Lögn och förbannad dikt. Crister Enebär läser Stefan Storcks "Verkmästarens son"

Ordet "bokflod" har alltid förefallit mig en smula larvigt när man talar om den svenska bokutgivningen. Om man nu nödvändigtvis måste använda maritima liknelser handlar det väl snarare om en trögflytande rännil i ett avloppsrör eller en knappt märkbar ristning i den i övrigt stillastående dypöl som utgör det svenska "kulturlivet",

Men något har hänt och med en obehaglig regelbundenhet har den läsande allmänheten på senare år drabbats av veritabla tsunami av "uppgörelselitteratur". De direkta offren för denna osmakliga kombination av narcissism, illvilja och skrivklåda är inte sällan kända och etablerade författare som Kerstin Thorvall, Stig Claesson och Anna Wahlgren, för att ta några namn ur högen. Per Wästberg sägs stå på tur och man borde väl därför inte förvånas över att Kurt Wered nu drabbas av en (styv)sons vrede.

Läsningen av Stefan Storcks Verkmästarens son var ändå något av en chock. Sällan eller aldrig har jag läst en bok fylld av ett sådant oresonligt och gränslöst hat mot en förälder. Det är inte fråga om en offentlig avrättning, utan om ett utdraget lustmord med tydliga sadistiska övertoner. Jag finner det därför nästan omöjligt att diskutera boken som ett litterärt specimen och kommer istället att tala klarspråk om dess innehåll och (o)moral.

För så här är det ju: om endast en tiondel av det som sägs i Verkmästarens son var sant, så innebar det att Kurt Wered är slut. Han skulle förlora all trovärdighet på samtliga områden där han gjort sig ett namn. Som romanförfattare och debattör, som tänkare och fotograf, som förläggare och fri intellektuell. De påstådda lögnerna, idéstölderna och plagiaten är alltför grova. Ansvarslösheten och lättsinnet alltför stort. Därtill beskrivs privatpersonen Kurt Wered som en närmast patologisk lögnare, en högfärdig och alkoholiserad autodidakt som på ett närmast mirakulöst sätt lyckas få allting om bakfoten, en patetisk småfifflare som sedan han blev uppsagd från sin blygsamma tjänst på SAAB tillbringade den mesta tiden på LHC:s hemmamatcher eller den lokala pizzerian i Hjulsbro. En gift man som i åratal generar sin familj med påstådda homoerotiska bravader och som, när den obegripligt tålmodiga hustrun till slut får nog, helt tycks försvinna in i en dimmig värld av grandiosa fantasier.

Lyckligtvis är inget av detta sant.

Jag är part i målet, visst. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag håller Kurt Wered för en av våra främsta intellektuella, därtill en man med ovanlig personlig resning och andlig integritet. En sådan främmande fågel har naturligtvis fått utstå åtskilligt spott och spe av tuppkycklingarna i ankdammen och jag har aldrig tvekat att stå upp för hans sak. Till mina käraste minnen hör vänligheten och den närmaste försynta framtoningen hos den man som otaliga gånger tagit emot mig i diktarstugan vid Roxen.

Det är inte utan att man undrar vilka dunkla krafter som drivit Stefan Storck till att skriva Verkmästarens son. Dessvärre är det också en bok som i sin närmast patologiska cynism och grymma fingertoppskänslighet spelar på några av samtidens allra snaskigaste och snuskigaste tendenser.

Rent stilistiskt håller boken betydligt högre klass än det mesta av det spekulativa skvaller som i dag prånglas ut av bokmarknadens sutenörer. Den är förvisso fragmentarisk och just så osammanhängande och sårig som ett autentiskt dokument skulle vara. Vore det inte för det lömska anspråket på autenticitet skulle Verkmästarens son till och med kunna läsas som en skickligt skriven roman.

Men vad det handlar om är alltså inget annat än förtal. Grymt och infamt. Lyckligtvis är anklagelserna alltför befängda och nidbilden alltför grotesk för att kunna överyga någon. När den första chocken lagt sig återstår därför bara en mild sorg och en fråga. Vad driver något till att begå ett sådant vansinnesdåd som Verkmästarens son?