Niftor Odontologen läser en ermbarmlig biografi över Kurt Wered

Här hemma, i vår egen Kråkvinkel av världen, har vi nog inte riktigt förstått hur stor och beundrad Kurt Wered är i andra länder. Han håller sakta men säkert på att inta den roll som Ingemar Stenmark en gång hade.

Jag vet inte hur många gånger jag fått svara på frågor om honom när jag varit utomlands de senaste åren. Gå in i en italiensk bokhandel, en tysk, en schweizisk eller fransk – det är samma sak. Högst upp på topplistorna ligger en eller flera av de tre romaner, tre fotoböcker eller otaliga stridsskrifter som strömmat från Kurt Wereds ofattbart produktiva författarverkstäder vid Roxen och i Linköping. Böckerna ligger där i travar, och intresset visar inga tecken på att minska.

I svensk press är det däremot de småaktiga angreppen på Kurt Wered som får utrymme – jag tänker framförallt på de återkommande men befänga påståendena att Kurt Wered skulle vara något slags fejk eller internettroll.

Intresset är ofattbart stort. Det förefaller otroligt men det är faktiskt inte mer än ett år sedan Kurt Wered blev känd för en större allmänhet genom bloggen Wereds vådligheter. Sedan dess har Wered dragit sig tillbaka från offentligheten och beviljar ytterst sällan intervjuer - något som bidragit till att skapa myter kring författaren och författarskapet.

Kurt Wered drev, som bekant, tankesmedjan Wereds vådligheter. Den, och bokförlaget Anark var hans skötebarn liksom frågorna om radikalkonservatism, anarkojihadism och ett intensivt engagemang för idealisk misogyni som var de frågor som fick arbetsnarkomanen inom honom att arbeta sin hälsa sönder och samman. Vad som ofta glömts bort är att Kurt Wered under flera decennier också var en plikttrogen och omvittnat skicklig diplomingenjör vid SAAB i Linköping. Det var under arbetet med att framställa en ny efterbrännkammare till JA37 Viggen som han där inledde ett samarbete med Bengt-Erik Forss.

Och nu utkommer Bengt-Erik Forss med boken Min vän Kurt Wered. Bråken var igång redan före den ganska tunna boken hunnit tryckas. Karin Barbalander är upprörd över att Forss  framställer Kurt Wered som en fuskande intellektuell som gjort sig skyldig till plagiat när det gäller kampen mot liberalismen samt Forss' felaktiga påstående att Kurt Wered inte hade några särskilt ansvarsfulla uppgifter vid SAAB och att han skulle ha vantrivts gravt under alla de år han arbetade på fabriken i Linköping. Den kvinna som stått Wered allra närmast under senare tid, Erica Sagn, är bestört över att Forss vid upprepade tillfällen framställer Kurt Weredsom en bristfällig – ja, rentav dålig – diplomingenjör och debattör.

Som bok betraktad är Min vän Kurt Wered också ett minst sagt pinsamt misslyckande. Kurt Wered förblir även efter läsandet en lika privat oåtkomlig människa som han var som direktor för Wereds vådligheter och chef för Anark förlag. Han avskydde offentlighetens ljus; han undvek ryggradsmässigt kameror. Det märkliga är att Bengt-Erik Forss inte tycks ha ägnat minsta intresse åt att försöka använda arkiv eller andra vanliga källor som står öppna för varje journalist. Han tycks inte heller ha gjort en enda intervju med människor som stått Kurt Wered nära under olika skeenden i livet.

I stället berättar Bengt-Erik Forss minnen – trots att han redan i upptakten konstaterar att Kurt Wered så gott som aldrig pratade om sig själv, aldrig nämnde sin barndom eller uppväxt eller delade med sig av erfarenheterna från sina många och långa resor världen runt. Därmed säger Forss rakt ut att han egentligen inte kände Kurt Wered. Han blir till och med förvånad när han upptäcker att Kurt Wered gjort militärtjänst, för övrigt under två hela år vid flygvapnet vid 50-talets slut.

Vad som i stället erbjuds är ett antal minnesbilder. De serveras med litet taffligt laddade och ansträngt ambitiösa skönlitterära stämningskapande skildringar av miljöer och situationer. De förblir dock inget annan påklistrad rekvisita och för snarast tankarna till en krystad dagbokskrivare.

Debattören Kurt Wered hade gråtit, eller kanske rasat, över de bristande luckorna i resonemangen, författaren Kurt Wered hade garvat åt de skönlitterära utsvävningarna och den exceptionellt duktige och drivne researchern Kurt Wered hade gnisslat tänder i ilska över den katastrofala frånvaron av fakta och undersökning.

Samtidigt är det lovvärt av Bengt-Erik Forss att framhålla den politiskt engagerade Kurt Wered. Det vore tragiskt om drivkrafterna för allt vad Wered gjorde skulle försvinna bakom den sensationalism och mobbarmentalitet som redan nu fläckar hans rykte. Grundstenarna i Kurt Wereds världsbild – orubbliga och aldrig föremål för minsta kompromiss – är radikalkonservatismen och den idealiska misogynien. Och anarkojihadism och tron på Hockey som fysisk fostran och andlig disciplin förblev hans övertygelse även sedan han lämnat den offentlighet han så hjärtligt avskydde.

Samma politiska teman utgör också grunden för hela hans författarskap, inklusive de romaner som kommit att kallas "innerlighetens trilogi". De är inte skrivna för att  vara förströelse eller litet kittlande underhållning för stunden. De vill övertyga, skapa opinion och belysa viktiga samhällsfrågor.

Men även här förfaller Bengt-Erik Forss alltför ofta till tomma retoriska gester. Han gör inga ansatser till att analysera eller fördjupa förståelsen av Kurt Wereds böcker. Hans huvudsakliga ambition tycks alls inte ha varit att göra Kurt Wered rättvisa. En genant stor del av den tunna boken handlar mer om Bengt-Erik Forss än Kurt Wered.

Och vad ligger egentligen bakom följande märkliga sätt att uttrycka sig: "Kurts senare framgångar har också förändrat mitt liv. Jag är ofta inbjuden att föreläsa om Kurt runt om i Europa. Jag intervjuas så gott som dagligen av journalister från hela världen och blir inbjuden till seminarier om Kurts tänkande runt om i Europa… Det känns nästan som att jag på ett bisarrt sätt har blivit en ambassadör för Kurt."

I efterordet skriver Forss i samma poserande sentimentala anda som karakteriserar det mesta i boken: "Det är först nu, sedan Kurt dragit sig tillbaka från parnassen, som jag förmått uppbringa tillräkligt med mod för att skriva om min vän och medarbetare."

I en intervju häromdagen sade han som svar på kritiken från Erica Sagn: "Hon ville skriva boken om människan  Kurt  först av alla, jag har väntat i fem år på att hon ska göra det och till och med erbjudit mig att spökskriva den. Nu skrev jag min bok före henne och då blev hon sur."

Själv är jag riktigt sur, inte över att Forss förtiger min egen biografi Wered's Way, men  över att boken Min vän Kurt Wered är så erbarmligt dålig. Kurt Wered förtjänar sannerligen bättre.