Lars Petersson: Work in Progress I

Lars Petersson, skriftställare, biblioteksanställd och tidigare arkivarie på SAAB i Linköping, debuterar nu på Anark förlag med Work in Progress I, en samling "aforismer och dagboksblad" som tillkommit under de senaste åren. Här nedan ett smakprov på hans lika otidsenliga som egensinniga prosakonst:

I min ungdom valde jag ett via activa och skrev samtidigt in mig i den väldiga valvbåges linje som spänner från Epikuros över en Goethe, en Eckhart, en Emerson och en Nietzsche. Det har varit en vandring över både stock och sten - men en som också rymt stunder av vila och kontemplation

Denna min hållning har aldrig tillåtits frysa i likgiltighets eller högmods dödliga famntag. Den måste alltid hållas tuktad och därigenom förmås bli lika upplysande som sanningen. Denna läxa lärde jag tidigt och genom många bittra nederlag. På denna väg ryms, i sanning, målet redan i de första stapplande yngligasteg. Saktmodet får man, så att säga, på köpet.

För den som vänder de andra ryggen bjuds njutningar av ett sällsamt slag. Vilan och tystnaden; solitärens dyrköpta harmoni och metrón. Min eremtihydda är dock ingen sportstuga. Intoleransen måste, i likhet med varje annan (mänsklig) egenskap kultiveras med trädgårsmästarens, lehrmeisterns, oändliga tålamod, för att kunna mogna i en septembers gyllene rågåker.

I det skrivna ordet satsar jag allt på ett kort. Det må bära eller brista. Ju högre insatsen är, desto bättre är oddsen. Den pregnanta formuleringens triumfartade målgång. Sedan: en hemkomst till mitt eget Ithaka. Förortsvåningen strålar i ett sällsamt ljus, förandligat. Katten Penelope spinner i mitt knä. Jag slår upp ett glas Trocadero och skålar med spegelbilden.

Schlagermusikens basgångar tränger in i den psyko-fysiologiska organismens allra finaste kapillärer. Gud vet vad de ställer till med där.

Mina valfrändskaper har varit ett troget sällskap genom åren. Nu är det dock dags att bjuda dem farväl, en efter en. I min ungdom läste jag allt jag kom över. Sedan allt mindre. Nu ryms på min hylla bara de egna manuskripten.

Resandet är en överskattad sysselsättning.

En vän tog mig med till Cloetta Center för att se en ishockeymatch. Han uppmanade mig att ge särskild akt på publikens taktfasta skanderande. Jag har återvänt till ståplatsläktaren flera gånger denna vår, alltmer förundrad över den dionysiska, poetisk-libidinösa urkraft som här väller fram ur ett okänt djup. Är denna otämjda vildhet i själva verket frukten av seklers tradition och kultivering? Är det ett arv från Pindaros som kan förnimmas i dessa skrovliga basar? Fascinerad-förundrad stämmer jag in i kören med en känsla av att ha återvänt till ett sedan länge förlorat urhem.


Kritikern
För den som funnit sin väg i ett autentiskt ursprungs-tilltal, kan kritikerns eller lektörens ord ha samma verkan som en rotfyllning. Hans (ty det rör sig nästan uteslutande om en han) angrepp har något gemensamt med den attityd med vilken slyngeln rycker benen av en hjälplös insekt. En sorglös sadism, en förströdd grymhet vars tanklöshet gör orden än mer plågsamma för den som utsätts för dem. Som glödgade spikar tränger de in i den känsliges vävnder. Denne blonde kritikerbest ger sig inte förrän diktaren sitter fastnaglad i skriftställarens kuriosakabinett. Han ser inte att det är han själv som är snedväxt, perverterad. En dödlig parasit i litteraturens örtagård.

Jag bär mina refuser som äretecken och utmärkelser. Bekräftelser på att jag ännu håller fast vid högsta ideal-stolthet. Måtte jag nu också i framgången bevara något av denna kultiverade låghet. Ödmjukhet är min äregirighets högsta mål.