lördag 19 juni 2010

Signerat Wered: Motstånd mot masskommunikationen

I vintras fattade jag beslutet att definitivt flytta från Linköping. Larmet och stojet där, basgångarna och pöbelmentaliteten, krämarandan, nivelleringen och mobiltelefonerandet hade nått en nivå där det helt enkelt inte längre var möjligt att utföra något arbete - eller ens bevara sin mänsklighet. Att stanna kvar i den myllrande, krälande provinsmetropolen hade inneburit en skamlig kapitulation inför samtidens alla nedbrytande krafter.

Här, i min egen stuga vid Roxens strand, kunde jag som så många gånger förr återfinna det yttre lugn och den inre samling som är nödvändiga förutsättningar för verklig kreativitet och andligt arbete. Samtidigt har jag tvingats acceptera att detta, mitt eget Övralid, inte längre är den arkadiska tillflyktsort det en gång varit.

Horder av stavgångare drar dagligen förbi, det högljudda tjattret i mobiltelefoner hörs lång väg och dånet från massbilismen tränger igenom de mest välisolerade brädväggar, liksom det barbariska dånet från de bärbara musikanläggningar som massmänniskan använder för att fylla sin förfärande tomhet.

Värst är dock oinbjudna "gäster", de nyfikna "människorna" med sina pockande krav på min uppmärksamhet. Länge betraktade jag tillflykten vid Roxen som en ö i havet, en tungt bestyckad fortifikation, ett ointagligt fäste. Med masskommunikationens triumf och de förskräckliga "sociala medierna" har detta förvandlats till en nostalgisk dröm. Jag har skaffat mörkläggningsgardiner att dra för fönstren och telefonen slängde jag för länge sedan i sjön men sådana åtgärder räcker inte långt i denna tid.

Dagligen ansätts jag av ovälkomna kommentarer och provokationer. Objudna och impertinenta kommentarer på den här bloggen, oförskämdheter och obsceniteter på Facebook, ändlösa "friend requests" från okända människor. Anonyma påhopp och rena lögner om min person och mitt arbete sprids med ljusets hastyighet över internet, denna tummelpats för imbeciller och kretiner.

Förhållandena i denna period av förfall, fördumning och försumpning är, med andra ord, sådana att också möjligheten till inre exil snart är utplånad.

Ingen kommer undan. I själva verket är det ytterst få människor som vill komma undan det babyloniska pladdret och käringmentaliteten i dessa "sociala medier".  Den som ändå försöker upprätta ett värn mot pöbelväldet och dumhetens tyranni utsätts för en formlig flod av hatfyllda påhopp i dessa massmedier för massmänniskor.

Jag vägrar ändå att ge upp. Till det sista andetaget kommer jag att värna min motståndsficka av tystnad och eftertanke. Det är ett hårt arbete, en otacksam kamp som stjäl tid från mitt verkliga arbete och förmörkar mina dagar. Ändå: varje kväll finner jag en dyrköpt tillfredsställelse i vetskapen att jag härdat ut det outhärdliga ännu en dag.

2 kommentarer:

  1. Jag älskar dig...

    / Magmur

    SvaraRadera
  2. Eller kanske är det din hjärnas tankeslingor som smyger sig på mig och välter omkull alla mina försvar?
    Ditt homoerotiska magmuller som ekar i gränderna...?

    /Din Magmur

    SvaraRadera