Kurt Wered: Solitärens semester

Den som vägrar att anpassa sig till pk-hegemonien och krämarsamhällets krav på ständigt uppdaterad underhållning, den som avstår från den narraktiga rollen som "intellektuell" för att i stället ta sig an samtidens ödesfrågor på ett kulturideellt plan och vägrar infantilisera sig, kommer naturligtvis att utsättas för nedrigheter och hot av olika slag.


Den senaste tidens alltmer förryckta påståenden om min person och min verksamhet, det slags dynga som just nu sprids via Axess-bloggen men som också dyker upp lite varsomhelst i den alltmer förråade, alltmer pöbelaktiga "bloggvärlden", har gjort det tydligt hur meningslöst det är att nyttja internet som ett vehikel för en seriös debatt om samtidens stora ödesfrågor.

Vore det inte för dagliga kontakten med en liten krets läsare som lyckats bevara sin kultur och mänskliga värdighet på denna tivolikulturens marknadsplats, hade jag för länge sedan vänt alltsammans ryggen. Ty jag är aldrig lyckligare, aldrig i större samklang med den stora Traditionen, än de stunder jag tillbringar i ensamhet och stillhet vid Roxens strand. Hur många gånger har jag inte förbannat den uppgift som ålagts mig: att tala för dem som inte vill höra, att peka ut sanningen för dem som inte vill se.

Stavgångarnas klapprande och det debila pladdrandet i mobiltelefoner kommer jag inte undan, ens här på mitt eget Övralid, men i jämförelse med den illvilja och dumslughet som är så karakteristisk för den pöbelhop som härjar på Axess-bloggen är sådana störningsmoment endast obetydligt smolk.

Jag tänker inte svika min uppgift. I denna massmänniskans tid, då all uppmärksamhet ägnas själlös, mekanisk "underhållning" och där den reflektion som inte ikläder sig den politiska korrekthetens vadderade tvångströja omedelbart tystas av krämarliberalismens politruker och kommisarier, vägrar jag att inordna mig.

När jag nu inleder en vackas semester, är det alltså icke fråga om något slags reträtt. Jag har med mig mitt arkiv, de nödvändiga böckerna och fem kilo Lessebo-papper. Men jag tänker hålla mig undan dagsdebattens petitesser, de pockande, ändlösa kraven på "deltagande" och "engagemang" i alla samtidens frågor, stora som små. Nu står jag ensam, men på Traditionens grund, inför det väsentliga.