"Det här måste vara helvetet", tänker jag och drar ett sista bloss innan jag sätter mig på pågatåget med destination Teckomatorp. Det kunde lika gärna vara Hades. Ty gråare och tristare än denna Skånedag kan världen knappast vara. Utestängd från mänsklig värme stirrar jag ut genom det illa putsade fönstret. Samhället därute är kallt och hårt, prisgivet åt dessa sista dagars gulaschbaroner och knoddiga krämarliberaler. Bredvid mig sitter en ung flicka, kanske femton år. Munnen halvöppen, ögonen tomma som pensionärernas plånböcker. Från hennes hörlurar strömmar något slags intelligensbefriad popmusik. Basgångarna skakar sönder de sista resterna av sinnesfrid. Sedan länge är det förbjudet att röka på tågen. Kaffet i pappersmuggen smakar som en våt yllesocka i en skyttegrav. Jag känner en förlamande sorg.
För att komma undan denna lika onödiga som bedrövliga samtid öppnar jag den gamla portfölj som följt mig på så många resor och tar fram en nyutgiven bok: Leo Lewenhaupts Folkhemspsykonauterna. Redan efter några sidor är jag fullkomligt absorberad och jag kommer inte till sans förrän tåget är framme i Helsingborg. Det spelar ingen roll; jag har redan glömt vad jag skulle i Teckomatorp att göra. Jag kliver av tåget och tänder en cigarrett. Solen tränger fram genom molnbyarna som en triumferande trumpet i en symfoni från revolutionsåret 1848, förkunnande ett annat liv, ett alternativ till Hadestillvaron. Så skulle denna recension kunna inledas. Men låt oss börja från början. Jag tänder ännu en cigarrett och prövar en annan ingång.
För oss som är födda i skarven mellan femti- och sextital framstår ofta den svenska proggen som något motsägelsefullt. Å ena sidan kan den betraktas som uttryck för en frihetslängtan och ett politiskt engagemang som står i bjärt kontrast till dagens kalla, cyniska likgiltighet. Ett eko från den guldålder vars frukter vi knappt han smaka innan nyliberalismens fimbulvinter satte in. Å andra sidan är proggen också ett mossbelupet monument över verklighetsfrämmande drömmerier, personligt förfall och politisk rigor mortis. Sålunda tål givetvis proggen att skrattas åt - men frågan är om den inte förtjänar att hedras mer ändå, särskilt i en tid som domineras av hänsynslös spekulation och roffarmentalitet, hegemonisk krämarmentalitet, iskall egoism och de mest oförblommerade och skamlösa excesser i naken narcissism.
En av de många förtjänsterna med Leo Lewenhaupts stora bok om Holkfolket är att den visar att proggen faktiskt inte är död. Ty uppe i det djupaste Östergötland kan man ännu i dag höra mungigor och bordun, elbas och överstyrda gitarrer i vad som kanske är en av det utopiska 60-talets sista motståndsfickor. I jordbrukskollektivet Holken, beläget strax utanför Källstad vid Tåkerns norra strand, ligger haschröken lika tät som en gång korditdoften över Flanderns slagfält. Här har utopin hållts till liv samtidigt som den förvandlats till livskraftig praktik. Där man i resten av samhället lydigt och lyckligt frambär sina offer till Mammon och Hollywood, samlas man här ännu för att hylla Den Stora Modern och Dionysos. I denna exklusiva utopi har tiden stannat och sommaren 1967 förvandlats till ett evigt nu. En refug för oss som som vägrar att finna oss tillrätta i varutempel och TV-soffor. 
Lewenhaupts bok om dessa bekymmersfria skogsmän är ett till omfånget imponerande och värdigt monument över Holkfolket, något så sällsynt som en angelägen, engagerande och viktig bok om rockmusik. Jag sträckläser de närmare tusen sidorna med en uppmärksamhet som jag trodde gått förlorad efter alltför många års slavgöra i litteraturkritikens grottekvarn. I vargtimmen lägger jag ifrån mig boken, tänder en cigarrett och letar fram LP:n Sativa Sensitiva från 1989.I det 25 minuter långa titelspåret finns ett avsnitt som i sig förenar några av Holkfolkets mest karakteristiska egenskaper. Bertel Palmstruchs tvärflöjt och Gustaf Nathorst-Böös' elförstärkta och något överstyrda sitar, intimt sammanslingrade med varandra, utför, mot bakgrunden av slagverk och en här lugnt ackordskapande gitarr, en dialog. Temat består egentligen av två uppåtstigande terser, sammankopplade i två legatobågar (inte olika valven i ett bysantiskt kapell i Anatolien). Det uppåtstigande hindrar inte att de har en vemodig klang: det är som ett landskap efter regn eller ett långsamt uppvaknande på ett pågatåg i onådens tid.
Det finns ett utomordentligt rumsligt, nästan figurativt drag i denna figur, som blir desto mer häpnadsväckande som det samtidigt är elegiskt och utopiskt, uttryck för kontemplation och uppmaning till handling. Jag låter musiken strömma genom min kropp och tänder ännu en cigarrett. Innesluten i denna famn finns det ännu en möjlighet att leva ett värdigt liv, oåtkomlig för den gottköpsmentalitet och avgrundsdjupa cynism som metastaserar genom samhällets fiberoptiska blodomlopp. Leo Lewnhaupt är den bästa tänkbara vägvisaren till denna folkhemska underjord. Folkhemspsykonauterna är en viktig bok. En angelägen bok. Nödvändig. Stark. Läs den!
Leo Lewenhaupt
Folkhemspsykonauterna. Den sanna berättelsen om Holkfolket
Omfång: 978 sidor. Rikt illustrerad i färg och s/v.
Bandtyp: Klotband
Pris: 375:-
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar