det ruttnande kadaver som är den svenska "debatten" är i sanning kväljande - men samtidigt en outtömlig källa för den som vill fiska efter samtidens bråte i den grumliga, stillastående göl som är vårt land.

Så fälls det nu krokodiltårar över företaget Caremas otidsenliga sparnit. Man antyder att de åldringar som befinner sig på  av skattemedel finansierade inrättningar inte får tillräckligt med mat och blöjor. Emellertid: läser man mellan raderna framstår det blott alltför tydligt att det är den galopperande konsumismen som här sticker fram sitt tryne. Inte ens våra senila åldringar kommer undan kravet på ständigt ökande konsumtion. När de själva inte längre orkar skrika efter mer och nyare prylar, upplåter PK-pressen gärna sina spalter åt krämarsamhällets megafoner. Mer blöjor! Mer välling! Fler och dyrare gummihandskar åt personalen!

Sannerligen, ingen kommer undan konsumtionssamhället och lrämarmentaliteten. Det är så man kunde kräkas.

Solitära tankar 1: Midvinter

Jag hör hur "människorna" omkring mig tjattrar om vintersolståndet och att vi nu "går mot ljusare tider". Är detta, frågar jag mig, något annat än massans sätt att distrahera sig från det som vi alla är skyldiga att inse: hur vi i allt snabbare takt närmar oss avgrunden?

Är det inte just detta slags livsfeghet som banat vägen för krämarliberalismens framfart och den pöbelaktiga tivolikulturens utbredning?

Själv har jag dragit mig tillbaka till stugan vid Roxens strand. Skramlet och tjattrandet når mig här endast som en svagt brus. Jag slår upp ett glas Solita och läser några sidor Spengler. I spisen förkolnar de egna manuskripten; det senaste årets erfarenhet har fått mig att inse hur fåfängligt det är att skriva för en publik som är lika oförstående som den är otacksam.

Kan man komma närmare lyckan? Jag tror inte det.

De dillande dumbommarnas deliriska dans. En kommentar om dagskritikens tillstånd

Som avtalspensionär och fri intellektuell har jag under åtskilliga år levt under mycket blygsamma förhållanden. Mina böckers läsare är få - vilket speglar det andliga tillståndet i den igenslammade ankdam som är det svenska "kulturlivet". Min tillvaro här vid Roxens strand är med nödvändighet ett slags inre exil. Om mitt arbete nämns i den förfäade pressen, eller på det elektroniska nätet, är det i regel i skeptiska eller, oftare, rent hånfulla ordalag.

Det förvånar mig nu icke och det vore dåraktigt att vänta sig något annat. Det här landet har den "litteraturkritik" det förtjänar. Medveten om detta sakernas tillstånd vägrar jag också att ikläda mig narrhuvan och delta i de politiskt korrekta pajaskonsterna. Aldrig kommer jag att sitta i en TV-soffa eller delta i någon offentlig debatt. Och jag håller mig för god att delta i medelmåttornas triumftåg, detta de dillande dumbommarnas deliriska dans.

Något som däremot fortfarande förvånar mig är den tankens lättja och karaktärens hållninsglöshet hos de kritiker som helt sonika vägrar att ta sig an mitt arbete. Detta slags slapphet - för att inte säga ansvarslöshet och feghet - drar ett löjets skimmer över dessa etablissemangets handgångna män. Deras tystnad om mitt arbete säger mer än hundra av de maniskt pladdrande krior som man ägnar andra- och tredje rangens författarskap.

Bakgrunden är enkel. Jag har under flera år skickat recensionsexemplar av böcker utgivna på Anark förlag till en namnkunnig sydsvensk kritiker, vars namn jag inte tänker nämna. Avsikten var inte att dra uppmärksamhet till mitt eget arbete, och än mindre min person. Jag tyckte bara synd om en kritiker som uppenbarligen saknar angelägna ämnen att skriva om. Dessa ansträngningar har dock mötts av en kompakt tystnad. Icke en artikel, icke en recension, icke ens ett hastigt omnämnande i våra "sociala medier".

Med en kritik av detta slag vägrar jag nu att befatta mig. Inga fler recensionsexemplar kommer att skickas ut.

- Kurt Wered