torsdag 3 juni 2010

Kurt Wered intervjuas i Corren om trakasserier på internet

Vi träffar Kurt Wered på hans ”egna Övralid”, den riksbekanta skrivarstugan vid Roxen, strax utanför Linköping. Egentligen för att tala om diet och askes som ett sätt att skapa balans i livet. Men samtalet tar en annan vändning. Detta för att de senaste veckorna har fyllts av intensifierade kampanjer som i hög grad påverkat Kurt Wereds liv och välmående. Som debattör är han van att vara i hetluften. Att hamna i konflikter har hört till hans vardag, även om han själv inte anser att han söker några, utan att han blir insyltad för att han är en flitig och stridbar opinionsbildare. Hittills har han lyckats utvinna energi ur strider, men nuvarande konflikter med ”Facebookpöbeln” håller på att knäcka honom.

–Inombords känner jag bara kaos. Jag har inte lyckats skriva en enda sida och förlorat en hel skrivmånad. Alla mina bokplaner drunknade. Så fort jag försöker att skriva eller läsa, tänker jag på Facebook. Då och då tar jag mig samman och skriver ett blogginlägg. På grund av striden har jag tappat min koncentrationsförmåga. Jag kan varken skriva eller leva normalt. Något liknande har jag aldrig varit med om tidigare. Aldrig.

Idag ägnar han sig mest åt prickskytte. Timme efter timme övar han på husets baksida med en gammal revolver. Det är inte enbart en fråga om rekreation, betonar Wered. "Man vet aldrig när de här internetterroristerna beslutar sig för att gå från ord till handling. Den dag de visar sig här kommer jag att vara redo." Han har låtit tillverka måltavlor med fotografier av kända svenska politiker och debattörer och visar stolt kulhålen i bröst och huvud.

Av allmänheten uppfattas Kurt Wered normalt som machomannen personifierad. En ointaglig mur som ingen rår på, en debattlysten tuffing som går segrande ur alla verbala skärmytslingar. Han profilerar sig som en riktig karlakarl, jagar, cruisar och uttalar sig tvärsäkert om den idealiska misogyni som ligger honom närmast hjärtat. Sårbar har man aldrig sett honom. Men trakasserierna, nätmobbningen,som rubbat honom ur hans normaltillstånd är ytterst allvarlig, påpekar han.

–Jag blev anklagad för att vara en provokatör och sedan ett påhitt, en icke-person. Jag är inte okänslig för anklagelserna. Det är en mardrömslik Kafkavärld. De som ogrundat anklagar mig för att vara ett nättroll och påstår att min verksamhet skulle vara något slags skämt, hör till landets så kallade kulturelit och får fina priser. De skriver om mig insinuant och oförskämt.


Hur störd är du över detta?

–Inte speciellt, utom att det gäller liv eller död. Jag måste vinna mot Facebookpöbeln och andra nätmobbare.

Att gå i terapi och diskutera sin depression med en terapeut ligger dock inte för honom, framhåller han.

Författaren Kristian Lundberg, som han haft ett långt och nära samarbete med, försäkrar honom att ingen tror på de rykten som sprids via Facebook och säger åt honom att rycka upp sig. Förgäves, för det förmår han inte.


Varför lyssnar du inte på honom?

–Det är som det heter en mycket bra fråga. Det som gör att jag orkar leva är den starka och välgrundade förhoppningen att jag kommer att vinna.

Just mat och dryck erbjuder ett slags fristad. Han har alltid hyllat måltider som ett fantastiskt sätt att umgås och njuta på. Under den här tiden har helgens helgade måltider om fredags- och lördagskvällarna, fått en djupare innebörd. De har hjälpt honom att förtränga bekymren.

–Det blir som en tillfällig berusning i måttfullhetens tecken. Det hjälper natten ut. Sen är det dags att planera nästa måltid. Just i år har jag fått upp mycket fisk och jag äter mycket inkokt asp.

Tillåter vädret sitter han ute och låter näktergalens lovsång fullända upplevelsen.

–Då sprider sig en sorts behaglig avspändhet. När skymningen sänker sig och näktergalen sjunger behöver jag inget annat, inte just då. Livet består av många växlingar, fighter och bråk. Därför är de här stunderna absolut grundläggande för mig. Utan dessa stunder hade livet varit outhärdligt.

Vad skulle hända med honom om Pressens opinionsnämnd inte befattar sig med trakasserierna och ryktesspridningen på internet? För Kurt Wered, som ältat de senaste sju månaderna, är tanken motbjudande.

Han gruvar sig för den givna frågan alla journalister kommer att ställa honom då: Hur känns det?

På sitt weredska tvärsäkra sätt vet han exakt hur han skulle besvara frågan:

–Jotack, för djävligt.

4 kommentarer:

  1. Ja- har oxå blivit trakkaserad på nätet av sd:are och nazister.
    Inte nåt vidare alls.Inte har ja som kvinna fått nåt stöd nånstans i syfte att anmäla förövarna.
    tt oerhört hot mot yttrandefriheten- därmed även demokratin som vi inte har i da..

    SvaraRadera
  2. Stå på dig, Kurt! Du får helt enkelt spänna din aristokratiska rustning mot dessa vulgära plebejer som kommer med sådana groteska anklagelser mot din person. Vi är många som står bakom dig och din gärning, mästare.

    SvaraRadera
  3. Konstigt, jag läser corren varje dag. Hela tidningen. Och har gjort så i många år. Denna artikel har aldrig publicerats där.

    SvaraRadera