Solitära tankar 3: En ichtyofils acedia

Nej, detta år började sannerligen inte bra. Omgivningens dumhet och misstänksamhet tycks tillta för varje år. Vad tjänar det till att skriva i en tid som denna? Varför skrika sig hes i krämarliberalismens öken, detta effeminerade ödeland?

Jag gitter inte skriva, inte ägna mig åt pistolskytte eller ens fiske. Jag är sålunda i samklang med denna bedrövliga samtid, ansatt av föruttnelse och upplösning, håglöshet och avsmak.

Ändå noterar jag att antalet hängivna läsare av denna blogg ständigt ökar. För dem bjuder jag idag på ett utdrag ur min bok En morgonpigg ichtyofils betraktelser Denna förskräckliga januari är det obegripligt att det faktiskt var jag som formulerade dessa rader.

Denna besynnerliga vinter har isen ännu inte lagt sig på Roxen. Jag ser det som ett illavarslande järtecken, en påminnelse om vad den stora Traditionen alltid vetat om de dekadenta, undergångsdömda kulturernas sista dagar. Men skam den som ger tappt för defitismens perversa lockelse.

I morse drog jag därför på sjöstövlarna och vadade ut ett stycke. Som jag ser det, är nämligen aspljustring den mest fascinerande syssla man kan tänka sig. Tvärtemot vad mången landkrabba fått för sig, är nämligen aspen en mycket intelligent fisk och ljustrarens kamp med en gammelasp, som kan pågå flera timmar, har inslag av såväl gladiatorspel som schack.

Just detta kombinerade krav på styrka, uthållighet, mod och intelligens gör ljustringen till en verkligt maskulin syssla. I denna effeminerade tid är det därför inte underligt att detta slags fiske lockar så många män som fått nog av av krämarliberalismens parfymerade förströelser och feminismens rasande erinnyer. Lägg därtill den outtalade men omisskänligt homoerotiska atmosfär som vilar över ljustringen och man förstår dess attraktion.