Ingela Blind om Karl Lidéns upplyftande thanatofili

Den östgötske konstnären Karl Lidén har gjort internationell kometkarriär och visas nu på Gasverket i Linköping. Tankesmedjans nya medarbetare Ingela Blind besöker den triumfartade hemkomsten och grips av en samtida aktionist som undergräver det offentliga rum på vars hedersplats han funnit sig tillrätta.

Karl Lidén är något så sällsynt som en social aktionist med aristokratisk sensibilitet. Hans utställning på Gasverket kretsar kring aktioner som han utfört i olika städer – attacker mot den växande råkommersialismen och modernismens nivellering.

Han kissar, klumpigt, där man inte får kissa och dokumenterar det på film. Han tömmer sin tarm,  pressar ihop exkrementerna till ett collage på golvet och ifrågasätter därmed begrepp som ”skit” och "kropp".  Är dessa obeskrivbara, namnlösa ting bara "skit", eller är de också en abstrakt längtan som tagit sig denna (formlösa) form?

Han skapar tomrum, lönngångar och fistlar på Gasverket liksom på konsthallar och gallerier i London, Paris, Berlin. Detta för att göra åskådaren frågande och deltagande, krypande och undersökande. Delaktig i ett utforskande som samtidigt är ett undergrävande.

Karl Lidéns aktionism skiljer sig från föregångarnas. Han jävlas med det offentliga rummet. Han boar in sig i hålrum och bygger nästen av skrot där man inte bör hålla hus. Han ockuperar gods och herrgårdar. Framförallt: han är våldsam i en högst påtaglig bemärkelse som skiljer sig från 60-talets estetiserande åtbörder.

Lidéns konst har naturligtvis en estetisk likväl som en politisk dimension.  Han konstruerar arkitektur även när han letar fram - eller skapar tomrum . Som en social skulptur framstår till exempel de nedbrända hus som dokumenterats i en svit gripande fotografier.

Det offentliga konstlivet skriker idag efter Lidéns förstörelseaktioner, liksom den internationella konstmarknaden. Detta ska naturligtvis inte hållas honom till last - och framgångarna tycks snarast ha hetsat honom till en alltmer kompromisslös förstörelselusta. Ändå stör mig ibland hans formalistiska anpasslighet. Har jag inte sett det förr? De nedbrända husen, de korsfästa kattorna, de sorgfälligt dokumenterade nekrofila excesserna?

Men på Gasverket kapitulerar jag slutligen inför den obändiga styrkan hos de senare. Jag blir djupt gripen av Lidéns "nekrogram", en serie fotografier och videos som alla har Yuo Tube-format och är  mycket musikaliska. Här dansar han vardagen främmande med en obetalbar och medveten fumlighet. Han går framåt bakåt, han slår och slår sönder ett stackars kadaver, han strippar och dansar som en galning i en tunnelbanevagn. Svepningar faller av, förmultnade lemmar lossnar från kropparna. Alltsammans med en rytmisk precision som ger varje rörelse en djup existentiell innebörd som leder tankarna till Stagnelius och Till Förruttnlesen, John Duncans Blind Date och japansk ero guro.

Och paradoxalt är det just i denna traditionstyngda, nekrofila tradition som Lidéns egenart som konstnär ligger. För trots de ibland alltför allmänna uttrycken har han tidskänslan i fingertopparna. En absolut träffsäkerhet. Och hans konst gör - ofta nog i bokstavlig mening -  explosivt motstånd.