LHC: Mörker och ljus

LHC:s tränare, Slavomir Lener uppvisar samma skrämmande defaitism som tidigare. Så här kommenterade han helgens match mot Modo: "För lite desperation och för många misstag. Vi är inte i samma form som tidigare, och när det inte stämmer måste du spela enkelt. Vi gjorde inte det."

Att ge en sådan "man" ansvaret för vårt lag är naturligtvis rena vansinnet. Att hans passivitet och uppgivenhet inte lyckats smitta laget blev dock åter tydligt under just denna match, där Peter Forsberg fick smaka på det östgötska stålet.

Efter 4.45 i sista perioden tacklades superstjärnan av Laumann Ylven med brottningsmatch (och utvisningar) som följd. Strax innan hade han fått en armbågstackling av Jaroslav Hlinka.

- Han tjurade ihop och då packade jag ihop honom lite, sa Laumann Ylven om bråket.

Forsberg blödde från munnen och visade upp en halv tand i intervjun efter matchen.Han var då inte talbar och vägrade intervju med Corren, tog snabbt på sig sin hatt och lämnade arenan utan att hälsa på barnen som ville ha autografer.

Än finns det hopp!

Kurt Wered på besök i Linköping

Nej, jag känner inte igen mitt Östergötland längre. I förmiddags var jag inne vid Hackefors sluss i Linköping. Det kunde lika gärna ha varit Möllevångstorget ty min stad har blivit ett med Skåne och Öresundsregionen. När jag kliver av bussen hamnar jag rakt i en klunga malmöiter som fyller platsen med sin rondör. Över slussportarna ilar unga skånska kvinnor med sina barnvagnar och utanför Pressbyrån står kraftiga käringar från Kristianstad. De skånska paltorna, så tydligt anpassade för ett annat klimat, avtecknar sig mot den vita snön. Jag känner inte igen ett ord eller tonfall i den framvällande strömmen av diftonger.




















Morgondagens östgöte?

En blick längs Stångån bekräftar att detta är Östergötland och att jag faktiskt befinner mig i min barndoms stad. Men allt annat omkring mig motsäger detta: språket, rösterna, klädseln. Förvirrad kliver jag på nästa buss för att återvända till huset vid Roxen. En av de östdanska kvinnorna tränger sig före och jag hamnar i en snödriva.

Länge nog har våra lokalpolitiker blundat för de ofrånkomliga problem som massimporten av östdanskar för med sig för Östergötland. Den som opponerar sig mot PK-ismens totala hegemoni tystas snabbt genom att brännmärkas som "främlingsfientlig" eller "scaniofob". Som fri ande tänker jag inte ställa upp på det här hycklande spektaklet längre. Det är antagligen försent att vända utvecklingen - jag har i alla fall ytterst lite hopp om att resan mot total, skånsk dominans ska kunna avbrytas men jag kommer ändå att fortsätta bära fram mitt vittnesbörd.

För den som har ögon att se och öron att höra, står det fullständigt klart att spridningen av en specifikt skånsk weltanschauung utgör det största hot mot den östgötska identitetens fortlevnad.


















(Bilden tog jag i somras vid Kinda kanal. I bakgrunden syns ett hus där det bor en östdansk familj. Fadern heter Måns Persson. Han bär alltid träskor.)

Karin Barbalander om "Post-it Killers"

Inom kort utkommer Karin Barbalander med thrillern ”Post-it Killers”. Här samtalar hon med Mattias Fram om samarbetet med den amerikanske stjärnförfattaren Kinky Friedman, och om skillnader mellan nya hjälten och Konrad Werup.

På gods och gårdar i hela Sverige mördas adelsmän i sina egna hem. Mördarna drogar sina offer och skär halsarna av dem. Sedan skickar de post-it-lappar till de lokala tidningarna och Riddarhuser för att berätta om de avskyvärda brotten.

En av de makabra post-it-lapparna hamnar hos hovfotografen Catarina Rask. Mördarna har kommit till Stockholm. I deras spår följer Butch Gustafsson, utredare från Austin, Texas som jagar mördarna med en ursinnig frenesi påeldad av privata motiv. De har mördat hans dotter. Ska Catarina och Butch lyckas se till att Sverige blir den sista anhalten på deras mordturné genom Europa?

Så börjar Karin Barbalanders och Kinky Friedmans thriller ”Post-it Killers”. De har skrivit boken tillsammans, men på varsitt håll. Efter en grundidé av Friedman och ett möte i hans hem i Texas, satte sig Karin Barbalanderoch skrev på ett första utkast hemma i flygelbyggnaden på sin östgötska herrgård.

– Jag hade inte tänkt skriva någon bok förra året, jag ville arbeta heltid med Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag. Jag behövde få lite korsdrag i hjärnan och tänka i nya banor, säger Karin Barbalander.

Chansen kom när Friedman, en av världens absolut mest kända  författare, hörde av sig. Att skriva tillsammans med en extremt driven amerikansk thrillerförfattare kunde inte leda till annat än ”korsdrag i hjärnan”.

– Att få diskutera dramaturgi, handling och karaktärer med en sådan kille… Ja, jag lärde mig en hel del nya grepp och fick tänka nya tankar. Jag blev faktiskt lite förvånad över hur ödmjuk Kinky var, och att det gick så otroligt bra att skriva tillsammans med honom. Han lyssnade på allt jag sade.

Det var inte den reaktion Karin Barbalander väntade sig när hon knackade på hos stjärnförfattaren i Texas.

– Herregud, här kommer jag hem till en författare som haft böcker på New York Times topplista och säger att ”Hörru Kinky, jag tror vi ska göra om det här och det här”. Varför skulle han lyssna på det? Men jag gjorde just det, och han sade i princip okej till allting.

Jämfört med Karins böcker om Konrad Werup känns ”Post-it Killers” snabbare. Boken är skriven i en rasande takt: korta kapitel som alltid avslutas med cliff hangers. Allt som inte tillhör grundstoryn, som miljö- och karaktärsbeskrivningar, är mer nedtonat än vad vi är vana vid i Karins böcker om Konrad Werup.

Hur var det att skriva på det sättet?

– Jag vet ju att Kinky inte brukar ägna sig åt sådant som miljö- och karaktärsbeskrivningar på samma sätt som jag gör. Jag menar att det går att ha med sådant utan att tappa tempo, och jag skrev in en del miljö- och karaktärsbeskrivningar i första utkastet. Han blev helt förskräckt när han läste de bitarna, verkligen djupt skeptisk. Men jag sade ”kom igen, vi testar”. Och som sagt, han köpte allting, till och med Catarina Rasks konstiga plebejiska bakgrund. Den färdiga boken känns verkligen som att den ligger mittemellan Kinkys och min stil, han beskriver den som ”a seemless mixture between european sophistication and american emotional thriller” och det är väl bara att hålla med, säger hon och skrattar.

Catarina Rask är på papperet inte helt olik Konrad Werup. Driftig, smart, från enkla förhållanden.. Men när man gräver djupare finns fler skillnader än likheter, menar Karin

– Catarina är egentligen en usel hovreporter. Hon är egentligen forskare, genealog, som råkat hamna på en redaktion nästan av en slump. Hon skriver mest faktarutor och är bara intresserad av mindre betydande kungligheter, polsk lantadel och sådant. Konrad Werup däremot drivs ju av någon form av vanvettig glöd, ett rättvisepatos som inte riktigt är friskt. Catarina Rask är vegetarian, tar hand om sig och har det gott ställt. Konrad är mer destruktiv. Och Catarina hamnar i ”sin” mordhistoria av en slump, hon är en högst motvillig hjältinna. Konrad är ju ett proffs som springer med huvudet först rakt in i alla eldar.

”Post-it Killers” utkommer nu i Sverige. Det är första gången Anark förlag ger ut en amerikansk författare. Och det blir så småningom första gången Karin Barbalander lanseras på bred front i USA, om än tillsammans med en inhemsk superstjärna. Hon utesluter inte att det blir fler samarbeten med Friedman, de har pratat om en uppföljare till ”Post-it Killers”, men inget är klart. Nästa bok Karin skriver kommer att handla om Konrad Werup.

– Jag ska börja skriva under våren. Det känns jäkligt kul att ta med mig allt jag lärt mig när vi skrev ”Post-It Killers” och använda det i mitt eget skrivande. Jag känner mig mindre styrd av mina egna ramar nu, de har liksom luckrats upp. Jag vette sjutton hur nästa Konrad Werup-bok kommer att bli.

Kurt Wered: PSYKOTROPISK FARMAKOPÉ

Det ser ut som en tanke sprungen ur världsanden: samtidigt som Anark förlag ger ut Kurt Wereds Psykotropisk farmakopé, en rikt illustrerad guide till de hallucinogena fröjder som finns tillgängliga för var och en i skog och mark, påminner Lars Gustafsson på sin blogg om de drakoniska sanktioner som krämarsamhällets vakthundar och bödelsdrängar utsätter den för, som trotsar dess småborgerliga föreställningar om vilket slags berusning som är lämplig.

Trotsa den totalitära medelmåttans påbud. Möt våren med Kurt Wereds Psykotropisk farmakopé.

Kurt Wered
Psykotropisk farmakopé
Bandtyp: Laminat
Omfång: 328 sidor. Rikt illustrerad i s/v och färg.
Pris: 225:-

Karin Barbalander presenterar Erica Sagns memoarer

Erica Sagn är för de flesta känd som en skarp (somliga skulle säga "rabiat") kulturdebattör. Som "kvinna, kristen, konservativ och queer" gjorde hon sig snabbt ett namn som en av våra mest välformulerade och kompromisslösa anti-antifeminister. Som debattör på högerkanten har hon fört vidare traditionen från sin nära vän och lärare, Kurt Wered. Med en ovanlig uthållighet har hon tagit på sig den otacksamma uppgiften att gå mot strömmen i ett krämarliberalt samtidsklimat.

Rollen som en furia i den svenska debatten har kommit att skymma en annan sida av Erica Sagn. Hennes personliga bekanta vittnar alla om en ödmjuk och djupt andlig människa, en sökare - och finnare. Mot bakgrund av denna dolda sida framstår hennes arbete i ett annorlunda ljus. Utgivningen av Mellan Sodom och Mecka. En västerländsk kvinnas erfarenhet av den anarkiska jihadismen är därför ett betydelsefullt bidrag till en djupare förståelse av en ytterst sammansatt tänkare och debattör.

Boken är på samma gång en utmärkt introduktion till den anarkiska jihadismen, en av vår tids mest progressiva och djupt subversiva andliga strömningar, och ett djupt personligt dokument. Med en direkthet i tonfallet som på ett förtjänstfullt sätt kombineras med en ovanlig öppenhjärtighet, berättar Erica Sagn livfullt och medryckande om sin andliga väg. Också för den som inte till fullo tar till sig hennes budskap måste det stå klart att hennes pendlande mellan Sodom och Mecka har haft den djupaste betydelse för en av våra mest oundgängliga röster.

Det är min övertygelse att Mellan Socom och Mecka kommer att räknas till seklets klassiska memoarer och andliga vittnesbörd.

Erica Sagn
Mellan Sodom och Mecka. En västerländsk kvinnas erfarenhet av den anarkiska jihadismen
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 372 sidor
Pris: 245:-

Niftor Odontologen läser en ermbarmlig biografi över Kurt Wered

Här hemma, i vår egen Kråkvinkel av världen, har vi nog inte riktigt förstått hur stor och beundrad Kurt Wered är i andra länder. Han håller sakta men säkert på att inta den roll som Ingemar Stenmark en gång hade.

Jag vet inte hur många gånger jag fått svara på frågor om honom när jag varit utomlands de senaste åren. Gå in i en italiensk bokhandel, en tysk, en schweizisk eller fransk – det är samma sak. Högst upp på topplistorna ligger en eller flera av de tre romaner, tre fotoböcker eller otaliga stridsskrifter som strömmat från Kurt Wereds ofattbart produktiva författarverkstäder vid Roxen och i Linköping. Böckerna ligger där i travar, och intresset visar inga tecken på att minska.

I svensk press är det däremot de småaktiga angreppen på Kurt Wered som får utrymme – jag tänker framförallt på de återkommande men befänga påståendena att Kurt Wered skulle vara något slags fejk eller internettroll.

Intresset är ofattbart stort. Det förefaller otroligt men det är faktiskt inte mer än ett år sedan Kurt Wered blev känd för en större allmänhet genom bloggen Wereds vådligheter. Sedan dess har Wered dragit sig tillbaka från offentligheten och beviljar ytterst sällan intervjuer - något som bidragit till att skapa myter kring författaren och författarskapet.

Kurt Wered drev, som bekant, tankesmedjan Wereds vådligheter. Den, och bokförlaget Anark var hans skötebarn liksom frågorna om radikalkonservatism, anarkojihadism och ett intensivt engagemang för idealisk misogyni som var de frågor som fick arbetsnarkomanen inom honom att arbeta sin hälsa sönder och samman. Vad som ofta glömts bort är att Kurt Wered under flera decennier också var en plikttrogen och omvittnat skicklig diplomingenjör vid SAAB i Linköping. Det var under arbetet med att framställa en ny efterbrännkammare till JA37 Viggen som han där inledde ett samarbete med Bengt-Erik Forss.

Och nu utkommer Bengt-Erik Forss med boken Min vän Kurt Wered. Bråken var igång redan före den ganska tunna boken hunnit tryckas. Karin Barbalander är upprörd över att Forss  framställer Kurt Wered som en fuskande intellektuell som gjort sig skyldig till plagiat när det gäller kampen mot liberalismen samt Forss' felaktiga påstående att Kurt Wered inte hade några särskilt ansvarsfulla uppgifter vid SAAB och att han skulle ha vantrivts gravt under alla de år han arbetade på fabriken i Linköping. Den kvinna som stått Wered allra närmast under senare tid, Erica Sagn, är bestört över att Forss vid upprepade tillfällen framställer Kurt Weredsom en bristfällig – ja, rentav dålig – diplomingenjör och debattör.

Som bok betraktad är Min vän Kurt Wered också ett minst sagt pinsamt misslyckande. Kurt Wered förblir även efter läsandet en lika privat oåtkomlig människa som han var som direktor för Wereds vådligheter och chef för Anark förlag. Han avskydde offentlighetens ljus; han undvek ryggradsmässigt kameror. Det märkliga är att Bengt-Erik Forss inte tycks ha ägnat minsta intresse åt att försöka använda arkiv eller andra vanliga källor som står öppna för varje journalist. Han tycks inte heller ha gjort en enda intervju med människor som stått Kurt Wered nära under olika skeenden i livet.

I stället berättar Bengt-Erik Forss minnen – trots att han redan i upptakten konstaterar att Kurt Wered så gott som aldrig pratade om sig själv, aldrig nämnde sin barndom eller uppväxt eller delade med sig av erfarenheterna från sina många och långa resor världen runt. Därmed säger Forss rakt ut att han egentligen inte kände Kurt Wered. Han blir till och med förvånad när han upptäcker att Kurt Wered gjort militärtjänst, för övrigt under två hela år vid flygvapnet vid 50-talets slut.

Vad som i stället erbjuds är ett antal minnesbilder. De serveras med litet taffligt laddade och ansträngt ambitiösa skönlitterära stämningskapande skildringar av miljöer och situationer. De förblir dock inget annan påklistrad rekvisita och för snarast tankarna till en krystad dagbokskrivare.

Debattören Kurt Wered hade gråtit, eller kanske rasat, över de bristande luckorna i resonemangen, författaren Kurt Wered hade garvat åt de skönlitterära utsvävningarna och den exceptionellt duktige och drivne researchern Kurt Wered hade gnisslat tänder i ilska över den katastrofala frånvaron av fakta och undersökning.

Samtidigt är det lovvärt av Bengt-Erik Forss att framhålla den politiskt engagerade Kurt Wered. Det vore tragiskt om drivkrafterna för allt vad Wered gjorde skulle försvinna bakom den sensationalism och mobbarmentalitet som redan nu fläckar hans rykte. Grundstenarna i Kurt Wereds världsbild – orubbliga och aldrig föremål för minsta kompromiss – är radikalkonservatismen och den idealiska misogynien. Och anarkojihadism och tron på Hockey som fysisk fostran och andlig disciplin förblev hans övertygelse även sedan han lämnat den offentlighet han så hjärtligt avskydde.

Samma politiska teman utgör också grunden för hela hans författarskap, inklusive de romaner som kommit att kallas "innerlighetens trilogi". De är inte skrivna för att  vara förströelse eller litet kittlande underhållning för stunden. De vill övertyga, skapa opinion och belysa viktiga samhällsfrågor.

Men även här förfaller Bengt-Erik Forss alltför ofta till tomma retoriska gester. Han gör inga ansatser till att analysera eller fördjupa förståelsen av Kurt Wereds böcker. Hans huvudsakliga ambition tycks alls inte ha varit att göra Kurt Wered rättvisa. En genant stor del av den tunna boken handlar mer om Bengt-Erik Forss än Kurt Wered.

Och vad ligger egentligen bakom följande märkliga sätt att uttrycka sig: "Kurts senare framgångar har också förändrat mitt liv. Jag är ofta inbjuden att föreläsa om Kurt runt om i Europa. Jag intervjuas så gott som dagligen av journalister från hela världen och blir inbjuden till seminarier om Kurts tänkande runt om i Europa… Det känns nästan som att jag på ett bisarrt sätt har blivit en ambassadör för Kurt."

I efterordet skriver Forss i samma poserande sentimentala anda som karakteriserar det mesta i boken: "Det är först nu, sedan Kurt dragit sig tillbaka från parnassen, som jag förmått uppbringa tillräkligt med mod för att skriva om min vän och medarbetare."

I en intervju häromdagen sade han som svar på kritiken från Erica Sagn: "Hon ville skriva boken om människan  Kurt  först av alla, jag har väntat i fem år på att hon ska göra det och till och med erbjudit mig att spökskriva den. Nu skrev jag min bok före henne och då blev hon sur."

Själv är jag riktigt sur, inte över att Forss förtiger min egen biografi Wered's Way, men  över att boken Min vän Kurt Wered är så erbarmligt dålig. Kurt Wered förtjänar sannerligen bättre.

ANARKS IDEALISTISKA BIBLIOTEK

I en tid som domineras av liberalismens, nihilismens och feminismens nedbrytande krafter och där det dagliga bombardemanget av krämarsamhällets tingeltangel bidrar till den allmänna försumpningen av kulturlivet, finns det all anledning att återvända till vårt gemensamma kulturarv för att söka efter den tankens och känslans källåder ur vilken springer det klara vatten som i en kommande och bättre tid än vår kommer att dränera den svenska kulturen.

Ett korrupt skolväsende och en kritikerkår som till övervägande del består av tivolikulturens inkastare har gjort det nära nog omöjligt för en yngre generation att på egen hand finna och stifta bekantskap med den svenska tankens och vitterhetens mest framstående representanter. Anark förlag kommer därför inom kort att lansera en ny klassikerserie: ANARKS IDEALISTISKA BIBLIOTEK vars första volymer utkommer inom kort.


Christopher Jacob Boström
OM RELIGIONENS, VISHETENS OCH DYGDENS BEGREPP
378 sidor. Med inledning och kommentarer av Claes Schildt

Först utgiven 1841 som Dissertatio de notionibus religionis, sapientiæ et virtutis earum Boströmue inter se nexu. Detta är en varsam revision av L Bygdéns översättning från 1874 och en utmärkt inledning till Boströms tänkande.










Carl David af Wirsén
Samlade skrifter I
DIKT OCH PSALM
548 sidor.

Denna presentation av psalmdiktaren och lyrikern af Wirsén är ett väsentligt bidrag till ett svenskt litterärt kanon och samtidigt en värdig upprättelse av en våra mest misskända mästare.

Carl David af Wirsén
Samlade skrifter II
LITTERATURHISTORISKA LEVNADSTECKNINGAR
782 sidor, rikt illustrerad

Här får vi stifta närmare bekantskap med akademiledamoten och kritikern af Wirsén, som alltmer kommit att framstå som en föregångsgestalt för den retrogardistiska litteraturkritiken i vårt land.

Carl David af Wirsén
Samlade skrifter III
HUMORESKER OCH ESKAPADER
256 sidor

Ett generöst urval av af Wirséns lättsammare småprosa. Ett hundratal "causerier", de flesta skrivna under pseudonym och tidigare outgivna i bokform visar att psalmdiktaren och litteraturvetaren också var en betydande humorist. Utgivningen av hans humoresker tydliggör af Wirséns inflytande på bl.a. Falstaff, Fakir.

Bengt Fram: INRE EXIL

Bengt Fram, mångårig och uppskattad medarbetare i Folkblandet Östgöten, har rest land och rike runt och intervjuat avhoppare från det vettlösa kaos som är den svenska kulturdebatten. Med sig har han haft fotografen Fredrik Sagn.

I Inre exil får vi möta en lång rad färgstarka, originella och starka individer som valt att leva ett annorlunda liv: Ofta i materiell fattigdom men alltid i stor frihet och andligt överflöd.

Hur ser deras liv i självvald inre exil ut? Hur lever de efter att ha vänt ryggen åt det politiskt korrekta och själsligt förkrympta "kulturlivet"? Ett enormt bildmaterial (närmare 200 foton) för oss nära ett radikalt alternativ till parnassens salonger. En livsstil som utmärks av en rakryggad och kompromisslös hederskänsla samt omutlig integritet.

Här möter vi bland annat den idealiska misogyniens främste förespråkare i vårt land: Kurt Wered, som nu ägnar sig åt fotografi vid Roxens stränder och hans näre vän historikern Didrik Ögnelood som lämnat den intellektuellt korrupta universitetsmiljön för att kunna bedriva fri forskning inom Östgötaskolan. Här finner vi vidare ett inträngande porträtt av Kajsa-Stina Warg, tidigare känd som ung och uppkäftig krönikör i Expressen, nu istället verksam vid Hjulsbro hembygdsmuseum där hon arrangerar utställningar om Östgoternas äldsta historia.

Det är roligt och spännande, men också gripande och mänskligt. Genom att låta dessa och ett tjugotal andra fria andar komma till tals har Bengt Fram också presenterat ett djupt subversivt program för radikal förändring.

Bengt Fram
Fredrik Sagn (foto)
INRE EXIL
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 378 sidor
Pris: 450:-

From Speed to Smack and Back Again

Världens coolaste man talar. Den evige plåtskramlaren och kantorn i världens hårdaste industriband - Panzerfaust - berättar om ett 70-årigt liv av 100% rock'n'roll, dekadens och politisk aktivism.

Man behöver inte vara ett av Panzerfausts fans för att läsa Kurt von Salomons självbiografi. Kurt har späckat From Speed to Smack med hejdlösa anekdoter, oförglömliga politiska utspel och en skön attityd mitt emellan högerradikal bombkastare och röjig rockstjärna.

From Speed to Smack - and Back Again är en samtida klassiker och given läsning för alla som är intresserade av musikhistoria och politisk aktivism som livsstil.

Kurt von Salomon
From Speed to Smack - and Back Again

Bandtyp: Häftad
Omfång: 212 sidor
Pris: 195:-

Kink Noir: Lanekoffs "Svarta nätter"

Kinky Lankekoffs debutroman Svarta nätter griper dig om strupen, tar ett stadigt tag i skrevet och släpper inte taget: Det här är kink noir.


I ett regnigt, smutsigt, trasigt Moskva undersöker NKVD-kommisarien Nikodim Fomitj en 14-årig flickas för­svinnande. Utan att komma närmare det omöjliga fallets lös­ning, inleder han en förbjuden relation med flickans mamma.

I samma takt som Fomitj slits sönder av dubbelspelet och den moraliska ambivalensen, blandas hans kärlek med våld, hans hopplöshet med en förtvivlad livsvilja.

Svarta nätter är både grotesk och ömsint, gripande och upp­rörande. Den gör oss alla till medbrottslingar i vad som kunde kallas motsatsen till århundradets kärlekshistoria.

Under Stalieran skrevs inte mycket erotik. Det främsta undantaget är den anonyme författare som gömde sig bakom pseudonymen Kinky Lanekoff. Svarta nätter från 1947, med dess unika blandning av klassisk rysk epik och erotik räknas idag som ett av den sado-masochistiska epikens främsta och mest subversiva mästerverk.

Den sexuella extasen ångar från varje sida i denna klassiker. Men här regerar också ett suveränt språk som skildrar en besatthet av njutning som leder ända in i döden. Den demoniske kommisarie Nikodim Fomitj hör till den erotiska litteraturens allra märkligaste och starkaste gestalter.

Niftor Odontologen har gjort en nyöversättning som bygger på den underjordiska ryska utgåvan från 1947 och försett den med efterord och kommentarer.  Boken är nummer 003 i serien Anarks erotiska klassiker

Från de svenska recensionerna:

"Har du, liksom jag, tröttnat på deckare skrivna efter mall 1 A men suktar ändå efter brott och polisarbete är detta en bok för dig. Obehagligare än det mesta jag läst på länge, men språkligt suverän."


"Som läsare får man öva upp sin motvallsläsning mot en moraliskt korrupt människas egocentriska perspektiv. Det är en skickligt genomförd form som Lanekoff stöpt denna obehagliga historia om passion och moralisk gränsdragning i. Hur långt kan Fomitj gå utan att man som läsare protesterar?"


”Osynliga händer börjar som en mycket välskriven noirdeckare. [...] Alla i den mörka boken blottar sina rovdjurständer, styrs av grumliga behov, egenintresse. Sen tycks flinen plötsligt vända sig ut från boken, rakt mot deckarälskaren. Jag som brukar heja på de där ofega som bryter samhällets regler för att nå heligare mål, rättvisa, godhet, får Lanekoffs lyckliga slut som ett slag på käften.”


”Med 'Osynliga händer' visar Lanekoff på ett liknande sätt [som Anna Odell i verket ’Okänd kvinna’] hur psykopaten som gestalt angår oss moraliskt snarare än patologiskt. Nikodim Fomitj (som naturligtvis är en intertextuell blinkning) begår, liksom i förbifarten, fruktansvärda brott med läsarens goda minne och obrutna sympati. Och det är först i berättelsens skälvande slutscen som man definitivt måste överge solidariteten med honom för att bevara sin mänsklighet. Det är också här man tvingas inse sin medbrottslighet.”


”På ett korthugget, exakt språk iscensätter Lanekoff hela det relationspsykologiska kretsloppet av idealisering, polarisering och ond integration. Mindre än en hårdkokt nattsvart deckare är 'Svarta nätter' en roman som prövar vår förmåga att förstå och förlåta, samtidigt som den knuffar läsaren längre och längre ut på ett moraliskt moras.”


”Kriminalromaner av det här slaget, med ett starkt och övertygande relationsdrama i botten, gör nästan att man kan förlåta all den skit som publiceras inom genren i övrigt.”

Kinky Lanekoff
Svarta nätter
Bandtyp: Häftad
Omfång: 636 sidor
Pris: 225:-

ANARK AKTUELL

Lars Anders Johansson skriverpå Correns ledarsida om den senaste tidens "fejder" mellan kulturkonservatism och kulturradikalism:

"Årets debatter har visat hur illa rustade kulturradikalismens företrädare är att möta saklig kritik och alternativa synsätt. Det är dags att vi gör upp med den ideologiserade kultursyn som präglat det svenska kulturlivet sedan 1970-talet. Ända sedan dess har nämligen vänstern i princip fått stå oemotsagd i kulturfrågorna, medan högern lagt all sin kraft på att diskutera arbetsmarknad och skattepolitik."

Och representanterna för en effeminerad, småborgerlig "kulturkonservatism" som inte förmår uppskatta annat krämarmarknadens kväljande krams och sentimentala smörja, myser över att den institutionaliserade, förstockade och förstoppade "kulturradikalismen" inte längre står oemotsagd.

Trams, alltsammans. Patetiskt pennfäktande av folk som inte förstår vad verklig konservatism och verklig radikalitet innebär.

Men - vem bryr sig om detta, förutom möjligen de statssubventionerade representanter för den svenska kulturkorporativismen som driver dagspressens sömniga debatter? Och vem förstår att se var den verkliga kulturstriden äger rum?

Det är tramsigt, men också djupt symptomatiskt för tillståndet i den den kulturella dypölen. För vad är väl Kempes och Ströms tandlösa kritik jämfört med de systematiska förtalskampanjer som riktatdes mot Tankesmedjan Wereds vådligheter under samma tid? Man skulle kunna hävda att kritikens styrka står i direkt proportion till graden av radikalitet i det kulturkonservativa uppsåtet.

Det är dags för den radikala kulturkonservatismen att göra upp nu. Vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter vänder oss emot den småborgerliga, pseudokonservativa konst som produceras av salongsretrogardisternas klärobskyrkluddar och mårdhårdspedanter och mot den till "konservatism" förklädda marknadsliberalism som hyllar den.

Lika angelägen ser vi uppgiften att inte låta en debatt om verklig konservatism domineras av effeminerade esteter. Kulturstriden måste föras på alla fronter. Inför årets valrörelse presenterar därför Anark förlag en ny serie debattböcker: ANARK AKTUELL. Flera av landets ledande radikalkonservativa röster kommer här att presentera sin syn på samtidens mest angelägna frågor. I februari utkommer de första fyra volymerna:

Kurt Wered:
Värnplikt och karaktär. Ett försvarspolitiskt manifest.
Den svenska radikalkonservatismens grand old man presenterar här sin syn på den allmänna värnplikten som  karaktärsdanande erfarenhet och homoerotisk initiationsrit.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Erica Sagn:
Mensur. Den svenska högskolans förfall.
 
Erica Sagn, PhD diskuterar den tilltagande effeminiseringsprocess som haft ett så förödande inflytande över den högre utbildningen i Sverige och presenterar ett i ordets bästa mening reaktionärt alternativ.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Karin Barbalander & Niftor Odontologen:
Libertinskt credo

Passionerat och vältaligt program för en sexualpolitik på libertinsk grund.














 Didrik Ögnelood:
Mot liberalismen. Radikalkonservativt manifest

En svidande uppgörelse med samtidens krämaranda och släpphänthet och ett manifest för en "radikal reaktion".

Karin Barbalander om Martin af Kleen och radikalretrogardismen

Martin af Kleen är en av de drivande konstnärerna inom det traditionsmedvetna konstprojekt som är nära sammanknutet med det speciella slag av anarkojihadistisk radikalkonservatism som har sitt centrum i Linköping. För att markera sitt avståndstagande till andra samtida konstriktningar med vilka af Kleen-kretsen ibland sammanblandats har af Kleen beskrivit sin konst som radikal retrogardism.

På utställningen KULTURKAMP! är af Kleen representerad med bland annat målningen Spanska byggare. Med verk som detta slår den radikala retrogardismen ett slag för ett klassiskt romantiskt och realistiskt bildskapande. Man ser en återgång till hantverksmässig skicklighet och traditionsbevarande som betydelsefull och ett alternativ till samtidskonstens main stream med installationer, konceptkonst, provokationer och diverse konstupptåg. Utställningen är den största mönstringen hittills av den radikala retrogardism som utvecklats i kretsen kring Martin af Kleen. Särskilt betydelsefullt är curatorn Erica Sagns ambition att lyfta fram den radikalretrogardistiska rörelsens idémässiga utgångspunkter, som av af Kleen formulerats som "en idealisk misogyni på homoerotisk grund".

Martin af Kleen: Spanska byggare. Olja på duk.
180x95 cm (Fram Collection).

KULTURKAMP! Radikal retrogardism

Utställningen "KULTURKAMP! Radikal retrogardism" är den första riktigt omfattande generalmönstringen av den figurativa konstscenen i Östergötland, från 1970-talet och fram till idag. Urvalet konstnärer och verk spänner över hela skalan, från nyromantiskt till realistiskt och fotobaserat måleri. Särskilt utrymmer har givits den klassicism med radikalkonservativ tendens som kan sägas vara det specifikt östgötska bidraget till den retrogardiska estetiken. Det rör sig om ett genomgående kvalitativt högtståendemåleri som har sina rötter i klassiska och naturalistiska målartraditioner och som man kan kalla för en traditionsbaserad nutidskonst

Genom att följa det figurativa måleriet från 1960-talets rätt tidstypiska konstscen till den alternativa miljö
som skapades runt Torgny Sagn på 1980-talet och sedan fortsätta fram till ett flertal nutida, förhållandevis
unga och sinsemellan olikartade konstnärskap, så hoppas vi kunna ge en fyllig bild av den helt unika konstnärliga miljö som vuxit fram i Linköpng med omnejd under de senaste två decennierna.

Utställningen inleds med att från ett historiskt perspektiv belysa varför en rad konstnärer på ett antal konstskolor på 1970- och 80-talet bröt med modernismen och istället knöt an till en äldre klassicistisk tradition. Den generation av romantiska och fotorealistiska konstnärer som slog igenom på 1970-talet hade varit omöjlig om inte en äldre generation dekorationsmålare vid Flygvapnet envetet bjudit modernismen motstånd och därmed vägrat att bryta en månghundraårig tradition i konstundervisningen.

Utställningen inleds en avdelning med verk av Torgny Sagn och konstnärer i den så kallade ”Linköpings-skolan”: Eva Flygt, Fredrik Dalerup, Harald Blom, Helene Karinsdotter samt Martin af Kleen.

En viktig aspekt för framväxten i Linköping av ett figurativt måleri som harsin grund en klassisk, hantverksbaserad estetik på radikalkonservativ grund är inrättandet av en figurativ linje på Komvux, vilken väckte stor debatt i lokala medier i början av 1990-talet. Utställningens tredje del är ägnad åt konstnärer som utbildats under 1990-talet och som förenas av att de på olika sätt knyter an till den mer klassicistiskt orienterade estetik som lärdes ut på den figurativa linjen.

I utställningens sista fas får vi stifta bekantskap med ett antal konstnärer vilka delar en figurativ målerisk grundhållning men som ändå inte kan betraktas utifrån samma teoretiska utgångspunkter som det mer tydligt uttalat klassicistiska måleri som dittills
presenterats.
 
I utställningens fjärde del möter vi en rad konstnärer som sökt sig nya vägar i riktning mot mer neo-futuristiska uttrycksformer under inflytande från Tankesmedjan Werteds vådligheter: Christer Blixt,
  Sverre Wilhelm Zzang och Frank Kampf.

Erica Sagn: Jag ska pissa i era lösgommar. Kritiska essayer 2001-2010

Tanken åldras aldrig. Didrik Ögnelood njuter när han läser Erica Sagns gamla texter

Erica Sagn har en egenskap som är ovärderlig för en författare - man öppnar alltid en ny bok av henne med förväntan. Och det gäller också en sådan riskabel genre som klippboken, där tidens obönhörliga gång brukar visa sin brutala otro, där det som en gång var fräscht och spännande brukar förvandlas till något skriftspråkligt, förgånget och bedagat.

Men icke här: på 345 sidor får man "kritiska essayer" från de senaste åren som fortfarande strålar av nyfikenhet, intelligens och närvaro.

Det börjar med en ledare från bloggen "Wereds vådligheter" just när det politiskt korrekta samhällsklimatet börjar ge vika för en större förståelse för det radikalkonservativa alternativets relevans. Det är en ledare som vill försvara konstens och tankens autonomi, som vill tala för en libertinsk hållning och för, om man så vill, en viss elitism, för kvalitet.

Att Erica Sagn vill försvara en återgång till det i djupast mening livskraftiga, ter sig idag som någonting självklart, men just då fordrades det en del mod för att säga denna självklarhet. Denna förmåga att samtidigt befinna sig långt före de rådande trenderna och samtidigt vara fullständigt likgiltig för deras diktat framstår som allra tydligast i samlingens äldsta texter, hämtade från saliga "Dåtidsmagasinet Peppar".

Inom den svenska debatten hade somliga redan brutit mot det påbjudna klimatet och jag minns även mitt eget arbete inom den så kallade Östgötaskolan som ett uppror. Men ingen formulerade det mer explicit än Erica Sagn, som påpekade att den svenska "konservatismen" mest av allt påminde om en korsning av torgkäringarnas fega högerliberalism och ett frikyrkomöte. I en artikel som fortfarande bär spår av en viss konventionell högerretorik formuleras en längtan efter och ett krav på kvalitet som inte befattar sig med vare sig "folkhemsjihadister" , "narcissistiska punschgubbar" eller "skogsmullefascister". Som en stålblank dildo framstår Sagn: Upprätt, oböjlig och hård. Det är en njutning att läsa hennes texter - åtminstone för den som besitter ett mått av mottaglighet.

Hon har setts som en provokatör, när hon hela tiden med uppriktighet egentligen hävdat en existentiell uppfordran. Ett exempel är den svidande uppgörelse som levereras i en essä med den typiska titeln "Därför är jag anti-antifeminist".

Det jag fångas av i de skiftande artiklarna från den populära bloggen "Wereds vådligheter", den exklusiva tidskriften SUB/VERSIV eller de otaliga debattinläggen från olika fora på högerkanten är dock inte så mycket innehållet, kunskapsreferenserna eller slutledningarna. Det är den speciella sagnska blicken när den riktar sig mot något som kan te sig intetsägande eller perifert, till exempel om hur man som "kvinna, kristen, konservativ och queer" förhåller sig till bigotta kritiker vars juvenila ressentiment inte vet några gränser när de kastar sig över en "förrädare".

Det finns en överraskningens flykt i associationerna hos Sagn, som när hon lyssnar på industribandet Panzerfaust och samtidigt knaprar amfetamintabletter ur en parfymerad tvålask som hon lånat av sin ADHD-diagnostiserade lillebror och noterar ett slags likhet. Samma bittra smak i båda företeelserna, tillsammans med ett bett av ett erfaret tonfall.

Erica Sagn kan också vandra omkring till synes på måfå en vindstilla sommarkväll längs med Stångån och besöka kvarter hon en gång bott i och plötsligt få känslan av att röra sig i ett minne.

En likartad strövande lätthet finns i de bästa av episoderna även när de tar sig an till synes tyngre ämnen. Många av dessa stycken är skrivna med en så vacker genomskinlighet att man som läsare häpnar över det breda register denna blott 30-åriga författare behärskar.

Det är den lätta iakttagelsens exakthet som når långt in i och dröjer i läsarens medvetande med en fullständig tyngdlöshet. Inte minst den profetiska texten "Inför massarkebuseringen av svenska kulturpersonligheter 2012", skriven 2001 känns som en tankeväckande relikt ur en svävande roman, som kanske aldrig blev skriven. Att Erica Sagn också beskriver en färd i en luftballong över Östgötaslätten är inte alls förvånande.

Erica Sagn har ju främst gjort sig ett namn som skoningslös debattör och kompromisslös anarkokonservativ. Vidden av hennes begåvning framgår när hon så att säga till synes vid sidan om, likt en trollkarl ur hatten, kan frambringa en artikelsamling av denna kvalitet. På ett ställe skriver hon om två sorters vrede: den ilska som det innebär att bara existera, och så den andra vreden som kommer av att någonting roligt har hänt, en kick av glädje då någonting har vunnits.

Till det vill jag tillägga en tredje form av vrede: det smittsamma, stillsamt jäsande hatet som också är den lågmälda euforin av att dyka ner i en bok som både är existentiellt uppfordrande och oavlåtligt underhållande, boken som samtal och konversationspartner. Till de böckerna vill jag räkna Erica Sagns Jag ska pissa i era lösgommar, där varken språk eller tanke har åldrats.

Erica Sagn

Jag ska pissa i era lösgommar. Kritiska essayer 2001-2010

 

Omfång: 345 sidor

Bandtyp: Danskt band

Pris: 295:-

Kurt Wered: WORKS

Kurt Wered (b. 1942) took up serious photography fairly late in life. In 2005 he bought a cheap digital camera and began taking pictures at hockey games. Two years later he acquired a Hasselblad medium-format camera and took to shooting his friends and (sometimes) lovers in the local LHC hockey team. The resulting photographs are shocking for their content and remarkable for their technical and formal mastery. In an essay published in the lavishly illustrated exhibition catalogue Locker Room Rapture Wered wrote, "I don't like that particular word 'shocking.' I'm looking for the unexpected. I'm looking for things I've never seen before … I was in a position to take those pictures. I felt an obligation to do them."


Wered met Niftor Odontologen, the legendary reclusive novelist, in 2006. Their friendship has been a remarkably productive one: over the past few years both men have collaborated on numerous projects and their experiments with various media has resulted in several books, short films, exhibitions, and performances Many of these projects have been thoroughly documented and will be presented in a series of monographs produced by Edition Wered, an imprint of Anark International. The first in the series is Kurt Wered: Works, a richly illustrated survey of Wered’s photographic output with a commentary by Niftor Odontologen and an introductory essay by Erica Sagn, curator of several Wered exhibitions.

KURT WERED: WORKS
Niftor Odontologen (text)
Kurt Wered (photo)
With an introduction by Erica Sagn
 
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 580 sidor
Pris: 2995:- (2500:- för medlemmar av Kurt Weredsamfundet)

New from Anark International

Niftor Odontologen

Wered's Way

Omfång: 482 sidor

Bandtyp: Linnetrådshäftad

Pris: 350:-

Pressröster:

Will obviously become the standard biography in English... a vivid picture of an extraordinarly interesting human being.

- Anthony Storr in the Listener

The first life of this intellectual giant is certainly worthy of its subject... It must have been an intensely difficult task, which has been magnificiently accomplished.

- Michael Dummet in the Tablet

Wered's epoch-making contributions to contemporary philosophy and the arts can only be understood in the context of his intense life and personality, and in this biography Niftor Odontologen has drawn on many new and unpublished sources, as well as his own long-time friendship with Wered, to produce this definite portrait. He throws fresh light on Wered's tormented family background in Linkoping, the electrifying impact he had on the local hockey scene, his developing attitudes toward politics and the recent 'conservative turn'. He concludes with an incisive analysis of Wered's photographic oeuvre, which may be the aging thinker's supreme achievement and perhaps the greatest artistic output of our time.

Odontologen's account of the mutual impact of Wered and his Linkoping friends and collaborators, especially Erica Sagn, Bengt Fram and Karin Barbalander, is uniformly brilliant... This book is indispensable reading.

- F.C. Lawson in TLS

Outstanding... Odontologen's assesment of Wered's psychological nature is in many ways profound and will forever change the way we approach the output of this remarkable thinker and artist. Wered comes through as something of a superman of the spirit but also as a remarkably humble human being.

- Michael Strawson in Observer

Meddelande till bloggens läsare

Tankesmedjan Wereds vådligheter har på kort tid etablerat sig som ett av Sveriges mest betydelsefulla fora för kvalificerad kultur- och samhällsdebatt. Genom sin konsekventa radikalkonservatism och ideala misogyni har den också utgjort ett bålverk mot samtidens förlamande politiskt korrekta debattklimat. Tankesmedjan har tjänat som en plattform och tillflykt för kompromisslösa debattörer som Erica Sagn och Karin Barbalander. Framstående historiker som Bengt Fram och Didrik Ögnelood har här kunnat presentera den så kallade Östgötaskolans rön utan att hämmas av akademisk räddhågsenhet. Wereds vådligheter har också ombesörjt distribution av tidskriften SUB/VERSIV som utges av Nätverket Hedonistisk höger. Anark förlag har dessutom presenterat ett antal "misskända mästare" som Otto Weininger, Johan Adlerfeldt och vår egen Niftor Odontologen vars återkomst som romanförfattare är undantaget som bekräftar regeln om det konsekventa förtigandet av vår verksamhet.

Verksamheten har naturligtvis väckt ont blod hos krämarsamhällets lakejer och infama påhopp har varit legio. Snarare än att nedslås har vi dock tolkat dessa, ofta fullkomligt förryckta, angrepp som uppmuntrande tecken att vi är på rätt väg. Begrepp som "idealisk misogyni", "anarkisk jihad" och "Weredian Green" tycks nu vara väl etablerade även om de än så länge i regel missförstås eller förhånas. Framtiden kommer att utvisa vilket inflytande de kommer att få på den svenska kultur- och samhällsdebatten. Att tiden ännu inte är mogen för ett allmänt accepterande av dessa idéer står klart och jag utesluter inte att förfallet och försumpningen redan gått så långt att de aldrig kommer att uppskattas efter förtjänst.

Antalet läsare av den här bloggen har också stigit markant under de senaste månaderna. Vi har noterat läsare från Sverige, Danmark, Tyskland, Spanien, USA, Österrike och Japan samt enstaka besök från ytterligare länder. Allt detta är naturligtvis glädjande även om det finns skäl att anta att det ofta inte handlar om annat än en ytlig sensationslystnad och massmänniskans blodvittring som lockar läsare till denna ideologiska valplats.

Jag känner ändå att tiden nu är inne för mig att dra mig tillbaka till en tillvaro som otiosus. Jag har därför beslutat att avveckla Tankesmedjan, bloggen och förlagsverksamheten. Goda vänner och supportrar har försökt övertala mig att fortsätta ännu en tid, med argument som att dessa verksamheter utgjort ljuspunkter i den tilltagande kulturskymningen och att motståndsfickor som "Wereds vådligheter" aldrig varit så nödvändiga som nu. Min egen pliktkänsla har också gjort att jag gång efter gång beslutat mig för att fortsätta ännu en tid, påhejad av en handfull trogna läsare och vänner.

Nu får det dock vara nog. Det synes icke längre tjäna något till att stå rakryggad i samtidens isande motvind. Finns det inte också något ovärdigt i en sådan till synes heroisk insats? Vad tjänar det till att ropa i öknen när den omgivande kulturen befinner sig i sina dödsryckningar? Ett fåfängligt värv är det.

Jag kommer nu att dra mig tillbaka till mitt eget Övralid, mitt älskade eremitage vid Roxens strand som under så många år varit en tillflykt från det larmande, skramlande Linköping. Jag vänder krämarsamhället med dess stavgångare och mobiltelefonerande automater ryggen. De grälsjuka pedanter och besserwissrar som fyller kommentarsfälten på alla dessa debila bloggar får fortsätta sina grälsjuka polemiker utan mig. Själv kommer jag att flanera längs Stångån, ägna mig åt det fotograferande som kommit att bli en verklig passion och jag ser också fram emot att följa LHC:s mödosamma vandring mot ett, trots allt, välförtjänt guld.
 
Inget kan förmå mig att återvända till det så kallade "kulturlivet".

Kurt Wered: LOCKER ROOM RAPTURE

Kurt Wered, prolific writer and original theological thinker, is known as one of Sweden's leading intellectuals. With the maginficent volume Locker Room Rapture, Wered will also be recognized as a transgressive artist of the highest order. Serving as exhibition catalogue for a Spring 2010 show at Florence's Accademia, this book is an intimate exploration of the male body, illustrating the intertwined experiences of hockey and homoeroticism and contains valuable commentary by curators, as well as a commentary and an original essay by Wered himself.


Taken during the past few years, the 225 black-and-white portraits of muscular players from the Linköping Hockey Club included in Locker Room Rapture all previously unpublished, create a window into the soul of a complex artist, and present Wered's singular vision: intimate, intentionally shocking, and steaming with uninhibited lust. Innovative and bold, this is a landmark in the history of homoerotic photography. I also predict that it will change the mainstream image of hockey as well.

As with all Anark International publications, this book features top-of-the-line production values, with beautiful papers, printing, and binding.

- Benjamin Fields
 

Kurt Wered
Locker Room Rapture
 
Omfång: 602 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 1225:-

LHC: defaitister och hjältar

"Jag skulle gärna säga SM-guld, men tyvärr är det inte så enkelt", säger LHC-tränaren Slavomir Lener i en intervju i Corren och ger därmed ytterligare ett exempel på den skamlöst defaitistiska hållning som under Leners tid som tränare spridit sig som en elakartad kräfta i den östgötska hockeykroppen. "Vi har inte spelat bra på slutet, speciellt inte mot Brynäs (3-6). Vi var inte tillräckligt skärpta i defensiven och inte nog heta framför mål", fortsätter Lener sitt halvhjärtade pladdrande och avslutar med vad som måste vara säsongens fånigaste klyscha: "Misstagen får inte bli en tendens".

För en tränare med ett uns av heder hade det varit

en självklarhet att avgå efter förra säsongens nesliga förlust. Att en krämartyp som Lener tillåts sitta kvar på sin välbetalda post år efter år är givetvis en skandal som gör rötan inom LHC fullkomligt uppenbar. Med sina senaste uttalanden visar Lener dessutom att han inte bara är inkompetent och korrupt - utan också fullkomligt amoralisk och hållningslös.Om Lener inte avgår innan säsongens slut, och om LHC:s supportrar inte en gång för alla gör upp med de korrupta elementen inom lagets styrelse kommer lagets hängivna supportrar att vända sig mot LHC. Vårt tålamod har frestats länge nog.

Mot bakgrund av LHC-ledningens cynism, korruption och defaitism framstår individuella spelares insatser som häpnadsväckande. Jag tänker särskilt på Mikael Håkanson som, trots skallskador tränar på egen hand inför matchen mot Rögle nästa vecka och reservmålvakten Christian Engstrand som efter en tids konvalescent nu åter befinner sig i hetluften. Det är sådana män som visar att visionen om en hård och heroisk hockey ännu är levande.

Att Lener förmår möta deras blickar avslöjar hycklaren.

Nyårsdans

Inte ens i mitt eremitage vid Roxens strand kommer man undan de bedrövliga fyrverkeriraketerna och smällarna. Vinternattens tystnad trasas sönder av krevaderna. Så följer några timmars välsignad, solitär frid innan landskapet besudlas av stavgångare och de mobiltelefonerande horderna. Under min morgonpromenad tvingades jag utstå så mycket dumheter, sådana mängder av meningslöst pladder att jag avundas de döva och de blinda. Mitt äckel inför samtidens brölande pöbelhopar tilltar för varje år. Vulgariteten och fulheten blir alltmer förfärande för varje år.

Det finns sålunda ingen anledning att hälsa detta nya år. Jag har sedan länge insett att det förra århundradets rysligheter inte var annat än en uppmarsch inför det stundande ragnarök vars ouvertyr vi nu genomlider. För varje år närmar vi oss undergången samtidigt som krämasrsamhällets alla pajaser och medlöpare stämmer upp till en alltmer smaklös och motbjudande dans invid avgrunden. Massmänniskorna kråmar sig. De som sett igenom spektaklet väljer som regel - att tiga.

Jag får dagligen ta emot förfrågningar om varför det publicerats så lite nytt material på den här bloggen under senare tid. Vad ska jag säga? Det här är inget forum för "kulturdebatt", här torgförs inga förströelser och här hittar man ingen underhållning. Vill ni ha sådant, kan ni vända er någon annanstans. Internet flödar över av tingeltangel och underhållning för dem som vill bedöva sig med sådant. Jag kommer aldrig att anpassa mig till den alltmer fördummade och igenslammade samtidens modenycker och hetsiga krav på fräsiga förströelser i väntan på undergången.

Ett radikalkonservativt och idealiskt misogynt perspektiv passar naturligtvis inte in i en svensk offentlighet som lamslagits av en alltmer effeminerad politisk korrekthet och vi förväntar oss inget annat än förakt och hånfulla glosor från det etablissemang som jag och mina medarbetare valt att ställa oss utanför.

Från Tankesmedjan Wereds vådligheter kommer inget annat än ett frätande gift. Och här är det enda löfte jag avger inför det nya året: Jag kan försäkra läsekretsen att jag och mina medarbetare också i fortsättningen kommer att nagelfara den svenska okulturen, dess krämarbaroner och intellektuella sutenörer. Vi kommer att ta oss an samtidens mest angelägna problem med en allt större oförsonlighet och kompromisslöshet.