Gotiskt ideal. Ett farväl till samtiden

Medlemmar av Östgotiska Klubben (den så kallade Östgötaskolans arkeologiska gren) kommer under sommaren 2010 att fortsätta utgrävningen av den östgotiska bosättningen i Hjulsbro. Det politiskt korrekta, akademiska etablissemanget har naturligtvis inte visat något som helst intresse för de sensationella fynd som gjorts här sedan slutet av 1960-talet.. På bilden ser vi Bengt Fram och Didrik Ögnelood i färd med att undersöka en stormansgrav.

Nu låter vi samtidskritiken vila. Under sommaren ska jag delta i Bengt Frams utgrävningar av östgotiska kungsgårdar i Hjulsbrotrakten. Han har redan gjort märkliga fynd och jag darrar av upphetsning vid tanken på vad som gömmer sig i jorden.

Hur skönt är det också inte att kunna vila blicken på en av historiens höjdpunkter i stället för den degeneration och urartning som möter en så snart man öppnar dörren. I den östgotiska myllan återfinner jag mina rötter. I de gotiska fragment som tålmodigt lyfts upp ur sin 2000-åriga törnrosasömn skymtar en annan, en bättre och manligare värld: den homoerotiska högkultur som en gång blomstrade på Östgötaslätten.

Men det är också vemodigt att förstå vilken andes storhet som gick förlorad med östgoterna. Kontrasten till omgivningarnas bullrande populärmusik och tjattrande i mobiltelefoner är i sanning nedslående. Tanken på att en dag återvända till detta babyloniska pladder, till den så kallade kulturdebattens debila polemiker och den outsägliga råheten i de "sociala medierna" känns främmande. Kanske stannar jag i mina gotiska drömmar i väntan på undergången.

Signerat Wered: Motstånd mot masskommunikationen

I vintras fattade jag beslutet att definitivt flytta från Linköping. Larmet och stojet där, basgångarna och pöbelmentaliteten, krämarandan, nivelleringen och mobiltelefonerandet hade nått en nivå där det helt enkelt inte längre var möjligt att utföra något arbete - eller ens bevara sin mänsklighet. Att stanna kvar i den myllrande, krälande provinsmetropolen hade inneburit en skamlig kapitulation inför samtidens alla nedbrytande krafter.

Här, i min egen stuga vid Roxens strand, kunde jag som så många gånger förr återfinna det yttre lugn och den inre samling som är nödvändiga förutsättningar för verklig kreativitet och andligt arbete. Samtidigt har jag tvingats acceptera att detta, mitt eget Övralid, inte längre är den arkadiska tillflyktsort det en gång varit.

Horder av stavgångare drar dagligen förbi, det högljudda tjattret i mobiltelefoner hörs lång väg och dånet från massbilismen tränger igenom de mest välisolerade brädväggar, liksom det barbariska dånet från de bärbara musikanläggningar som massmänniskan använder för att fylla sin förfärande tomhet.

Värst är dock oinbjudna "gäster", de nyfikna "människorna" med sina pockande krav på min uppmärksamhet. Länge betraktade jag tillflykten vid Roxen som en ö i havet, en tungt bestyckad fortifikation, ett ointagligt fäste. Med masskommunikationens triumf och de förskräckliga "sociala medierna" har detta förvandlats till en nostalgisk dröm. Jag har skaffat mörkläggningsgardiner att dra för fönstren och telefonen slängde jag för länge sedan i sjön men sådana åtgärder räcker inte långt i denna tid.

Dagligen ansätts jag av ovälkomna kommentarer och provokationer. Objudna och impertinenta kommentarer på den här bloggen, oförskämdheter och obsceniteter på Facebook, ändlösa "friend requests" från okända människor. Anonyma påhopp och rena lögner om min person och mitt arbete sprids med ljusets hastyighet över internet, denna tummelpats för imbeciller och kretiner.

Förhållandena i denna period av förfall, fördumning och försumpning är, med andra ord, sådana att också möjligheten till inre exil snart är utplånad.

Ingen kommer undan. I själva verket är det ytterst få människor som vill komma undan det babyloniska pladdret och käringmentaliteten i dessa "sociala medier".  Den som ändå försöker upprätta ett värn mot pöbelväldet och dumhetens tyranni utsätts för en formlig flod av hatfyllda påhopp i dessa massmedier för massmänniskor.

Jag vägrar ändå att ge upp. Till det sista andetaget kommer jag att värna min motståndsficka av tystnad och eftertanke. Det är ett hårt arbete, en otacksam kamp som stjäl tid från mitt verkliga arbete och förmörkar mina dagar. Ändå: varje kväll finner jag en dyrköpt tillfredsställelse i vetskapen att jag härdat ut det outhärdliga ännu en dag.

Kurt Wered: Om den kloka kritiken och nationalkaraktären samt Minibok AB

Ännu en insiktsfull recension av min senaste bok kan man läsa här. Jag har ibland frågat mig vad är som gör att mitt arbete möts av så mycket större förståelse i vårt östra grannland än här hemma. Uppenbarligen har försumpningen av kulturlivet inte gått riktigt lika långt där.

Kanske beror det i sin tur på härdigheten och manligheten hos det fenniska kynnet. Så olikt den depraverade, effeminerade tidsanda som är så märkbar på de svenska "kultursidorna".

Misantropiens förfall kan beställas från den utmärkta boklådan Minibok AB i Vällingby. Den är för övrigt ett veritabelt eldorado för alla älskare av subversiv litteratur. Här kan man, bland annat, hitta samtliga titlar utgivna av Anark förlag och Edition Wered. Minibok förblir en av kulturens sista utposter i pöbleväldets ödeland.

Kurt Wered: Den skenbara idyllen och det totala kriget mot moderniteten

Sommar. Denna förföriska sköka som försöker locka oss ut i masskonsumtionens och pöbelkulturens larm med sitt falska leende och sina billiga parfymdofter.

Horderna av turister och stavgångare. Den överallt närvarande pop- och schlagermusikens terror. Skränande massmänniskor runt knuten. Fulheten, dumheten och medelmåttigheten firar triumfer hos dessa skamlösa exempel på människorasens onödighet.

Själv stannar jag inomhus med fönstren stängda och modemet avstängt, medveten om hur fäfänglig den är, min dröm om stillhet och frid, min solitära kamp mot samtidens nedbrytande krafter. Ty ingen, absolut ingen, kommer undan moderniteten.

Det är ändå vår plikt att bjuda den motstånd. Varje dag av tystnad är en motståndshandling, liksom varje vägran att delta i pöbelkulturens krav på omväxling och förnyelse. Jag vägrar också tekniken. TV:n och bilen har jag för länge sedan gjort mig av med. Telefonen slängde jag i sjön - en skön protest mot marknadsundersökarnas och försäljarnas terror.

Anarks historiska arkiv

Anark förlag utökar nu sin verksamhet med den nya serien Anarks historiska arkiv som kommer att presentera engagerande och politiskt inkorrekta, populärhistoriska verk med fokus på 1900-talet. Först ut är Timo Tummelins Spårvagnsförare i tredje riket och Antony Beevors Schweizergardet - Påvens lojala elitarmé.

Den tyska lokaltrafiken under andra världskriget har länge setts som en skrämmande effektiv apparat för masstransport av civilister men kunskapen om dess organisation och ledarna har länge varit relativt okänd, liksom vardagslivet bakom ratten på en berlinsk spårvagn. I Spårvagnsförare i tredje riket ger Timo Tummelin emellertid en tydlig bild av allt detta med hjälp av nyfunna dokument, filminspelningar och intervjuer med ögonvittnen.


Tummelin beskriver också initierat den mytomspunna, hemlighetsfulla sammanslutning som efter krigsslutet hjälpte framstående spårvagnsingenjörer till ett nytt liv i Argentina. Var den bara en myt eller fanns den i verkligheten?

Spårvagnsförare i tredje riket är dock främst en stark skildring av de unga och gamla män som, burna av sin fanatiska lojalitet till den preussiska lokaltrafiken och dess traditioner, framförde Berlins spårvagnar fram till slutet i maj 1945. Aldrig har vi kommit dem och deras motivation så nära som i Spårvagnsförare i tredje riket.

Timo Tummelin
Spårvagnsförare i tredje riket
Omfång: 482 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 225:-

För många av oss är Schweizergardet, Guardia Svizzera Pontificia, mest ett pittoreskt inslag under besök i Vatikanstaten. Vad få känner till, är att det också är ett militärt förband i världsklass: 110 välutbildade elitsoldater, obrottsligt trogna sin högste ledare: påven. Utrustade med den senaste militära teknologin är Schwweizergardet ett dödligt vapen i händerna på en regim som mer än någon annan kännetecknas av religiös fanatism.

Schweizergardet upprätthåller inte bara Vatikanens diktatoriska regim. Under åren har det också samlats en mängd indikationer på att gardister varit inblandade i militära aktioner i främmande land åtminstone sedan Johannes XXIII:s tid.

I sin senaste bok, Schweizergardet - Påvens lojala elitarmé skildrar den välkände historikern Antony Beevor den historiska och politiska bakgrunden till denna okända sida av Schweizergardet. Med hjälp av vittnesmål från avhoppade soldater och officerare får läsaren också en initierad bild av Schweizergardets roll i Falklandskriget 1982. och invasionen på Grenada 1983.

Antony Beevor
Schweizergardet - Påvens lojala elitarmé
Omfång: 578 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 225:-

Ny levnadsvisdom och kloka ord av Erica Sagn att se fram emot i höst

Erica Sagns morfar tyckte inte om onykterhet och oreda. Med rottingen i högsta hugg jagade den pedantiske patriarken sin avkomma runt i den lugubra våningen. Barnen gömde sig bakom flygeln i musikrummet i väntan på att hans utbrott skulle bedarra. Idag skriver Erica Sagn med humor och värme om det arv som präglat henne och hennes familj.

Den 25 augusti utkommer Det är bättre att dra en lina än att städa hela lägenheten. Där resonerar Erica Sagn kring släktskapets förbannelse och rusets möjlighet. Pedanteri och ἔκστασις. Klassresenärer och aristokrater. Vi träffar vänner från förr. Ericas pappa, den färgstarke Conny Sagn, som utbrister i pindariska oden på Cloetta Center. Gamle magistern i gymnasiet som förskräcks över tvillingsyskonen Sagns okonventionella intimitet. Lillebror som aldrig kunnat förlåta att han placerades i fosterhem. Men möt även taxichauffören som går på vatten, depraverade nunnor, ambivalenta androloger och illiterata litterarurhistoriker. Samt, naturligtvis, Kurt Wered: "mentor, fadersfigur och älskare". Alla ingår de i den värld som är Ericas.

Erica Sagn
Det är bättre att dra en lina än att städa hela lägenheten
Omfång: 128 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 198:-

Sagt om Sagn:

"Jag älskar Erica Sagn. Jag älskar alla hennes bitska, roliga, intelligenta kommentarer, förmedlade på ett oefterhärmligt, lakoniskt sätt. I den här samlingen finns en rad pärlor som fick mig att skratta högt."
Ingalill Mossberg, Aftonbladet

"Det är svårt att värja sig inför Erica Sagns böcker. Faktum är att man som läsare gör bäst i att kapitulera direkt, tända en brasa, sjunka ner i soffan med en filt och en kopp te. ... Det finns inte mycket varmt och gosigt i Erica Sagnslitteratur. Men här finns odesto mer av djupa avgrunder och nattsvart ilska. ... Det är personligt men också allmängiltigt. Alla Sagns möten och tankar vecklar ut sig som ett universum. När man ser det på pränt verkar allt så självklart. Jag tror att det är därför man mår bra av att läsa Erica Sagn. Livet blir liksom en smula mer tillgängligt efteråt."
Lina Fredriksson, Norrländska Socialdemokraten

"Och så gör jag det ändå. Faller än en gång för Erica Sagns skickliga charm ..."
Marie-Louise Birro, Expressen

"När jag läste den här boken skrattade jag så högt att tonårsdottern klagade, där hon satt vid datorn. Erica Sagn är rolig... Fina är också bilderna av Craig Morey ... Den här boken är en perfekt present."
Carita Portnoy Andersson, Kollega

"Redan i inledningsordet är jag fast. Och det är för att jag vet vad som väntar. Jag gillar Erica Sagn. Språket är enkelt, men fullt av vackra saker om livet. ... en samling korta tankeväckande texter ..."
Sofie Jansson, Värnamo Nyheter

"Humorn utgör ett starkt berättargrepp och jag kommer på mig med att le ikapp med det jag läser. Erica Sagn kan konsten att med blid ironi se det putslustiga i varje situation och i ord fångar hon tillvarons snåriga verklighet på ett sätt som imponerar. Inte minst frapperas jag av hennes bildspråk. Hon gör liknelser som väcker intresse, får en att studsa till. Det är skickligt."
Patrik Uhlman, Eskilstuna Kuriren

"Texterna är oerhört välskrivna och vare sig författarinnan skriver om sin intervju med en transvestitisk prelat, en körlektion, sin mormor eller sitt möte med radikalkonservativa profiler på Östgötaslätten, når hon alltid det djupt mänskliga och högt andliga. Craig Moreys illustrationer stämmer väl med texterna. Boken är fylld av kärlek, öppenhet, visdom och ett stort livsbejakande. Det är roligt, rörande och ger kraft. Suveränt."
Göran Baugh, Barometern

Signerat Wered: Litteraturkritik i marknadstältet

Den svenska litteraturkritiken blir allt besynnerligare. Trots att Anark förlag under det senaste året producerat en lång rad böcker utan motstycke i det svenska litteraturelände som domineras av undermåliga deckare och kokböcker, har vår utgivning konsekvent förbigåtts av de större kulturredaktionernas korrupta kritiker. Från vår distributör, den utmärkta boklådan Minibok AB, kommer ändå ständigt nya beställningar. Och att böcker av Kurt Wered, Erica Sagn, Karin Barbalander, Bengt Fram och Niftor Odontologen också blir lästa vet vi – därom vittnar de många uppskattande brev och mejl som strömmar in.

Vi är alltså inte mer beroende av krämarkulturens inkastare än av det korporativa, korrupta litteraturstödet. Det är ändå beklämmande att se, hur kritikernas kotterier gaddat sig samman på Facebook och i andra ”sociala medier” och gemensamt försöker tiga ihjäl en utgivning som kallats ”en remarkabel kulturgärning” och ”ett radikalkonservativt kanon”.

I detta mörker framstår ljuset från Tidningen Kulturen allt klarare. Man har inte bara lyft fram Niftor Odonontologens författarskap. Nyligen publicerade man också två recensioner av min senaste bok, Misantropiens förfall, signerade av Stefan Hammarén och Crister Enebär. Jag håller det inte för omöjligt att Tidningen Kulturen därmed brutit den kampanj av passivt motstånd som riktats mot Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag. Det vore sannerligen på tiden.

Lika glädjande är att Tidningen Kulturen, genom att knyta skribenter som Hammarén och Enebär till sig, nu måste räknas till de verkligt betydelsefulla kulturtidskrifterna, också i ett internationellt perspektiv. Man kan bara hoppas att en så främmande fågel ska kunna överleva på den svenska tundran. Crister Enebär torde inte behöva en närmare presentation för läsarna av denna blogg. Stefan Hammarén befäster med sin text om Misantropiens förfall sin ställning som en av våra främsta och mest egensinniga essayister.

Att Tidningen Kulturen valt att illustrera (egentligen besudla) Enebärs och Hammaréns essayer med smaklösa och obscena bilder drar förstås ned helhetsintrycket samtidigt som det bekräftar min grundläggande syn på det samtida kulturlivet som ett slags Kiviks marknad. Men också det som förefaller vara ännu ett sunkigt tält kan visa sig rymma skatter.

Panzerfaust och Jyväskylää Leathermen: SUOMI-DEUTSCHE FREUNDSCHAFT

Svenska pansarsällskapet, Tankesmedjan Wereds vådligheter och Gasverkets Fria Scen är stolta att presentera:


Panzerfaust och Jyväskylää Leathermen: SUOMI-DEUTSCHE FREUNDSCHAFT
Måndag 7 juni 2010

Det centraleuropeiska musik- och aktivistkollektivet PANZERFAUST kommer äntligen till Linköping för en spelning. Det räknas allmänt till de stora pionjärerna inom stahlwerkselectronican och den psykoaktivistiska rörelsen. JYVESKYLÄÄ LEATHERMEN har sedan 1980-talets början befunnit sig inom den alternativa, finsk-tyska mansrörelsens stenhårda avantgarde.

För första gången befinner de sig nu tillsammans på en svensk scen. En oförglömlig upplevelse garanteras. De mörkare sidorna av ostalgisk DDR-dekadens kommer att utforskas på dansgolv och i darkrooms.

795 KRONOR
3 DANSGOLV
BAR
CURLINGBANOR

Kurt Wered: ENTOMOLOGI OCH EROTIK

Som ett biologiskt pansarfordon närmar han sig sitt mål. En cyborg som manifesterar krigets homoerotiska skönhet med eldröret erigerat och redo att avlossa sin livgivande salva.

En förväntansfull skälvning, knappt förnimbar under de svartlackerade ryggplåtarna.

Allt i naturen sjunger den idealiska misogyniens sång.

Vi följer dess eggande rytm:

Tramp, tramp

Bom, bom

Vad mer finns att säga?

Text och bild kommer att ingå i Stefan Hammaréns trilogi Första skarabéerboken, Största skarabéerboken samt Tredje generation skarabéerbok, som utkommer på Bokförlaget h:ström senare i år. För vidare information se här

Kurt Wered intervjuas i Corren om trakasserier på internet

Vi träffar Kurt Wered på hans ”egna Övralid”, den riksbekanta skrivarstugan vid Roxen, strax utanför Linköping. Egentligen för att tala om diet och askes som ett sätt att skapa balans i livet. Men samtalet tar en annan vändning. Detta för att de senaste veckorna har fyllts av intensifierade kampanjer som i hög grad påverkat Kurt Wereds liv och välmående. Som debattör är han van att vara i hetluften. Att hamna i konflikter har hört till hans vardag, även om han själv inte anser att han söker några, utan att han blir insyltad för att han är en flitig och stridbar opinionsbildare. Hittills har han lyckats utvinna energi ur strider, men nuvarande konflikter med ”Facebookpöbeln” håller på att knäcka honom.

–Inombords känner jag bara kaos. Jag har inte lyckats skriva en enda sida och förlorat en hel skrivmånad. Alla mina bokplaner drunknade. Så fort jag försöker att skriva eller läsa, tänker jag på Facebook. Då och då tar jag mig samman och skriver ett blogginlägg. På grund av striden har jag tappat min koncentrationsförmåga. Jag kan varken skriva eller leva normalt. Något liknande har jag aldrig varit med om tidigare. Aldrig.

Idag ägnar han sig mest åt prickskytte. Timme efter timme övar han på husets baksida med en gammal revolver. Det är inte enbart en fråga om rekreation, betonar Wered. "Man vet aldrig när de här internetterroristerna beslutar sig för att gå från ord till handling. Den dag de visar sig här kommer jag att vara redo." Han har låtit tillverka måltavlor med fotografier av kända svenska politiker och debattörer och visar stolt kulhålen i bröst och huvud.

Av allmänheten uppfattas Kurt Wered normalt som machomannen personifierad. En ointaglig mur som ingen rår på, en debattlysten tuffing som går segrande ur alla verbala skärmytslingar. Han profilerar sig som en riktig karlakarl, jagar, cruisar och uttalar sig tvärsäkert om den idealiska misogyni som ligger honom närmast hjärtat. Sårbar har man aldrig sett honom. Men trakasserierna, nätmobbningen,som rubbat honom ur hans normaltillstånd är ytterst allvarlig, påpekar han.

–Jag blev anklagad för att vara en provokatör och sedan ett påhitt, en icke-person. Jag är inte okänslig för anklagelserna. Det är en mardrömslik Kafkavärld. De som ogrundat anklagar mig för att vara ett nättroll och påstår att min verksamhet skulle vara något slags skämt, hör till landets så kallade kulturelit och får fina priser. De skriver om mig insinuant och oförskämt.


Hur störd är du över detta?

–Inte speciellt, utom att det gäller liv eller död. Jag måste vinna mot Facebookpöbeln och andra nätmobbare.

Att gå i terapi och diskutera sin depression med en terapeut ligger dock inte för honom, framhåller han.

Författaren Kristian Lundberg, som han haft ett långt och nära samarbete med, försäkrar honom att ingen tror på de rykten som sprids via Facebook och säger åt honom att rycka upp sig. Förgäves, för det förmår han inte.


Varför lyssnar du inte på honom?

–Det är som det heter en mycket bra fråga. Det som gör att jag orkar leva är den starka och välgrundade förhoppningen att jag kommer att vinna.

Just mat och dryck erbjuder ett slags fristad. Han har alltid hyllat måltider som ett fantastiskt sätt att umgås och njuta på. Under den här tiden har helgens helgade måltider om fredags- och lördagskvällarna, fått en djupare innebörd. De har hjälpt honom att förtränga bekymren.

–Det blir som en tillfällig berusning i måttfullhetens tecken. Det hjälper natten ut. Sen är det dags att planera nästa måltid. Just i år har jag fått upp mycket fisk och jag äter mycket inkokt asp.

Tillåter vädret sitter han ute och låter näktergalens lovsång fullända upplevelsen.

–Då sprider sig en sorts behaglig avspändhet. När skymningen sänker sig och näktergalen sjunger behöver jag inget annat, inte just då. Livet består av många växlingar, fighter och bråk. Därför är de här stunderna absolut grundläggande för mig. Utan dessa stunder hade livet varit outhärdligt.

Vad skulle hända med honom om Pressens opinionsnämnd inte befattar sig med trakasserierna och ryktesspridningen på internet? För Kurt Wered, som ältat de senaste sju månaderna, är tanken motbjudande.

Han gruvar sig för den givna frågan alla journalister kommer att ställa honom då: Hur känns det?

På sitt weredska tvärsäkra sätt vet han exakt hur han skulle besvara frågan:

–Jotack, för djävligt.

Kurt Wered: MISANTROPIENS FÖRFALL

Misantropiens förfall

Omfång: 125 sidor

Bandtyp: Trådhäftad

Pris: 198:-

Utkommer juni 2010

Laura Larefalk om Karin Barbalanders Å ALLA KÄRA SYSTRAR OCH BRÖDER

Karin Barbalander
Å ALLA KÄRA SYSTRAR OCH BRÖDER
Historien om mitt 90-tal
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 298:-


Det tilldrog sig på det första internets förlovade tid. Hur många tusentals och åter tusentals mer eller mindre obskyra grupper avlades inte i det som kallades "cyberrymden"? Pentiumdatorer som hackade och tjockskärmar som med största möda baxades omkring. Knastrande och sprakande modem. Scanners som lossnade från sina fästen och rasade rakt i golvet dessa år innan digitalkamerans genombrott. Och surfandet, det oändliga surfandet, sajt för sajt.

Hela den subversiva nittiotalshögern bars fram av detta internet och de tidskrifter som skapades med desktop publishing. Där levde den en stor del av sitt liv. Där stod tankarna, digitaliserade och pixlade, som då ansågs vara det viktigaste och väsentligaste som någonsin skrivits, i ett medium som tycktes lova obegränsade möjligheter.

Tiden var sannerligen en annan. Tankarna var andra, resonemangen skildes sig radikalt från dagens; dåtidens drömmar liknade inte de drömmar som dröms idag. Subversiv sexualitet, dionysisk utlevelse och ett auktoritärt styrelseskick syntes under dessa utopiska år möjliga att förena. Och - givetvis - enligt de flesta inom det som kallades radikalhögern: Revolution! Förändring! Störtas ska det gamla snart i gruset. En reaktionär och vital vind drog genom det folkhemmets ruiner.

Något kan man förstås idag skratta åt excesserna hos denna radikala reaktion. Jag är för ung för att ha varit med om de allra stolligaste striderna mellan högergruppernas alla fraktioner och utbrytargrupper. Ändå har jag en kort tid rört mig i den yttersta högerns lika kaotiska som stimulerande miljöer, när jag flyttade hemifrån i mitten av tonåren. Året var 1999 och sedevakantism och historierevisionism stod på dagordningen. Karin Barbalander har skrivit en personlig bok om Nätverket Hedonistisk höger och sina egna minnen av den anarkokonservativa rörelsen med titeln Å alla kära systrar och bröder! och det är bara till att konstatera. Det är en viktig bok. En angelägen bok. Den väcker dessutom många minnen till liv. Och, med facit i hand, måste man också konstatera att rörelsen måste äras mer ändå.

Det är exakt som Barbalander själv konstaterar att det är de själva - de som faktiskt var med, de som bar upp och formade denna rörelse - som måste skriva sin historia, annars kommer nidbilderna av de hårdföra och kompromisslösa högeraktivisterna under nittiotalet att leva vidare och kanske förvrängas ännu mer.

Redan då, när det begav sig och solidariteten stod högt på den högerpolitiska agendan, var det många som drev med dem, som häcklade och hånade. De var för fula för att få ett rejält ligg, hette det. De var sodomiter. De var knappt mentalt tillräkneliga. Många kvinnor reagerade väl med äggstockarna, den där delen som får oss att framstå lika förfinade som neanderthalare. Många blev säkert på allvar rädda inför blotta tanken på en frigjord och stark kvinna eller man som tog för sig och krävde sin rätt i samhällslivet och privatlivet, som framförde krav på respekt för sin naturgivna aristokrati, som tog makten över sin egen kropp och begärde ändrad lagstiftning vad gällde rätten till att utöva en hedonistisk livsstil utan moraliserande, brackiga inskränkningar i privatlivets helgd.

Idag är det lätt att konstatera att Hedonistisk höger (version 1.0 - rörelsen återuppstod som bekant förra året) och deras politiskt aktivistiska linje - ofta hårdförd och direkt, i regel konkret i sina krav och aktioner - var helt avgörande för att den radikala högern lyckades så bra som den trots allt gjorde i Sverige.

I samma veva inledde jag, ung och okunnig om livets villkor, mitt första allvarliga förhållande. Han var två år äldre och var politiskt engagerad och även aktiv i kretsarna kring redaktör Falkenströms legendariska Standar och Fanfar. På så sätt kom jag att regelbundet läsa den genuina högerns egna tidskrifter under flera år. En sak, som kanske överraskar många idag, är att dessa ofta var mycket roliga; de hade många drastiska och satiriska inslag, inte sällan mycket spirituella och där odlades en effektiv humor som i regel elegant vände upp och ner på pöbelväldet och satte eliten på dess egentliga plats.

Jag läste också de högerradikala standardverken och klassikerna som Ernst Jünger, Julius Evola, Oswald Spenglers gedigna lunta Västerlandets undergång och senare även många fler.

Det var en - minst sagt - nyttig skola. Den lärde mig mycket som sedan legat som en självklar värdegrund, ett raster genom vilket världen för alltid ser annorlunda ut. Det gav ett nödvändigt perspektiv på hur det liberala förtrycket fungerar konkret och hur det även tar sig uttryck på sätt som är svåra att lägga märke till i vardagen då vi tar de flesta av dess värderinga för givna. Det är ett mångsekelgammalt förakt för tidlösa värden som genom alla år smugit sig in i medvetandet och tagit sig formen - för att tala med Antonio Gramsci (kom inte och säg att vi i högern är inskränkta i våra referenser) - som "sunt förnuft". Massmänniksans förtryck och brackiga fördomar uppträder i rollen som sanningar.

Karin Barbalander bok innehåller ett antal intervjuer med kvinnor och män som då var med. Men det är partierna där Barbalander, öppet och oförställt, berättar om sina egna erfarenheter och minnen - och även trycker utdrag ur sin dagbok - som är de mest givande och klargörande. De säger mer genom att de skildrar det påtagliga och slitsamma arbetet som utfördes. Hon berättar om glädjen, om den fantastiska känslan av gemenskap, om hur det gav mod och en medvetenhet som då var ny och inspirerande, men hon skriver också om motsättningar och konflikter.

Ett stort problem som Nätverket Hedonistisk höger drogs med - och som förvisso gällde hela högerrörelsen - var att de som engagerade sig och var aktiva i den anarkisk-hedonistiska rörelsen nästan samtliga kom från medelklassen. Avståndet var långt - ja, bråddjupt - mellan universitetsstudiernas intrikata motsättningar och en sann aristokrats vardag av frihet och obegränsad lust, befriade kropp och den avspända naturlighet som kommer av den trygga förvissningen att veta vem man är och var man kommer ifrån.

Det är motsättning som högerrörelsen aldrig riktigt kom över - även om Hedonistisk höger medvetet drev flera krav som gällde bördsaristokratins återupprättande. Kanske är det en av förklaringarna till att en del av högerrörelsen senare, under 00-talet, urartade till att mer handla om grumlig rasmystik och vurmande för fornnordiskt barbari. Småskurna brackor har alltid haft svårt att handskas med den obegränsade friheten.

Barbalander berättar en historia om en tid då den genuina högern fortfarande ägnade sig åt väsentligheter,  även om det spred sig en del stolligheter. Det skulle vara svenskt tjänstefolk i stället för polacker och ukrainare (det fungerade inte, konstaterade min pojkvän). Det var kvicksilverkurer mot den syfilis som en tid grasserade. Det anordnades taffliga rävjakter i lönndom. En överentusiastisk fideikommisarie i norra Skåne försökte återuppliva traditionen med Jus primae noctis - med katastrofalt resultat.

Å alla kära bröder och systrar! Historien om mitt nittiotal är en viktig och engagerande bok. Den är intressant och givande, och skildrar en viktig del av vår moderna historia. Det är en bok som många bör läsa, inte minst unga människor som idag tvingas kämpa emot politisk korrekthet och masskulturens förflackning och nivellering. Och är det något som vi behöver i kapitalismens kalla skugga är det hopp.

- Laura Larefalk