Mitt eget Övralid (5)

Låt mig inleda denna bulletin från min tillflykt vid Roxen med att parafrasera de berömda slutraderna i Strindbergs Inferno: Den läsare som tror sig veta att denna blogg är en dikt, inbjudes att se min dagbok som jag fört dag efter dag sedan 1955, och varav detta endast är ett utvidgat, och ordnat utdrag.

29.IV.2009
Avresan från Linköping liknade närmast en flykt. Men vem eller vad är det jag flyr? Bloggvärldens pöbelhop eller de egna dämonerna? Mina nerver är i vilket fall slut. Måtte några dagar vid Roxen återställa krafterna. De senaste dagarnas väldiga anspänning har fört mig till en bristningsgräns.

Ljusglimtar i mörkret… Dessa besynnerliga synkroniciteter som signalerar att de goda krafterna verkar för mig… Tog med mig Baron Hermelins översättningar av Rumi och satt försjunken i de underbara Masnavi-ye ma'navi när en grupp beslöjade kvinnor klev på bussen. Jag såg upp från den tummade volymen som följt mig på så många resor i Österlandet. Min blick mötte ett par outgrundliga, mörka ögon och för en stund kände jag, att jag befann mig i en Orientalisk metropol. Lycka följd av djupaste vemod: jag är bestämt född på fel plats, i fel tid.
…
Nyheter från Erica Sagn. Det sprids fortfarande elaka rykten om att vi skulle vara något slags påhitt. Vad är detta? Försöker man sig på en raffinerad gaslighting? Det kommer i så fall inte att lyckas. Jag känner hur mina krafter återvänder. En nattlig promenad längs sjön.

30.IV.2009
Den visionäre författaren, hans vars tid ännu icke är kommen, borde kanske avstå från att publicera sina texter. Jag ångrar redan Idealisk misogyni och homoerotisk communitas. Det är en bok som ingen kommer att förstå ännu på många år. På sitt sätt kanske de 120 refuseringsbreven alltså innehöll ett slags sanning…

Brände hela upplagan av Idealisk misogyni. Så blev det ett majbål i alla fall. Lättnad. Skriver på memoarerna.

1.V.2009
Första maj. Tänker på alla olika fanor under vilka jag marscherat: De röda under den tid jag tillhörde partiet. LHC:s trikolor med det fåniga lejonet. Regnbågsflaggorna och, den senaste tiden, anarko-jihadisternas svart-gröna duk. Hur allt detta äcklar mig nu. Här vid Roxen, i splendid isolation på mitt eget Övralid, står det klart att min väg är outsiderns. Jag måste vara trogen min aristokratiska natur.

Det kreativa rus jag nu befinner mig i, befrämjas av en kultiverad, ekelundsk hunger och jag har därför ålagt mig den strängaste askes. Datorn förblir avstängd; någon telefon äger jag inte och jag begränsar min läsning. Hos Nietzsche har jag också lärt betydelsen av en kroppslig diet. Jag svälter mig, dricker litervis med starkt kaffe och rent vatten som jag hämtar i en hink från sjön. Röker kanske någon cigarr…

Sida läggs vid sida. Jag har skrivit 100 nya aforismer. Planerar höstens utgivning. Korrekturläser de båda samlingarna med ”homoerotiska humoresker". Skrattar högt för mig själv ibland. Somliga hågkomster är sannerligen dråpliga. Skriver på memoarerna...

Om kvällen hjälper dock inte dessa besvärjelser och jag hemsöks av dämoner. Då får jag ta till
andra medel än arbete: Thore Ehrlings Orkester och Alban Bergs Violinkonsert på grammo-fonen. Öppnar ett tetrapack Castillo de Credos och en dammig butelj Solita. Bläddrar förstrött i ett av Connys kvarglömda nummer av Kriminaljournalen.

3.V.2009
Har avslutat min installationsföreläsning till Östra Götalands Esoteriska sällskap. Jag lyfter där fram nya och oomkullrunkeliga bevis för att Atlantis verkligen var en homoerotisk republik. Ett genombrott för esoteriken! I morgon ska jag prova mina nya insignier och ordnar hos juveleraren i Mjölby.