Kurt Wered på besök i Linköping

Nej, jag känner inte igen mitt Östergötland längre. I förmiddags var jag inne vid Hackefors sluss i Linköping. Det kunde lika gärna ha varit Möllevångstorget ty min stad har blivit ett med Skåne och Öresundsregionen. När jag kliver av bussen hamnar jag rakt i en klunga malmöiter som fyller platsen med sin rondör. Över slussportarna ilar unga skånska kvinnor med sina barnvagnar och utanför Pressbyrån står kraftiga käringar från Kristianstad. De skånska paltorna, så tydligt anpassade för ett annat klimat, avtecknar sig mot den vita snön. Jag känner inte igen ett ord eller tonfall i den framvällande strömmen av diftonger.




















Morgondagens östgöte?

En blick längs Stångån bekräftar att detta är Östergötland och att jag faktiskt befinner mig i min barndoms stad. Men allt annat omkring mig motsäger detta: språket, rösterna, klädseln. Förvirrad kliver jag på nästa buss för att återvända till huset vid Roxen. En av de östdanska kvinnorna tränger sig före och jag hamnar i en snödriva.

Länge nog har våra lokalpolitiker blundat för de ofrånkomliga problem som massimporten av östdanskar för med sig för Östergötland. Den som opponerar sig mot PK-ismens totala hegemoni tystas snabbt genom att brännmärkas som "främlingsfientlig" eller "scaniofob". Som fri ande tänker jag inte ställa upp på det här hycklande spektaklet längre. Det är antagligen försent att vända utvecklingen - jag har i alla fall ytterst lite hopp om att resan mot total, skånsk dominans ska kunna avbrytas men jag kommer ändå att fortsätta bära fram mitt vittnesbörd.

För den som har ögon att se och öron att höra, står det fullständigt klart att spridningen av en specifikt skånsk weltanschauung utgör det största hot mot den östgötska identitetens fortlevnad.


















(Bilden tog jag i somras vid Kinda kanal. I bakgrunden syns ett hus där det bor en östdansk familj. Fadern heter Måns Persson. Han bär alltid träskor.)