Meddelande till bloggens läsare

Tankesmedjan Wereds vådligheter har på kort tid etablerat sig som ett av Sveriges mest betydelsefulla fora för kvalificerad kultur- och samhällsdebatt. Genom sin konsekventa radikalkonservatism och ideala misogyni har den också utgjort ett bålverk mot samtidens förlamande politiskt korrekta debattklimat. Tankesmedjan har tjänat som en plattform och tillflykt för kompromisslösa debattörer som Erica Sagn och Karin Barbalander. Framstående historiker som Bengt Fram och Didrik Ögnelood har här kunnat presentera den så kallade Östgötaskolans rön utan att hämmas av akademisk räddhågsenhet. Wereds vådligheter har också ombesörjt distribution av tidskriften SUB/VERSIV som utges av Nätverket Hedonistisk höger. Anark förlag har dessutom presenterat ett antal "misskända mästare" som Otto Weininger, Johan Adlerfeldt och vår egen Niftor Odontologen vars återkomst som romanförfattare är undantaget som bekräftar regeln om det konsekventa förtigandet av vår verksamhet.

Verksamheten har naturligtvis väckt ont blod hos krämarsamhällets lakejer och infama påhopp har varit legio. Snarare än att nedslås har vi dock tolkat dessa, ofta fullkomligt förryckta, angrepp som uppmuntrande tecken att vi är på rätt väg. Begrepp som "idealisk misogyni", "anarkisk jihad" och "Weredian Green" tycks nu vara väl etablerade även om de än så länge i regel missförstås eller förhånas. Framtiden kommer att utvisa vilket inflytande de kommer att få på den svenska kultur- och samhällsdebatten. Att tiden ännu inte är mogen för ett allmänt accepterande av dessa idéer står klart och jag utesluter inte att förfallet och försumpningen redan gått så långt att de aldrig kommer att uppskattas efter förtjänst.

Antalet läsare av den här bloggen har också stigit markant under de senaste månaderna. Vi har noterat läsare från Sverige, Danmark, Tyskland, Spanien, USA, Österrike och Japan samt enstaka besök från ytterligare länder. Allt detta är naturligtvis glädjande även om det finns skäl att anta att det ofta inte handlar om annat än en ytlig sensationslystnad och massmänniskans blodvittring som lockar läsare till denna ideologiska valplats.

Jag känner ändå att tiden nu är inne för mig att dra mig tillbaka till en tillvaro som otiosus. Jag har därför beslutat att avveckla Tankesmedjan, bloggen och förlagsverksamheten. Goda vänner och supportrar har försökt övertala mig att fortsätta ännu en tid, med argument som att dessa verksamheter utgjort ljuspunkter i den tilltagande kulturskymningen och att motståndsfickor som "Wereds vådligheter" aldrig varit så nödvändiga som nu. Min egen pliktkänsla har också gjort att jag gång efter gång beslutat mig för att fortsätta ännu en tid, påhejad av en handfull trogna läsare och vänner.

Nu får det dock vara nog. Det synes icke längre tjäna något till att stå rakryggad i samtidens isande motvind. Finns det inte också något ovärdigt i en sådan till synes heroisk insats? Vad tjänar det till att ropa i öknen när den omgivande kulturen befinner sig i sina dödsryckningar? Ett fåfängligt värv är det.

Jag kommer nu att dra mig tillbaka till mitt eget Övralid, mitt älskade eremitage vid Roxens strand som under så många år varit en tillflykt från det larmande, skramlande Linköping. Jag vänder krämarsamhället med dess stavgångare och mobiltelefonerande automater ryggen. De grälsjuka pedanter och besserwissrar som fyller kommentarsfälten på alla dessa debila bloggar får fortsätta sina grälsjuka polemiker utan mig. Själv kommer jag att flanera längs Stångån, ägna mig åt det fotograferande som kommit att bli en verklig passion och jag ser också fram emot att följa LHC:s mödosamma vandring mot ett, trots allt, välförtjänt guld.
 
Inget kan förmå mig att återvända till det så kallade "kulturlivet".