Signerat Wered: Litteraturkritik i marknadstältet

Den svenska litteraturkritiken blir allt besynnerligare. Trots att Anark förlag under det senaste året producerat en lång rad böcker utan motstycke i det svenska litteraturelände som domineras av undermåliga deckare och kokböcker, har vår utgivning konsekvent förbigåtts av de större kulturredaktionernas korrupta kritiker. Från vår distributör, den utmärkta boklådan Minibok AB, kommer ändå ständigt nya beställningar. Och att böcker av Kurt Wered, Erica Sagn, Karin Barbalander, Bengt Fram och Niftor Odontologen också blir lästa vet vi – därom vittnar de många uppskattande brev och mejl som strömmar in.

Vi är alltså inte mer beroende av krämarkulturens inkastare än av det korporativa, korrupta litteraturstödet. Det är ändå beklämmande att se, hur kritikernas kotterier gaddat sig samman på Facebook och i andra ”sociala medier” och gemensamt försöker tiga ihjäl en utgivning som kallats ”en remarkabel kulturgärning” och ”ett radikalkonservativt kanon”.

I detta mörker framstår ljuset från Tidningen Kulturen allt klarare. Man har inte bara lyft fram Niftor Odonontologens författarskap. Nyligen publicerade man också två recensioner av min senaste bok, Misantropiens förfall, signerade av Stefan Hammarén och Crister Enebär. Jag håller det inte för omöjligt att Tidningen Kulturen därmed brutit den kampanj av passivt motstånd som riktats mot Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag. Det vore sannerligen på tiden.

Lika glädjande är att Tidningen Kulturen, genom att knyta skribenter som Hammarén och Enebär till sig, nu måste räknas till de verkligt betydelsefulla kulturtidskrifterna, också i ett internationellt perspektiv. Man kan bara hoppas att en så främmande fågel ska kunna överleva på den svenska tundran. Crister Enebär torde inte behöva en närmare presentation för läsarna av denna blogg. Stefan Hammarén befäster med sin text om Misantropiens förfall sin ställning som en av våra främsta och mest egensinniga essayister.

Att Tidningen Kulturen valt att illustrera (egentligen besudla) Enebärs och Hammaréns essayer med smaklösa och obscena bilder drar förstås ned helhetsintrycket samtidigt som det bekräftar min grundläggande syn på det samtida kulturlivet som ett slags Kiviks marknad. Men också det som förefaller vara ännu ett sunkigt tält kan visa sig rymma skatter.