Misskända mästare (4) Karin Barbalander

Den ideala misogyni som är utgångspunkten för mitt tänkande är förmodligen också dess mest missförstådda begrepp. Debattörer och "kritiker" som diskuterat mitt arbete har, av okunnighet eller illvilja, genomgående tolkat den ideala misogynien som ett uttryck för vulgärt kvinnohat, liksom man läst min kritik av dagens effeminerade, förvekligade zeitgeist som ett uttryck för manshat.

Jag har för länge sedan tröttnat på att bemöta okvalificerad kritik, liksom jag vägrar att delta i ett samtal dikterat av den politiska korrekthetens ängsliga spelregler. Det är ändå med stor tillfredsställelse som jag nu kan lyfta fram en kvinna i serien "Misskända mästare".

Jag hoppas mina läsare förstår att det inte är fråga om något slags inkvotering. Karin Barbalanders förtjänster talar nämligen för sig själva. Med sin Konrad Werup-dekalog, vars fjärde del utkommer i början av nästa år, har hon nämligen etablerat en helt ny standard för den moderna kriminalromanen. Betecknande för dagens igenslammade kulturklimat är den tystnad som mött denna litterära sensation. I Karin Barbalander har vi sannerligen en misskänd mästare - tillika en vältalig representant för den ideala misogynien.

Mera Barbalander

Årets läsupplevelse är utan tvekan Karin Barbalanders kriminalromaner om kommisarie Konrad Werup och hans kolleger vid Linköpings-polisens speciella insatsgrupp. Efter att ha sträckläst den första delen, Kritikern som lekte med elden, i en planerad dekalog, skaffade jag mig genast delarna två: Foucaults fälla och tre: Dödlig dekonstruktion. Jag har nu hunnit halvvägs genom den förstnämnda och jag tvekar inte att kalla Karin Barbalander den mest begåvade författaren i sin generation.

Det är givetvis symptomatiskt att ett så klart lysande ljus i det svenska deckareländet mötts av en kompakt tystnad från våra "kritiker". Som vi vet förmår ju icke dessa bloggande, putslustiga nöjesjournalister urskilja kvalitet om den så trycks ned i halsen på dem. Lustigt nog är det just i deras skumma halvvärld som Barbalanders hjältar rör sig. Kritikern som lekte med elden kan läsas som ett lustmord på de hyenor som huserar på dagspressens kultursidor och är antagligen den gruvligaste nyckelroman som skrivits på många år. I Foucaults fälla startar intrigen i den akademiska världens unkna seminarierum och incestuösa konferenskultur och flyttas sedan till San Franciscos dungeons där kommisarie Werup och hans medhjälpare jagar en seriemördare. Barbalander lyckas här med konstycket att berätta en thrillerhistoria som samtidigt är en svidande uppgörelse med den poststrukturalistiska smittan.

Jag avundas dem som ännu inte läst Karin Barbalander samtidigt som jag gläds över kommande delar i Werup-sviten.

Sommarläsning

Jag måste erkänna att jag nog varit en smula förhastad i mitt fördömande av den svenska kriminalromanen. Denna soliga dag har jag nämligen varit djupt försjunken i Karin Barbalanders debutbok, Kritikern som lekte med elden som nyligen kommit ut som pocket.

Det rör sig uppenbarligen om en nyckelroman i den samtida kriminalberättelsens blodsbesudlade mantel och det är inte utan en vällustig rysning man läser de inlevelsefulla (någon skulle säkert kalla dem "sadistiska") beskrivningarna av hur ett antal svenska "kulturpersonligheter" bokstavligen hudflängs. Men det märkliga med denna bok är hur den lyckas förvandla detta material till verkligt storartad litteratur.

Jag citerar baksidestexten:

Litteraturkritikern Jan Enebär hittas död på trappan till sitt hus. Brutalt
ihjälslagen med sin egen laptop. Poeten Lars Malm, som tagit så illa vid sig
av Enebärs infama kritik att han slutit sig i en paranoid psykos, har just rymt
från en psykiatrisk klinik och har setts i närheten av Enebärs hus i Trelleborg.

Kriminalkommisarie Konrad Werup vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka börjar nysta i fallet, men blir redan dagen efter avbruten av ett nytt fall i hemstaden: Ett besinningslöst terrordåd begånget av en grupp som kallar sig Blå-Gul Mujahedin. Med tiden visar det sig att det finns ett besynnerligt samband mellan mordet i Trelleborg och sprängattentatet på Linköpings stadsbibliotek.

Så hittas kroppen av ännu en kritiker, och snart ännu en. Samtidigt som LSI-gruppen inleder en febril jakt på en litterär seriemördare, iscensätter Blå-Gul Mujahedin ett nytt attentat, denna gång mot Föreningen Humanisternas högkvarter.
Kommisarie Werup utkämpar en förtvivlad kamp mot tiden tillsammans med aspiranterna Lappalainen och Ramsey ända fram till den rafflande finalen då agnarna skiljs från vetet. Har man haft en mullvad i sin ledningsgrupp?

Karin Barbalanders Kritikern som lekte med elden är första delen i en planerad dekalog om Konrad Werup och Linköpingspolisens speciella insatsstyrka.

Kurt Weredsamfund på Facebook

Det nyinstiftade Kurt Weredsamfundet skiljer sig från liknande litterära sammanslutningar eftersom det är tillägnat en samtida och i högsta grad levande författare.

Samfundets främsta syften är att öka kunskapen om Wereds verk och sammanföra hans läsare - en grupp människor som Wered själv beskrivit som "särlingar, undantagsmänniskor, individualister i massmänniskans tidevarv".

Somliga känner Wered främst som en omutlig och kompromisslös samhällsdebattör. Andra har attraherats av den närmast gammaltestamentligt förkunnande rösten i de verk där han framstår som den förnämste representanten för philosophia perennis i vår tid. Åter andra har hos Wered funnit en djärv gränsöverskridare som presenterar ett homoerotiskt ethos förenat med en traditionalistisk överygelse till ett sömlöst helt.

Nyttjandet av denna form: Facebookgruppens är helt i linje med Wereds författarskap som kan ses som en kraftfull demonstration av möjligheten att med den senaste teknologins hjälp navigera i den eviga visdomens strömfåra.

I samband med instiftandet av Kurt Weredsamfundet utkommer de första två volymerna i en ny serie från Anark Förlag: Acta Werediana. "Abderitiskt i fågelperspektiv" är en samling aforismer som anknyter till flera av de teman som sysselsatt Wered under senare år. Vänboken "I traditionens tjänst" rymmer bidrag från ett fyrtiotal av Kurt Wereds närmaste vänner och medarbetare.

Reklamavbrott

Anark Förlag har glädjen att ge ett smakprov ur höstens utgivning:

LHC: TEXTER

Inom LHC:s supporterklubb White Lions har ett pyrande missnöje med hockeyklubbens skötsel och allmänna inriktning under senare år givit upphov till en subversiv motrörelse med anarkistiska förtecken. Kurt Wered, som varit en av LHC:s mest öppenhjärtiga kritiker, presenterar här ett urval centrala texter som LHC-publikationen HockeyBulletinen givetvis vägrat publicera. Intäkterna av denna bok går oavkortade till Linköpings HockeyKommando.

VID ENFALDENS GRÄNS - Om satirens reception

Fredrik Sagns avhandling diskuterar de ibland tragikomiska missförstånd som ofta möter satiriska texter och vad dessa kan lära oss om villkor och förutsättningar inom akademins och kulturdebattens fält.

SAMLADE SYRLIGHETER

Kurt Wered återkommer med en ny samling "betraktelser och polemiker". Här möter vi sufistiska charlataner, förvirrade eurojihadister, svekfulla sekreterare och förtörnade förläggare. Den litterära bloggosfären nagelfars och förtalet på Facebook utsätts för en kritisk granskning. Men när dammet på valplatsen lagt sig, framträder också en annan sida av Wereds författarskap än den stridbare samtidskritikerns. I en svit prosapoem med motiv från sjön Roxen visar sig nämligen författaren vara en av samtidens främsta lyriska naturskildrare.

Misskända mästare (3) Ayatolla Khomeini

Ayatolla Seyyed Ruhollah Mousavi Khomeini (آیت‌الله روح‌الله خمینی) torde knappast behöva någon närmare presentation för läsare av denna blogg. Inte heller bör det förvåna att vi nu väljer att inkludera honom i serien "Misskända mästare". Trots att ayatollans synsätt på vissa punkter stod i konflikt med det program som vi här framför, och trots att Kurt Wered på senare tid kommit att orientera sig bort från islam, finns det ändå så många beröringspunkter mellan dessa andliga revolutionärer och upprätthållare av Traditionen att vi inte tvekar att trotsa populismens och den politiska korrekthetens påbud.

Vi höjer våra glas och utbringar en skål!

PS
Vi har haft åtskilliga tillfällen att kritisera den bigotte debattören Mohamed Omar i denna blogg - desto större var då förvåningen och glädjen när vi läste Omars hyllning till den i vårt land misskände mästare som, för att citera Omar, var "ödmjuk, självutgivande, storsint och förlåtande... men också bestämd och kompromisslös när det gällde att försvara sanning och rättvisa."

Lojal assistent sökes till Tankesmedjan Wereds vådligheter

Den populära skribenten m.m. Erica Sagn har avskedats med omedelbar verkan från Tankesmedjan Wereds vådligheter efter att på ett skändligt sätt förtalat såväl min verksamhet som mig själv. Detta förräderi är också en kränkning av hedersmannen Conny Sagn och utgör därmed en dubbel tragedi.

Hur upprörande, kränkande och chockerande Sagns svek än är, måste arbetet gå vidare. Jag söker tröst i vissheten att spott och spe, svek och förtal är den sanne visionärens adelsmärken. Dessutom vet vi ju alla vilket öde som väntar förrädare, och det må förlåtas mig att tanken på detta inger mig något som närmast liknar vällust i denna annars så mörka stund.

Tankesmedjan lever naturligtvis vidare, trotsande den skränande hop som eggas av Erica Sagns förtalskampanj. Men ensam kan jag icke styra skutan, särskilt som mitt eget författarskap kräver allt mer av min tid. Wereds vådligheter söker därför en ärlig, lojal, pålitlig och trofast person med förståelse och sympati för Tankesmedjans värderingar. Tillträde omgående.