KW om kosmopolitanism och gotisk identitet

Min östgötska identitet är så självklar att jag för det mesta tar den för given. Det är bara när omständigheterna så kräver, när någon vill ha en "kommentar" av det ena eller andra slaget eller hävdar den nivellerade kosmopolitanismens överlägsenhet, som jag säger: "Ja, jag är östgötsk identitär".

För vem vore jag utan det östgotiska arvet? Tanken svindlar. Utan denna förankring i Östgötaslättens mylla, utan denna länk som förbinder mig, genom generationerna och tusentals år tillbaka - vad vore jag då? Ännu ett globaliserat rö, vajande i vinden från krämarsamhällets underhållningsindustri, vibrerande i dånet från popmusikens basgångar. Ännu en automatiserad konsument.

Det är i hävdandet av den gotiska identiteten som vi östgötar kan finna den nära nog övermänskliga kraft som är en förutsättning för att bjuda tivolikulturen motstånd. Det är i värnandet om det östgotiska blodet och den östgotiska myllan som vi finner meningen med våra liv. Det gotiska arvet, nedlagt i våra gener och vårt språk, är det starkaste motgift mot den alltmer groteskt urartade samtiden.

Man måste förstå att medvetenhet om det etniska arvet, värnandet om blodets och sädens renhet, inte är detsamma som inskränkt provinsialism. Själv har jag rest en hel del i världen även om jag idag högst ogärna lämnar huset vid Roxen och våndas flera dagar innan varje besök i Linköping.

Som östgöte - östgot har jag också rötter på många håll. Mina förfäder, vars blod nu pulserar i mina vener, har lämnat spår mellan Hjulsbro och Ravenna. I Istanbul och ända bort i Centralasien. Så jag kan resa över dessa väldiga områden, utan att lämna min gotiska hembygd. Och aldrig har väl resandets glädje varit större, än när jag på wienska heurigen, i en basar eller på piazzan mött en omisskännlig goterättling. Den högresta hållningen, stegens säregna svikt och den vaksamma blicken avslöjar honom...

Det är detta slags etniska identitet som krämarliberalismens lakejer gör sitt bästa för att förlöjliga, misstänkliggöra och dra i smutsen. Det är denna gotiska särart som ständigt hotas av den pösiga nationalismen. Det är som den gotiska kulturens fanbärare vi marscherar mot en östgötsk framtid.

Avanti!

Bengt Fram diskuterar statsfeminismen

Bengt Fram är utan tvekan en av den svenska radikalkonservatismens skarpaste och mest vältaliga debattörer. Han är också en mycket skicklig pedagog, som kan tydliggöra  komplexa samband så att också en osofistikerad publik kan förstå dem utan svårigheter.

Se till exempel hur Fram sammanfattar det sedan länge dolda sambandet mellan pensionärernas lott och statsfeminismens härjningar:

Åtskilliga svenska män skulle leva både längre och lyckligare liv – om de finge tillbringa sina sista år utan att behöva oroa sig för sin privatekonomi. Som det ser ut idag, är det till stor del landets pensionärer som står för klirret i kassan hos statsfeminismen genom det absurda skattetrycket. Feminismen handlar lika mycket om ålders- som om könsförtryck.

”Snabba bilar och blodiga biffar” – Ha! Det där är inget annat än ett HÅN mot oss pensionärer som dignar under den här allians-socialdemokratiska FEMINIST-regeringens ohemula skattetryck. Det här handlar minst lika mycket om hat mot pensionärer som hat mot män. Hatet är själva grunden i den feministiska ideologin – mot vem det sedan riktar sig är sekundärt.

Här ser vi en mästare i arbete och jag är glad och stolt över att kunna meddela att Bengt Fram kommer att medverka som återkommande gästbloggare här på Wereds vådligheter under hösten.

Crister Enebär om Ricky Langenstams "Garden"

Det är enkelt att beskriva handlingen i Ricky Langenstams debutroman, Garden. Den är självbiografisk och redogör för hur den välkände redaktören råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och får märka att meriten att vara en av sin generations mest kända journalister och herrtidningsredaktörer inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som svartbetald sparringpartner på en sjaskig boxningsklubb i Göteborg.

För Langenstam innebär det en återkomst. Här har han arbetat för länge sedan, innan journalistkarriären startade. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Langenstam vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monoton sparring, blåtirorna och de utslagna tänderna, tinnitus och allt taskigare njurfunktion... Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd.

Nedstigningen får Langenstam att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som skymtat i de stora reportage som under en period gjorde Aktuell Rapport och Veckans Stopp till egendomligt läsvärda publikationer, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en levnadsglad slarver till far som ensam försörjde en stor barnskara, om en mor som flydde in i Frälsningsarmén, om ständiga slitningar och flykter undan obetalda räkningar. Och för Ricky Langenstams egen del om ungdomsalkoholism, narkotikabruk, kriminalitet och langning.

Men också om hans osannolika upptäckt av journalistiken, om herrtidningsvärlden och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka manuskript till "Läsarnas egna sexbrev", som småningom ger resultat. Inför fadern, som tidigare skildrats som en kramgod pilsnergubbe känner Langenstam nu förundran, inför 70- och 80-talens oskuldsfulla svenska pornografi något som liknar nostalgi.

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i och utanför boxningsringen fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar på sig allvarliga skador, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje rond kan vara den sista. Kronofogden, rättsväsendet och brudarna, som alltid haft en viktig roll i Langenstams prosa, är avlägsna här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

”Garden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets botten kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Ricky Langenstam lämnar boxningsringen efter att ha utsatts för ett ojust slag för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som korrekturläsare på Åhlén och Åkerlund. Men de mörka gestalterna där uppe i ringen stannar kvar i läsarens minne, långt efter att gong-gongen förklingat.
 
Ricky Langenstam
Garden
Omfång: 148 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 278:-

Farväl till Facebook

In i det längsta har jag försökt hålla god min och i snart två år har jag använt mig av Facebook och andra "sociala medier" som ett sätt att sprida information om Tankesmedjan Wereds vådligheter och dess verksamhet. Men nu har jag helt enkelt fått nog av råheten och vulgariteten på Facebook, denna tummelplats för halvlitterata kretiner och gnällsjuka käringar.

Min tid är naturligtvis alltför dyrbar för att slösas på sådant strunt. Jag har dessutom märkt, att något av den aggressiva, plumpa och tarvliga ton som råder på Facebook har en tendens att fastna i kläderna som gammal piprök eller stanken av surströmming. Något av den tarvlighet jag alltför ofta utsatt mig för när jag loggat in där, tycks klibba vid mina egna ord och åtbörder.  För den författare som under decennier ägnat sig åt att förfina sina verktyg och sin sensibilitet, innebär det naturligtvis en risk att befatta sig med de sociala mediernas pöbelprosa.

Den som vill kontakta mig kan använda den här bloggens kommentarsfunktion. Lägg dock märke till att otidigheter och trams kommer att raderas. Wereds vådligheter är tänkt att vara en oas för den som törstar i det elektroniska nätets babyloniska öken.

Östgotiska Förbundet

Den östgotiska identitära rörelsen är ingen sluten dogmatisk ideologi som kan fångas i den parlamentariska politikens nivellerande tudelning i höger och vänster. Den har istället sin ideologiska utgångspunkt i det östgötska folkets identitet, kultur, tradition och etnicitet. Det östgotiska arvet har givetvis en särställning och inkluderar den anarkiska jihadism som är lika gammal som östgötaslättens stavmoskéer, men som systematiskt trängts undan av kristendom och socialdemokrati under hundratals år.

Den östgotiske identitären rustar för strid på tre fronter: en politisk kamp som syftar till ett autonomt och etniskt homogent Östergötland, ett organiskt samhälle baserat på den gotiska folkgemenskapen; en kulturkamp vars mål är befrielse från det samtida krämarssamhällets avarter och återupprättandet av gotiska traditioner; en anarkisk jihadism som genom idealisk misogyni och homoerotisk communitas syftar till den personlighetens fullkomning som garanterar att rörelsen bevarar sin integritet och icke stagnerar i tom ritualism och effeminerade gester.

Den östgotiska identitära rörelsen har länge bestått av ett antal mindre celler. Eftersom tiden nu tycks mogen för en öppen kamp för de gotiska idealen har dessa nu gått samman i Östgotiska Förbundet som genom sina identitära manifest och metapolitiska strategi har utvecklat ett program för framtidens tredelade kamp på alla fronter.

Östgotiska förbundet har avböjt allt samröre med Reaktion Östergötland och liknande, pseudokonservativa, kryptoliberala grupperingar.

Crister Enebär om Carl Elgenskiölds "Börden"

Det är enkelt att beskriva handlingen i Börden, Carl Elgenskiölds "framtidsberättelse på självbiografisk grund" . Den beskriver hur författaren råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och tvingas lämna hus och hem. Han får snart märka att meriten att vara en av sin generations mest namnkunniga fideikommisarier inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som timanställd butler i ett Stockholm under socialdemokratiskt styre.

För Elgenskiöld innebär det något av en återkomst. Han växte upp under det socialdemokratiska terrorväldet och minns hur den korporativistiska statsapparaten och dess fackföreningsrörelse ständigt satte käppar i hjulen för lantadeln. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Elgenskiöld vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monotont arbete, uppassandet på själsligt döda pendlare i rusningstrafik, snögloppet på ödsliga förortsperronger, arbetstagarnas totala rättslöshet där varje påstått eller sant missgrepp tar försörjningen ifrån dem för längre eller kortare tid, den avgrundsdjupa tröttheten som beror bland annat på att lönen är så låg och osäker att de flesta tvingas dubbelarbeta. Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd. Elgenskiölds helvetsvandring är samtidigt en dystopi och en hyperrealistisk skildring av socialdemokratins verkliga ansikte.

Nedstigningen får Elgenskiöld att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som tidigare skymtat i egensinniga dikter, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en uppoffrande, ensamförsörjande far med fem barn och dussintals anställda, om ständiga flyttningar mellan hotell i Schweiz, Lichtenstein och Andorra, obetalda räkningar och bördens förbannelse. Och för Carl Elgenskiölds egen del om ungdomsalkoholism, kokainbruk, kriminalitet och sodomi.

Men också om hans osannolika upptäckt av litteraturen, om biblioteken och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka diktmanuskript till förlagen, som småningom ger resultat. Inför fadern, Rutger Elgenskiöld, som tidigare skildrats närmast demoniskt, känner författaren nu förundran: vad är det för en människa som skickar sina barn till de bästa public schools och betalar ett rundligt apanage, på villkor att de inte visar sig på släktens gods?

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i tunnelbanan fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar ner ackorden, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Föraktet för klassresenären likaså. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje arbetsdag för varje arbetstagare kan vara den sista. Statsapparatens övervakningskameror och informatörer finns överallt. Mefistofeles, som brukar ha en viktig roll i Elgenskiölds poesi, är avlägsen här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

”Börden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets absoluta elit kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Carl Elgenskiöld lämnar tunnelbanan efter att ha utsatts för ett trakasseri för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som ledarskribent på landsortstidningen Barometern. Men de mörka gestalterna där ute i rusningstrafiken stannar kvar i läsarens minne.
 
Carl Elgenskiöld
Börden
Omfång: 112 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-
 
Utkommer 15 oktober

Höstkväll. Thore Ehrling och västerlandets stundande undergång

Mänskligheten är i sanning överskattad. Eller, rättare sagt, de vilseledda, automatiserade horder som irrar omkring i tivolisamhället förtjänar inte att kallas "mänskliga".


Varje dag och varje natt har jag denna pöbel omkring mig. De dundrande basgångarna, stavgångarnas klapprande, tjattret i mobiltelefoner, debila kommentarer i de "sociala medierna"...

Hur, frågar jag mig, kan man undkomma alltsammans? Finns det någon möjlighet till ett människovärdigt liv i denna tid, på denna plats?

Jag är mer pessimistisk än någonsin och märker hur jag närmar mig misantropiens nollpunkt. Det stormens öga där jag kan invänta den apokalyps som nu framstår som oundviklig.

Under tiden hetsar massmänniskorna upp sig inför det stundande valet - ett spektakel som jag vägrar delta i. Som om det spelade någon som helst roll vilket slags torgkärringar som sitter på taburetterna. Sådana dumheter! Vår kulturkrets närmar sig den absoluta avgrunden. Den har spelat ut sin historiska roll och man kan bara hoppas att en annan och bättre, en hårdare och manligare tid väntar.

Men ishockey och curling skänker en stunds lättnad. Stilla kvällar med ett glas 25-årig Solita och Thore Ehrling på grammofonen likaså. Nu stänger jag ute det infernaliska larmet, låser dörrarna och skruvar för luckorna.

Kurt Wered: Om normkritiken

Tar mig motvilligt in till Linköping för ett av de återkommande besöken hos urologen. På bussen läser jag ännu en "normkritisk" artikel i en av dessa förskräckliga, pissliberala dagstidningar.

Det är så man vill kräkas.

Väl inne i staden ser jag inget annat än hållningslösa, automatiserade massmänniskor som dras än hit och än dit av de tarvliga begär som planterats av krämarsamhällets villiga hantlangare. Vad dessa halvämänniskor behöver, mer än något annat, är naturligtvis fasta normer samt själslig och kroppslig disciplin.

Endast på en stadig grund av självförsakelse och uppgående i något större än de egna små dussinbegären, kan en sant anarkisk karaktär växa.

Vad är denna "normkritik" annat än en käringideologi för tivolisamhället? Vad är det för EPA-hedonism för massmänniskor som predikas här?

Jag har sagt det förr: Jag vägrar att delta i spektaklet. Mig kommer ni inte att se utanför någon vallokal denna månad.