Söndag. Skogspromenad, tankar om tidens lögner.

Varför, frågar jag mig, skulle jag vårda "miljön" - detta vanskötta, förfulade landskap, denna ruinhög, detta minnesmärke över en undergångsdömd och misslyckad civilisation. Sådant trams! Miljödilleriet är sannerligen det 21:a århundradets stora myt. Massmänniskan köper sig en stunds billig sinnesfrid med sitt oblekta papper och sina överdimensionerade, grotekst fula "återvinningsstationer".


Ett av åttklöverpartierna har byggt hela sitt varumärke på det sentimentala daltandet med "miljön". Och den så kallade extremhögern har alldeles gått ned sig i ett sentimentalt gullande med "naturen". Det är för bedrövligt.

Crister Enebär: KURT WERED. ANTIMODERNISMENS RÖST

I serien Litterära profiler som utges av förlaget h:ström - Text & Kultur utkommer inom kort Crister Enebärs inspirerande biografi om Kurt Wered. Det är ett inträngande porträtt av en av samtidens mest omdebatterade och gåtfulla författare och i förhandsinformationen lovar Enebär dessutom att nu "en gång för alla"  vederlägga samtliga "mer eller mindre förryckta påståenden och insinuationer" som länge cirkulerat om Kurt Wereds identitet. Detta får sägas vara en angelägen uppgift eftersom de grundlösa rykten och rena förtalskampanjer som länge vidhäftat Wereds namn kommit att skymma ett författarskap som rymmer både svindlande avgrunder och hisnande höjder.

Tusenkonstnären Kurt Wereds karriär liknar ingen annans. Några år efter pensioneringen slog plötsligt den f.d. diplomingenjören ned som en splitterbomb på den svenska parnassen. Som förespråkare för en närmast militant radikalkonservatism med starka homoerotiska och jihadistiska förtecken blev han naturligtvis snabbt persona non grata i den till litterär salong maskerade drängstuga i vilken vår kråkvinkels så kallade kulturliv utspelar sig. Sällan har någon utsatts för så mycket spott och spe och så låga angrepp som Wered och den krets unga briljanta partisaner som trots detta samlades vid mästarens fötter. Ty Wered blev snabbt något av en fixstjärna på den underjordiska himmel som är synlig för den som har ögon att se och förmågan att höra den märgfyllda (och stundom, det ska medges, gallsprängda) klangen i en uppriktig röst. 

Wereds Barnkrubba

Som så många andra har vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter förfärats över den bedrövliga "underhållning" och politiskt korrekta "pedagogik" som barnen i detta krämarsamhälle tvångsmatas med från spädaste ålder. I ett försök att motverka denna indoktrinering kommer vi under rubriken "Wereds barnkrubba" regelbundet erbjuda meningsfull och lärorik förströelse  för de yngsta. 

Laura Larefalk: ETT SKOTT I NACKEN. TEXTER OM "TERROR"

Med sin nya essäsamling, Ett skott i nacken. Texter om terror, vill Laura Larefalk "väcka intresse för och skapa lust till djärvare politiska aktioner än samtidens impotenta gester". Gärna börjar hon i ett nu med laddad stämning och osäkrade vapen, som i titelessän: "Höstmörkret är kompakt som i en kolsäck. Ett ilsket kallt regn piskar obarmhärtigt gatorna. Det har på fler än ett sätt varit en blöt natt. Gordon Kalh har varit på lokal." Det handlar om organisationen Posse Comitatus och dess kamp mot Förenta staternas oppressiva skattetryck.

Det är ju eftertryckligt så det förslår. Men Larefalk har vidare syften än att presentera dramatiska vinjetter. Redan i förordets första mening skriver hon: "Merparten av de 'terrorister' som för ett kort ögonblick åter väcks till liv mellan pärmarna i den här boken är idag bortglömda eller nästan glömda". Och man kan nog påstå att vad hon åstadkommer med Ett skott i nacken inte är något mindre än att upprätta ett (höger)terrorsimens kanon.

Egentligen handlar boken inte så mycket om terror, i alla fall mer om terrorister, deras levnadsöden och personligheter. Vi får veta att flera av de skildrade ligger glömda i omärkta gravar. Återkommande är inkrökt småborgerlighet och trångsynta värderingar, förstockade professorer, ogin tidsanda. Socialism, feminism.  En röst från Nuclei Armati Rivoluzionari tycker att Rom är en ”stor skvallerhåla”,  Timothy McVeigh beskriver  Buffalo som ”sladderspeglarnas och latrinvagnarnas stad”.

Ibland utgår Larefalk från något dokument, polisprotokoll om McVeigh, vårdattest om Ted Kaczynski. Vådligare är det rena inkännandet, som när hon vet precis vad Gavrilo Princip  erfor innerst inne en viss junidag i Sarajevo. Lojaliteten med någons perspektiv kan, åtminstone i mina ögon, också stundom bli besvärande. Kanske är jag mer ansatt än jag trodde av den "samtidens politiskt korrekta hegemoni" som Larefalk så ofta rasar emot.

För här hymlas sannerligen icke. Larefalk är känslomässigt tydlig med att gilla den högerradikala aktivismen varhelst den visar sig och ogilla socialismen, liberalismen, feminismen och, kanske mest av allt, "isterbukarnas pseudokonservatism". Vad som sägs om radikalkonservatismen förblir, dessvärre, mer oklart.

Denna ideologiska otydlighet kompenseras dock med råge av Larefalks språk, fullt av pregnanta formuleringar och minnesvärda bilder. Om Vincenzo Vinciguerra, medlem i Avanguardia Nazionale, sägs till exempel: ”De avgörande spikarna som för gott befäste en radikal ideologis teser i det italienska landskapet och som blev hans viktigaste medel var inte längre de älskade högerradikala klassikerna och arkaiska maskingevären, utan  upptäckten av C4, samtidens kraftfullaste sprängmedel."

Samtidigt kan det kan bli en smula kladdigt, som när Julius Evola sägs komma på nattliga besök till essäförfattaren, ”tar av sig den stiliga gula kashmirrocken”, tänder en cigarrett, har ”tömda och halvdöda ögon”. Evola ser att miljön saknar elegans men nickar erkännsamt mot spritbuteljerna i ett skåp och pratar på.

Larefalk talar psykologiserande om Ernst Röhm och säger sedan: ”Idag är det nog få som minns tiden då  Röhm var en av Europas mest omstridda makthavare.” Definitivt hör inte Laura Larefalk till dem som minns, för hon är född 1983. Ändå utbrister hon: ”Idag är det tomt i gatuparlamentarismen efter honom”.

Vad vi än må tycka om de avporträtterade kämparna i  Ett skott i nacken och den besynnerligt inkännande ton med vilken Larefalk beskriver dem är det en oavlåtligt fascinerande och tankeväckande läsning som här bjuds. Och accepterar man det ytterst radikala i denna fascination inför det transgressiva våldet,  som inte ber om ursäkt eller gömmer sig bakom förbehåll eller akademisk notapparat, kan man av hjärtats fröjd glädja sig åt Larefalks engagemang och förtjusning i sitt ämne.

- Crister Enebär, Tidningen Kulturen

Laura Larefalk
Ett skott i nacken. Texter om "terror"
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 225:-

Att medlen helgar ändamålen, visar Laura Larefalk övertygande i sin bok om irreguljära soldater.
- Jan Guillou i SVT:s Kobra

Bengt Bäverklo: TRÄSKRIFT

Ett meddelande skärs in i en trästav och lämnar runsnidarens händer. En mottagare anropas på detta sätt. Den sista hälsningen från en annan tid. Många år senare tas det emot av en läsare, Runorna dechiffreras. De vittnar om ett östgotiskt landskap och om resor i fjärran länder, en svunnen tid som återkallas i den nuvarande och samtidigt vittnar  de om en möjlig framtid. En röst eller flera som samsas om att berätta. Sjungande, bedjande, mässande. Allvarlig och högstämd som forna tiders män.

Träskrift är Bengt Bäverkloos tjugonde verk, ett prosapoetiskt experiment som både i tematik och form knyter an till tidigare verk som Gotisk budkavle och Lyss till stenarnas sång. På trettio löpmeter runstav löper den nya berättelsens enda mening, specialskriven för ett parti östgötskt alvirke. Verket är framställt i två handsnidade och numrerade exemplar.

Den 25 maj är releasedag för Träskrift. En datoranimerad version kommer då att visas på Gasverkets fria scen i Linköping. Visningen tar sextiotvå minuter och inleds med ett kort anförande av litteraturvetaren och kritikern Laura Larefalk. Fri entré men platsbokning rekommenderas (www.lauralarefalk@gmail.com).

Bengt Bäverkloo
Träskrift
Prisuppgift på begäran

Ingela Blind om Karl Lidéns upplyftande thanatofili

Den östgötske konstnären Karl Lidén har gjort internationell kometkarriär och visas nu på Gasverket i Linköping. Tankesmedjans nya medarbetare Ingela Blind besöker den triumfartade hemkomsten och grips av en samtida aktionist som undergräver det offentliga rum på vars hedersplats han funnit sig tillrätta.

Karl Lidén är något så sällsynt som en social aktionist med aristokratisk sensibilitet. Hans utställning på Gasverket kretsar kring aktioner som han utfört i olika städer – attacker mot den växande råkommersialismen och modernismens nivellering.

Han kissar, klumpigt, där man inte får kissa och dokumenterar det på film. Han tömmer sin tarm,  pressar ihop exkrementerna till ett collage på golvet och ifrågasätter därmed begrepp som ”skit” och "kropp".  Är dessa obeskrivbara, namnlösa ting bara "skit", eller är de också en abstrakt längtan som tagit sig denna (formlösa) form?

Han skapar tomrum, lönngångar och fistlar på Gasverket liksom på konsthallar och gallerier i London, Paris, Berlin. Detta för att göra åskådaren frågande och deltagande, krypande och undersökande. Delaktig i ett utforskande som samtidigt är ett undergrävande.

Karl Lidéns aktionism skiljer sig från föregångarnas. Han jävlas med det offentliga rummet. Han boar in sig i hålrum och bygger nästen av skrot där man inte bör hålla hus. Han ockuperar gods och herrgårdar. Framförallt: han är våldsam i en högst påtaglig bemärkelse som skiljer sig från 60-talets estetiserande åtbörder.

Lidéns konst har naturligtvis en estetisk likväl som en politisk dimension.  Han konstruerar arkitektur även när han letar fram - eller skapar tomrum . Som en social skulptur framstår till exempel de nedbrända hus som dokumenterats i en svit gripande fotografier.

Det offentliga konstlivet skriker idag efter Lidéns förstörelseaktioner, liksom den internationella konstmarknaden. Detta ska naturligtvis inte hållas honom till last - och framgångarna tycks snarast ha hetsat honom till en alltmer kompromisslös förstörelselusta. Ändå stör mig ibland hans formalistiska anpasslighet. Har jag inte sett det förr? De nedbrända husen, de korsfästa kattorna, de sorgfälligt dokumenterade nekrofila excesserna?

Men på Gasverket kapitulerar jag slutligen inför den obändiga styrkan hos de senare. Jag blir djupt gripen av Lidéns "nekrogram", en serie fotografier och videos som alla har Yuo Tube-format och är  mycket musikaliska. Här dansar han vardagen främmande med en obetalbar och medveten fumlighet. Han går framåt bakåt, han slår och slår sönder ett stackars kadaver, han strippar och dansar som en galning i en tunnelbanevagn. Svepningar faller av, förmultnade lemmar lossnar från kropparna. Alltsammans med en rytmisk precision som ger varje rörelse en djup existentiell innebörd som leder tankarna till Stagnelius och Till Förruttnlesen, John Duncans Blind Date och japansk ero guro.

Och paradoxalt är det just i denna traditionstyngda, nekrofila tradition som Lidéns egenart som konstnär ligger. För trots de ibland alltför allmänna uttrycken har han tidskänslan i fingertopparna. En absolut träffsäkerhet. Och hans konst gör - ofta nog i bokstavlig mening -  explosivt motstånd.

Christina Kvant: MÖGKUNGENS RIKE

Denna berättelse inleds onådens år 1861, mitt under den kallaste vintern i mannaminne. Varg och björn stryker kring knutarna på dårkistan i Hyby. På självaste juldagsmorgonen framkrystar där den olycksaliga, blott sjuttonåriga Hor-Stina under stora besvär ännu ett gossebarn. Hon är en svagsint varelse, tandlös och ful men likväl en som liksom på trots envisas med att frambringa liv på samma sätt som  tistlar skjuter opp i gödselstacken. Men denna gång är förlossningen svår, jordegumman vet inget råd och innan kyrkklockorna hunnit ringa in det nya året har Hor-Stina hamnat mellan fyra bräder.

Hennes unge är vanskapt och klen och på annandagen förrättas nöddop av den gåtfulle och helgonlike Dår-Johan. Gossen får namnet Jöns och stor är förvåningen bland de andra hjonen när den olycklige överlever ett årsvarv med fimbulvinter och torka, missväxt och kolera jämte många andra plågor.

Vid knutmässomarknad det år Jöns fyller tio, bortauktioneras pojken till lägstbjudande och hemförs av Mögkungen, gödselhandlaren i Brågarp. Varför denne mäktige och fruktade man utvalt den enögde och låghalte, av fallandesot plågade idioten, förstår ingen. Som lilldräng på det väldiga gödselbruket får Jöns slita hårt. Födan består mestadels av nattstånden bänkvälling och Mögkungens fruktade karbas fläker djupa sår på hans rygg. Så formas en undersåte i Mögkungens rike.

Christina Kvant är född 1961. Mögkungens rike är hennes skönlitterära debut.


Christina Kvant
Mögkungens rike
Omfång: 102 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 225:-


"Mögkungens rike" är kanske den grymmaste, och därmed sannaste, barndomsskildring jag läst. Det utgår ett sällsamt, mörkt ljus från romanens knappt hundra, glest satta sidor... Mer än en kort stund står jag inte ut att vistas i detta skånska inferno men likväl återvänder jag till boken, kväll efter kväll.
- Laura Larefalk

Kristina Kvants debutroman är en nedstigning i den skånska myllans gödselbemängda avgrund, en helvetsvandring och en skildring av en värld utan nåd. Som tidlös gestaltning av människans villkor kommer "Mögkungens rike" att räknas till de oundgängliga verken.
- Göran Baugh

Misskända mästare, 7

You can't win, Yankee. If you strike me down, I shall become more powerful than you could possibly imagine.