Å ALLA KÄRA SYSTRAR OCH BRÖDER
Historien om mitt 90-tal
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 298:-
Det tilldrog sig på det första internets förlovade tid. Hur många tusentals och åter tusentals mer eller mindre obskyra grupper avlades inte i det som kallades "cyberrymden"? Pentiumdatorer som hackade och tjockskärmar som med största möda baxades omkring. Knastrande och sprakande modem. Scanners som lossnade från sina fästen och rasade rakt i golvet dessa år innan digitalkamerans genombrott. Och surfandet, det oändliga surfandet, sajt för sajt.
Hela den subversiva nittiotalshögern bars fram av detta internet och de tidskrifter som skapades med desktop publishing. Där levde den en stor del av sitt liv. Där stod tankarna, digitaliserade och pixlade, som då ansågs vara det viktigaste och väsentligaste som någonsin skrivits, i ett medium som tycktes lova obegränsade möjligheter.
Tiden var sannerligen en annan. Tankarna var andra, resonemangen skildes sig radikalt från dagens; dåtidens drömmar liknade inte de drömmar som dröms idag. Subversiv sexualitet, dionysisk utlevelse och ett auktoritärt styrelseskick syntes under dessa utopiska år möjliga att förena. Och - givetvis - enligt de flesta inom det som kallades radikalhögern: Revolution! Förändring! Störtas ska det gamla snart i gruset. En reaktionär och vital vind drog genom det folkhemmets ruiner.
Något kan man förstås idag skratta åt excesserna hos denna radikala reaktion. Jag är för ung för att ha varit med om de allra stolligaste striderna mellan högergruppernas alla fraktioner och utbrytargrupper. Ändå har jag en kort tid rört mig i den yttersta högerns lika kaotiska som stimulerande miljöer, när jag flyttade hemifrån i mitten av tonåren. Året var 1999 och sedevakantism och historierevisionism stod på dagordningen. Karin Barbalander har skrivit en personlig bok om Nätverket Hedonistisk höger och sina egna minnen av den anarkokonservativa rörelsen med titeln Å alla kära systrar och bröder! och det är bara till att konstatera. Det är en viktig bok. En angelägen bok. Den väcker dessutom många minnen till liv. Och, med facit i hand, måste man också konstatera att rörelsen måste äras mer ändå.
Det är exakt som Barbalander själv konstaterar att det är de själva - de som faktiskt var med, de som bar upp och formade denna rörelse - som måste skriva sin historia, annars kommer nidbilderna av de hårdföra och kompromisslösa högeraktivisterna under nittiotalet att leva vidare och kanske förvrängas ännu mer.
Redan då, när det begav sig och solidariteten stod högt på den högerpolitiska agendan, var det många som drev med dem, som häcklade och hånade. De var för fula för att få ett rejält ligg, hette det. De var sodomiter. De var knappt mentalt tillräkneliga. Många kvinnor reagerade väl med äggstockarna, den där delen som får oss att framstå lika förfinade som neanderthalare. Många blev säkert på allvar rädda inför blotta tanken på en frigjord och stark kvinna eller man som tog för sig och krävde sin rätt i samhällslivet och privatlivet, som framförde krav på respekt för sin naturgivna aristokrati, som tog makten över sin egen kropp och begärde ändrad lagstiftning vad gällde rätten till att utöva en hedonistisk livsstil utan moraliserande, brackiga inskränkningar i privatlivets helgd.
Idag är det lätt att konstatera att Hedonistisk höger (version 1.0 - rörelsen återuppstod som bekant förra året) och deras politiskt aktivistiska linje - ofta hårdförd och direkt, i regel konkret i sina krav och aktioner - var helt avgörande för att den radikala högern lyckades så bra som den trots allt gjorde i Sverige.
I samma veva inledde jag, ung och okunnig om livets villkor, mitt första allvarliga förhållande. Han var två år äldre och var politiskt engagerad och även aktiv i kretsarna kring redaktör Falkenströms legendariska Standar och Fanfar. På så sätt kom jag att regelbundet läsa den genuina högerns egna tidskrifter under flera år. En sak, som kanske överraskar många idag, är att dessa ofta var mycket roliga; de hade många drastiska och satiriska inslag, inte sällan mycket spirituella och där odlades en effektiv humor som i regel elegant vände upp och ner på pöbelväldet och satte eliten på dess egentliga plats.
Jag läste också de högerradikala standardverken och klassikerna som Ernst Jünger, Julius Evola, Oswald Spenglers gedigna lunta Västerlandets undergång och senare även många fler.
Det var en - minst sagt - nyttig skola. Den lärde mig mycket som sedan legat som en självklar värdegrund, ett raster genom vilket världen för alltid ser annorlunda ut. Det gav ett nödvändigt perspektiv på hur det liberala förtrycket fungerar konkret och hur det även tar sig uttryck på sätt som är svåra att lägga märke till i vardagen då vi tar de flesta av dess värderinga för givna. Det är ett mångsekelgammalt förakt för tidlösa värden som genom alla år smugit sig in i medvetandet och tagit sig formen - för att tala med Antonio Gramsci (kom inte och säg att vi i högern är inskränkta i våra referenser) - som "sunt förnuft". Massmänniksans förtryck och brackiga fördomar uppträder i rollen som sanningar.
Karin Barbalander bok innehåller ett antal intervjuer med kvinnor och män som då var med. Men det är partierna där Barbalander, öppet och oförställt, berättar om sina egna erfarenheter och minnen - och även trycker utdrag ur sin dagbok - som är de mest givande och klargörande. De säger mer genom att de skildrar det påtagliga och slitsamma arbetet som utfördes. Hon berättar om glädjen, om den fantastiska känslan av gemenskap, om hur det gav mod och en medvetenhet som då var ny och inspirerande, men hon skriver också om motsättningar och konflikter.
Ett stort problem som Nätverket Hedonistisk höger drogs med - och som förvisso gällde hela högerrörelsen - var att de som engagerade sig och var aktiva i den anarkisk-hedonistiska rörelsen nästan samtliga kom från medelklassen. Avståndet var långt - ja, bråddjupt - mellan universitetsstudiernas intrikata motsättningar och en sann aristokrats vardag av frihet och obegränsad lust, befriade kropp och den avspända naturlighet som kommer av den trygga förvissningen att veta vem man är och var man kommer ifrån.
Det är motsättning som högerrörelsen aldrig riktigt kom över - även om Hedonistisk höger medvetet drev flera krav som gällde bördsaristokratins återupprättande. Kanske är det en av förklaringarna till att en del av högerrörelsen senare, under 00-talet, urartade till att mer handla om grumlig rasmystik och vurmande för fornnordiskt barbari. Småskurna brackor har alltid haft svårt att handskas med den obegränsade friheten.
Barbalander berättar en historia om en tid då den genuina högern fortfarande ägnade sig åt väsentligheter, även om det spred sig en del stolligheter. Det skulle vara svenskt tjänstefolk i stället för polacker och ukrainare (det fungerade inte, konstaterade min pojkvän). Det var kvicksilverkurer mot den syfilis som en tid grasserade. Det anordnades taffliga rävjakter i lönndom. En överentusiastisk fideikommisarie i norra Skåne försökte återuppliva traditionen med Jus primae noctis - med katastrofalt resultat.
Å alla kära bröder och systrar! Historien om mitt nittiotal är en viktig och engagerande bok. Den är intressant och givande, och skildrar en viktig del av vår moderna historia. Det är en bok som många bör läsa, inte minst unga människor som idag tvingas kämpa emot politisk korrekthet och masskulturens förflackning och nivellering. Och är det något som vi behöver i kapitalismens kalla skugga är det hopp.
- Laura Larefalk
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar