Gästblogg: Göran Baugh

Vi, östgötarna, drar på oss hat genom vår, föralldel begränsade, lokalpatriotism men också genom att vara precis det vi är: inte speciellt religiösa men toleranta, hyfsat rationella och generellt sett hyggliga. Vi var bra på krig östgoternas tid, men det gäller inte längre (dessbättre).

Dessbättre, säger jag, men kom ihåg att självförsvar alls inte är detsamma som anfallskrig. Vi tafsar oss fram mot förståelse - något som alla fanatiker föraktar - med hjälp av krav på undervisning om den gotiska historien i skolan men har vikt oss i frågan om stavmoskéernas skötsel. (Det dummaste jag hört). Ja, herrejävlar, ibland får man ett obehagligt intryck av att många östgöar på något underligt sätt vill avskaffa sig själva.

Faktum är att vi, ja, östgötarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss själva, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Östra Götaland har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till purgoter. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. De utsocknes, numera omkring 20 procent, av vilka 50 000 är 08:or, sydsvenskar, östdanskar och muselmaner, föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det icke-gotiska inflytandet växer.

Kort sagt: vi befinner oss i krig, Östergötland liksom alla andra fästen för stark etnisk, det vill säga gotisk, identitet. Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt. Våra motståndare utgörs av rotlösa, kringdrivande horder av kosmopoliter och globalister, liberaler och socialister, dagdrivare och pedofiler, muselmaner och feminister. 

Det finns naturligtvis ingen risk att de kommet att lyckas i sin avsikt: att globalisera Östergötland (och tvinga kvinnorna att sörpla cafè latte som bevis på sin totala och omänskliga underkastelse inför den globala trivialliberalismen). Det bedrövliga universitetet måste visserligen ses som fientligt territorium - en propagandacentral i vilken samtidskulturens allra giftigaste och mest destruktiva idéer smids - men dess inflytande är, tack och lov, helt marginellt.

Nej, omvända blir vi inte. Däremot är det troligt att vi får uppleva fler och värre terroristdåd. Alla östgötar är inte lika klantiga som han som sprängde biblioteket i Linköping. Blod kommer att flyta.

Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Östergötland är sårbart - och väl värt att försvara...

Wereds kalender, lucka 15.

Sedan en tid tillbaka har jag inte längre något inflytande över utgivningen på Anark förlag, vars grundare jag är. De nya redaktörerna gör ett gott arbete men det gör mig ändå beklämd att se, vilka förnedrande krumbukter och obscena piruetter man tvingas ta till för att överleva på "marknadens" villkor. I sanning, under krämarliberalismens ok blir alla clowner, dömda att underhålla varandra till döds.

Själv vägrar jag sedan länge att delta i spektaklet. Som alltid går jag min egen väg, ut i ödemarkens sälta. Här bjuds ingen sockervadd och jag kommer aldrig att bli kritikernas gunstling. Från televisionen kommer inga inbjudningar och mina läsares antal är litet. Just häri finner jag min frihet. Den är av ett sällsamt slag som få någonsin kommer i närheten av.

Missförstå mig nu inte! Anark förlag är utan tvekan en av det här landets mest självständiga kulturinstitutioner (vilket förvisso är som att säga "Skånes högsta berg" men ni förstår vad jag menar). Men man har valt att överleva under omänskliga förhållanden och tvingas nu betala priset. Vem har rätt att klandra de ansvariga för det? Det är, i sanning, ett omänskligt dilemma den ställs inför som säker bevara något av sin mänsklighets värdighet i tivolisamhället.

Tummen pulserar och värker och jag har litet hopp om att den ska bli bättre innan jul. Jag bär mina lemmar som ett kors inför denna jul som mycket väl kan komma att bli ett harmagedon.

Ronny af Kleen-fforbes: en svensk i tweed

Anark förlag kommer inom kort att ge ut två nya böcker av Ronny af Kleen-fforbes, välkänd Linköpingsprofil och uppskattad krönikör, bland annat i Corren. Karin Barbalander har träffat författaren och gentlemannen.

Ronny af Kleen-fforbes är den svenska anglomanin personifierad, därom torde knappast råda något tvivel. I en rad sammanhang genom åren har han manifesterat sin besatthet av allt brittiskt - också när det varit obekvämt för honom själv och han fått betala ett högt pris. Handsydda kängor, färgsprakande sockor och received pronunciation, sådant har aldrig setts med blida ögon på Östgötaslätten. Och sedan han i våras tog steget fullt ut och bytte namn (Ronny är född Brantemo) har han inte längre någon kontakt med sin familj.

Vi träffas en strålande höstdag i Trädgårdsföreningen, "den enda park i Linköping som något påminner om Kew Gardens", som Ronny af Kleen-fforbes förklarar.

- Ända sedan jag såg *Brideshead Revisited* på TV som 14-åring, har jag förstått att jag inte är som andra, förklarar Ronny. "Men det tog ändå lång tid innan jag till fullo kunde inse sanningen om mig själv: att jag är engelsman född i en germansk kropp, vid fel tid och i fel samhällsklass." Och det är först nu, fortsätter han, som jag med stolthet kan bejaka denna verkliga, autentiska identitet.

Och denna djupa identifikation måste också sägas vara af Kleen-fforbes' litterära specialitet. Oavsett hur lätt eller seriöst ämnet än är, om det handlar om en krönika i Corren, ett reportage om engelska herresäten i Gods och Gårdar eller, på senare tid, en lärd essä om anglosaxisk algolagnia i SUB/VERSIV, genomsyras hans texter av anglofili. Men inte av det slag som kommit att bli förhärskande i Sverige - gapig, övertydlig, vulgär - utan något mer subtilt, och understated. Lågmäld. Lite från sidan. Ja, så nära the real thing som en sextiotalist uppvuxen i Linköpings hårdaste arbetarkvarter kan komma.

– Jag har funderat på om det kan vara något genetiskt, men mina föräldrar har båda släktforskat och jag har inte droppe engelskt i mig. Men jag minns att jag som liten pojke satt och glodde på Hem till gården på tellyn, alltså den ursprungliga serien som verkligen luktar fårskit, och att jag tyckte att det var fantastiskt. Några år senare tjatade jag på mina föräldrar att jag skulle få börja på Eton.

Ronny tystnar ett ögonblick och blir plötsligt allvarlig. "Istället skickade de mig på språkresa till Brighton." Han rättar till Harrowslipsens eleganta Duke of Windsor-knut och ler ursäktande. "Det är fortfarande svårt för mig att prata om det här, förstår du."

Men, fortsätter han efter en stund, jag ser mig i dag faktiskt som engelsman, snarare än som svensk eller östgöte. Jag är ett slags hyper-britt, på samma sätt som T.S. Eliot eller William Joyce, som jag också ägnar ett kapitel i min bok om brittiska individualister.

Och så övergår vi till att prata om de nya böckerna: Regements- och skolslipsar och Gentlemen och individualister, den senare med undertiteln biografiska miniatyrer. Det handlar om anglofilfrossa av yppersta klass, omfångsrika och stilsäkra böcker som kommer att förgylla julhelgen för åtskilliga läsare.

Med Ronny af Kleen-fforbes' flyhänta språk blir det tillsynes torra ämnet regementesslipsar till en halsbrytande och underbart lustfylld läsning som föder funderingar kring den brittiska karaktärens djupare förståelse av livet än den amerikanska, vars enda fokus tycks ha varit pengar, entrepenörskap, affärer.

– Det fanns tidigare en jätteskillnad mellan kontinenterna, men det mesta är utsuddat i dag. Nu är stora delar av världen en meritokrati, England har definitivt förändrats och är i väldigt stor utsträckning amerikaniserat.

– Det är pengarna i sig som har blivit det intressanta, överallt. Vem bryr sig idag om det hantverkskunnande, de kulturvärden som finns invävda i en riktig skjorta? "Postkolonialism" ses som någonting positivt. Se bara vad som hände när vi övergav kolonierna: ett allas krig mot alla. Mutor, korruption...

Man kan tycka att så gott som allt i svenska massmedier i dag går ut på just pengar, status, flärd, fantastiskt boende, ett allmänt flörtande med allt och alla som signalerar någon form av rikedom. Paradoxalt nog är det fortfarande mycket misstänkt att intressera sig för aristokrati, och ännu värre att hitta fördelar med systemet.

– Så, jo, jag är klädintresserad, men främst personintresserad. Jag finner det lättare att förstå dem som levde för 50 eller 100 år sedan än dagens människor.

– Jag kan till exempel inte för mitt liv begripa varför någon ställer upp i en dokusåpa. Däremot har jag inga som helst problem att förstå Lord Alfred Douglas, George Pitt-Rivers, Oswald Mosley eller Lord Haw Haw. Det är därför jag ägnat de här männen så många års studier. Det är ett slags... kärleksarbete, förklarar författaren och slår ner blicken.

För en anglofil född 1969 är Ronny af Kleen-fforbes märkligt ointresserad av att skriva om företrädare för mer modern brittisk kultur och böckerna saknar personer och kläder ur till exempel popkulturen. Något i hans blick antyder att det kanske inte är en omöjlighet med en bok om mer sentida britter ändå.

Solen skiner fortfarande men nordanvindarna genom Trädgårdsföreningen förebådar en svinkall höstkväll. Det är dags att vandra mot bilen, en Mini Cooper. Ratten sitter på höger sida, givetvis.

Ronny af Kleen-fforbes har sett ut som en brittisk lantsquire på inspektion över ägorna, men han har druckit italienskt kaffe och fingrat på en amerikansk telefon. Var går gränsen för hans anglomani egentligen?

– Visst köper jag de kläder och möbler jag gillar, men jag sitter inte med en brittisk designplan för mitt liv och numera händer det bara någon enstaka natt att jag kör på vänster sida av vägen. I själva verket cyklar jag en hel del, det har blivit något av en andra kärlek.

Säger inte folk åt dig: ”Flytta till England då, din fan, om det är så fantastiskt där!”

– Jo, det säger jag själv också ibland. Men så här, jag kan en sak: att försörja mig på det svenska språket. Sedan finns så mycket i dagens England som är oerhört fult. Amerikaniserat. Nivellerat. Och det är skönt att slippa se sådant, om man är en känslig själ.

När vi rullar tillbaka mot stan berättar Ronny af Kleen-fforbes att han hemma på balkongen i Johannelund har byggt ett litet vattenfall där flödet rinner ur ett stenlejons gap. När han sitter där med vattnet porlande bakom ryggen och Stångån långt framför sig drömmer han om att han har rest till – Florens.

Precis som den brittiska aristokratin brukade göra.

Ronny af Kleen-fforbes

Regements- och skolslipsar
Omfång: 198 sidor, rikt illustrerad i sv/v och färg
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-

Gentlemen och individualister. Biografiska miniatyrer
Omfång: 298 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 348:-

Kulturens krematoriearbetare

Kunde man tänka sig att ett "bibliotek", det vill säga en av nyliberala krämarsjälar ägd samlingsplats för dagdrivare, hemmafruar och illiterata skolbarn, skulle införskaffa någon av de böcker dom givits ut av Anark förlag? Nej, jag trodde väl det. Biblioteket har förvandlats till en larmande, stojande marknadsplats, ett tivoli och en sedelpress för "entrepenörer" av allra värsta slag. Ett hederligt bokbål vore att föredra framför denna nivellering, förflackning, utarmande och på alla sätt motbjudande tivolifiering av kulturen.

 Vad tjänar det till att försöka lysa upp det andliga mörkret i konkurrens med de bullrande basgångarna och blinkande neonljusen från marknadsplatsen? Som flugor och maskar dras till ett kadaver, flockas den förslappade "mänskligheten" kring den pseudolitterära sockervadd som där bjuds ut av sutenörer och dödgrävare.

Det är så man kunde kräkas.

Tisdag vid Roxen, avsmak

Denna fumlande folkhemsislamism, denna julkonsumism, denna infekterade tumme. Samtiden får en sannerligen att vilja kräkas. Detta blir en dag tillsammans med Spengler, i manligt solitär begrundan av förfallet. Cigariller och curling skänker en smula lättnad. Exilen lockar, som alltid.

Tredje söndagen i advent.

En brännade, pulserande smärta i tummen, såret varar. Så speglas det omgivande samhället i den egna kroppens förfall. Detta kommer att bli en lång natt. Framför mig på bordet står en rad medicinburkar. Jag sköljer ned de vita, gula, rosa och blå pillren med Explorer, läser några sidor Spengler innan ögonen går i kors. Massmänniskorna häller i sig sitt lådvin och ser sin eländiga TV-underhållning. Det är så man vill kräkas.

Thomas Bergsjöö: Gustav VI Adolf: Den vällustige monarken

Inom kort utkommer Thomas Bergsjöös stora biografi om "gamle kungen", Gustav VI Adolf, skriven tillsammans med Karin Barbalander och Sten Hedman. Crister Enebär har läst den och vi återger här hans recension.

Anekdoter om kungligheter har ingått i berättarkulturen sedan urminnes tid. Det senaste tillskottet handlar om den gamle kungen: Gustav VI Adolf. Den vällustige monarken av journalisten Thomas Bergsjöö och som i dagarna ges ut av det uppkäftiga Linköpingsförlaget Anark. Låt mig säga det med en gång: det här är en mycket bra bok, en angelägen bok. En bok som ställer de verkligt intressanta frågorna. En bok som skiljer sig från de dussinprodukter i genren som idag konsumeras av en historielös masspublik.

Det börjar ganska konventionellt och första hälften av boken är föga uppseendeväckande. Vi får följa kungen under barn- och ungdomen. Alla fakta är välkända, utom kanske den detaljerade redogörelsen för kungens morfar, storhertig Fredrik I av Baden och dennes fascinerande privatliv. Men sedan hettar det till. Andra hälften domineras nämligen av en fascinerande beskrivning av hur kungens lika färgstarka som ljusskygga vänner ordnade överdådiga fester med nakna sällskapsdamer och strippor, hur kungen under decennier festade på svartklubbar och bordeller runt Medelhavet samt agerade på ett sätt som på alla vis
står i skarp kontrast till den gängse bilden av en försynt amatörarkeolog.

Egentligen handlar denna del av boken mindre om kungen än om vad hans vänner haft för sig, men ändå – den bild vi får av statschefen är i sanning uppfriskande. Den lite träaktige folkhemsregenten framstår i Bergsjöös skildring som en libertin av ett slag som vi inte varit bortskämda med på dessa breddgrader.

Det är måhända småaktigt att ta upp frågor om källkritik men det är kanske lika bra att förekomma de invändningar som i en bigott tid som denna säkert kommer att riktas mot boken. Några enkla frågor kan illustrera de skenbara problemen. Finns det en tendens? Svar: ja, bokens syfte är att korrigera bilden av Gustav VI Adolf, och, utan snaskighet men med stor inlevelse, skildra en libertinsk livsstil som hör till en svunnen värld. Är källorna pålitliga? Svar: ofta omöjligt att avgöra eftersom upphovsmännen till de talrika brev och dagböcker som citeras sedan länge är döda och dessutom av en sådan vandel att källvärdet är svårt att bedöma. Hur är det med samtidigheten? Svar: Den är ofta påfallande stark. Det ligger ofta bara några timmar eller dagar mellan händelserna ifråga och det tillfälle när de nedtecknats (som i fallet med den orgie på Capri 1915 som beskrevs av värden själv, Jacques d'Adelswärd-Fersen, i ett brev till Aleister Crowley).

Om jag har någon invändning, gäller den snarare själva den utförlighet med vilken Bergsjöö beskriver den kungliga vällusten. De detaljerade beskrivningarna riskerar emellanåt att bli lika tradiga som Markis de Sades mekaniska orgier (Markisen tycks för övrigt ha varit en betydelsefull valfrändskap och inspiratör för kronprins Gustaf Adolf.) Men varje gång jag frestats att lägga ifrån mig boken hettar det till, som när Bergsjöö hävdar att den nytillträdde kungen under ett ömt ögonblick med ett par utpekade älskarinnor ska ha fantiserat om att rymma med dem till Las Vegas. Och de talrika historierna om hur Louise Mountbatten, som i livsaptit och sinne för livets goda inte tycks ha stått sin make efter, på 1930-talet förestod ett "lusthus" på Stockholms slott för tankarna till en Suetonius.

Märk väl: jag säger inte att uppgifterna är sanna. Jag har ingen aning om vad kungen gjort på bordeller i Stockholm, Athen och Capri. Det finns inte längre några spår av de svarta mässor som Gustav VI Adolf presiderade över i tronsalen i sin egenskap av den satanistiska Serafimerordens stormästare. Bergsjöö kan givetvis inte bevisa sina påståenden på ett sätt som skulle tillfredsställa pedantiska felfinnare. Boken möter dock alla rimliga krav på intersubjektiv prövbarhet som krävs för att den skall kunna tas på allvar.

Slutsats: Gustav VI Adolf. Den vällustige monarken är ett imponerande lärdomsprov som breddar och fördjupar bilden av en missförstådd regent. Den lär oss åtskilligt om det slags, i ordets idealiska mening, aristokratiska hedonism som står i en så beklämmande tydlig kontrast till PK-samhällets nivellerade syn på njutning och naturlig hierarki. Boken är därtill den skriven på en högst njutbar prosa. Den vällustige monarken är, med andra ord, något så ovanligt som en provocerande och tankeväckande biografi.

Thomas Bergsjöö (med Karin Barbalander och Sten Hedman)
Gustav VI Adolf: Den vällustige monarken
Omfång: 578 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 395:-

Aase Fjerstad: Uppgörelse

25 oktober utkommer Aase Fjerstads Uppgörelse, den första delen av en planerad självbiografisk duodekalog. Crister Enebär har läst den.

Mellan liv och död, frågor och svar, förhör och bikt, brott och straff, gott och ont, närhet och distans, svart och vitt, monomani och polyfoni pendlar Aase Fjerstads 1400 sidor långa Uppgörelse. Ett rasande flöde, en kritisk dialog, en hänsynslös rannsakan, ett kompromisslöst blottläggande och skoningslöst avslöhande om arbete och skapande, missbruk och försakelse, skrift och drift i självanalysens form. Men dess skoningslösa, från alla konventionella hämningar och i grunden normupplösande blottande av drifterna, känslorna, kroppssensationernas och de lägre känsloregistren – uppgivenheten, föraktet, självhatet, depressionen, självdestruktiviteren och dödslängtan – rymmer också en frånsida av närvaro, lyskraft, bejakande, intensitet, styrka, kraft och obändig livsvilja. Uppgörelse är ett uppfordrande prov på den nya tidens genreupplösta lyriska självbiografiska epik där minnen, hågkomster, reflektioner, själviakttagelser och materia blandas med provokation, satir, social insikt och politisk teori. ”Går det att lära ut någonting om det omöjliga?” Aase Fjerstads kompromisslösa petande i såren och sniffande i exkrementerna ger om inte ett svar, så åtminstone en indikation: ”också det utopiska är outplånligt”.


Aase Fjerstad är grafoman och hypergrafiker, maniskt skrivande, patologiskt plitande. Det är inte en diagnos över författaren, även om det kanske ligger nära till hands – den bok som ges ut idag är hennes sjunde sex månader. Det gäller snarare faktumet att det tvångsmässiga, djupt neurotiska, rentav patologiska (någon skulle säkert säga "sjuka") skrivandet i allt större utsträckning blivit det huvudsakliga ämnet för det litterära arbete, det skrivandets projekt, det aldrig avslutade arbete som opererar genom diktjaget ”Aase Fjerstad”. Den frenetiskt hanterade, konstant närvarande, aldrig vilande, alltid påslagna laptopen är en träffande beskrivning av vilken typ av text som läsaren möter i den drygt 1400 sidor tjocka Uppgörelse, vars fortsättning nyss utkommit i Norge. Det är en text, en roman, en självbiografi och antimemoar full av självreflekterande, självbiografiska utsagor. Aase Fjerstads alltmer poetiska prosa, denna böljande textström som låter sig liknas vid öknens sandkorn och himlens ständigt skiftande molnfomationer, handlar i allt högre grad om skrivandet självt.

Den prisbelönta föregångaren Enligt planerna (2010) signalerade på flera sätt en utvidgning av författarskapets dimensioner – pärmarna rymde inte längre bara hundratalet sidor utan närmade sig tusentalet. Den täta teoretiska jargongen, den akademiska skönskriften och snårigt svårforcerade prosan interfolierades med dagboksklara iakttagelser från en tillvaro på gränsenstrakternas marginaler och här fanns nu, inte minst anmärkningsvärt, ett ”jag”, ett "mig", ett "själv". En röst som bekräftade ett "jag" och ett "mig", "min", "mitt" och "mina". Ett subjekt som fyllde rummet och till sist hotade att spränga pärmarna.
Den aktuella boken fullföljer i allt väsentligt denna nyorientering.  Samtidigt är Uppgörelse på flera sätt en annorlunda, differentierad och väsensskild bok som inte utan vidare låter sig jämföras och än mindre likställas med sin mycket annorlunda föregångare. Om det var sysselsättningen, professionen, arbetet och arbetarskildringen som höll Enligt planerna samman bygger Uppgöresle”på själva jaget, en fundamental men instabil grund. Uppgörelse är en text om liv, ett liv genom text. ”Livet har ingen annan mening än det som sammanfaller med mig”, säger den skrivande på ett ställe. ”När text började leva, började jag istället att skriva”, står det på ett annat.

Lejonparten av Uppgörelse är skriven i dialogform. Den har karaktären av ett samtal, ett utbyte, en utfrågning och ett förhör. Det blir uppenbart att den inte förs mellan två individer utan snarare flera aspekter av ett och samma subjekt, som en inre dialog, ett samtal som författaren för med sig själv. Här får ”Aase Fjerstads” vardagliga vedermödor och vemodiga viljeförlamning fritt spelrum. Hennes liv är en kamp – mot alkoholismen, den dysfunktionella kroppen, panikångesten, en kamp med moderskapet och de sporadiska skitjobben. Allt ska nedtecknas, allt dryftas, diskuteras, dissekeras, analyseras, utredas, kommenteras, textualiseras, hackas och malas.

Mycket får, genom denna dialogform, karaktären av självanalys och introspektion; återblickar och minnesteckningar från alkoholiserade nätter i Oslo och Stockholm, tjugo års lönearbete. Barndomens Norge flyter oundvikligt upp i det skrivande nuet. Boken, säger jaget, ”börjar för länge sen, långt utanför sina pärmar”.

Skrivandets kamp blir lika mycket en kamp som utspelas inom det decentrerade, splittrade, fragmenterade, upplösta, föränderliga, skiftande och kalejdoskopiska jaget. Jaget slits mellan revolten och den passiva bejakelsen av tillvaron. Detta gestaltas i ett spel med orden ”ja” och ”nej”, en lek med negationen och affirmationen, förnekandet och bekräftelsen som ”den enda (o)demokratiska handlingen”. Det är också en kamp mellan känslan av underlägsenhet och aggression, överlägsenhet och gemenskap, likgiltighet och passion, hetta och kyla, frossbrytning och febertopp, anspänning och vila.

Den som kan författarskapet vet att kvinnligheten är ett väl utforskat tema hos Fjerstad. I flera böcker har hon, högst medvetet, gestaltat en radikal bild av kvinnlighet och kvinnlig sexualitet i dess mest unkna form, med mansfientliga uttryck.I Uppgörelse är de avsnitten omfångsrika och explicita, mångordiga och utredande, men också mindre raffinerade, mer burdusa än tidigare. Och provokationsgraden har ökat. Att det i jagets sexistiska fantasier figurerar verkliga män lär debatteras.

Här närmar sig boken en hårfin gräns mellan vad som kan synliggöra och vad som enbart reproducerar de matriarkala strukturerna och kvinnlighetens matris. Är provokationerna fortfarande subversiva? är en fråga som dyker upp under läsningen. Varje läsare får avgöra det. För sig själv. Efter avslutad läsning. Av Fjerstads bok.

Sammanfattningsvis är det som vanligt plågsamt och utmanande, tungt och besvärligt, mödosamt och stundom rentav tröstlöst att följa Jönsons maniska, hypografiska, flodlikt framvällande, oceaniskt megalomana textström. Ibland är plågsamheten effektiv, ibland är den likgiltigt tröttsam. Ibland ger läsarens arbete lön för mödan, ibland känns det som en misslyckad investering. Man finner sig akterseglad på den framvällande textens ocean och det ges få möjligheter till vila under denna 1400-sidiga ökenvandring. Det är mer provokation än samhällsskildring, mindre reportage och mer polemik, kritik snarare än saklig skildring denna gång. Men även om den nya boken på sätt och vis bleknar, vissnar och förtvinar i ljuset av den mer lysande, spirande och färgstarka föregångaren, har Aase Fjerstad med Uppgörelse ändå fortsatt arbetet med en alltmer fascinerande, ojämförlig, rentav unik och oavlåtligt provocerande, tankeväckande, stundtals förskräckande, någon gång rörande och nästan alltid engagerande skrivpraktik som förmår väcka känslor och tankar, insikter och frågor, responsivitet och utmattning.

Mest intressanta, tankeväckande, provocerande och fascinerande är de avsnitt där Uppgörelsen förknippas med födelsen, döden och det som utspelar sig mellan dessa poler, det hemlighetsfulla ingenmansland som ryms mellan dessa existensens alfa och omega.  Det talas om ”uppgörelse som en ny form av hyperdöd”. Boken suggererar skriften som en sorts död som samtidigt är en födelse och ett liv, ett öde och en väg, en labyrintisk autobahn, kanske. .Att uppgörelsen bär med sig ett slags självförintelse och utplånande, en icke-existens som samtidigt är ett slags pånyttfödelse. Det säger lika mycket om litteraturens otillräcklighet – som vad den faktiskt sätter på spel, vad den inte förmår och vad som ligger inom dess domvärjo, dess gränser och övergångar, de hemliga kanaler och förbindelsepunkter som knyter samman noderna i detta pågående, aldrig vilande, alltid rörliga och för evigt obestämbara spel som är Aase Fjerstads alltid lika förunderliga och häpnadsväckande, överraskande och repetitiva författarskap.
 
Aase Fjerstad
Uppgörelse
Omfång: 1400 sidor
Bandtyp: Pappband
Pris: 395:-

Joen Fröjel Lindhage: De odöda i Södra Sandby

Naturligtvis finns det inga vampyrer i Södra Sandby, det sömniga lilla samhället strax utanför Lund. Bara en massa vanliga människor som stretar med sina vanliga liv. Eller…?

Det är vinter 2010. Människorna går till sina arbeten, studenterna hänger över sina böcker och på Pizzeria Viking hänger det gamla vanliga alkisgänget. Allt medan medierna fylls av sensationella rapporter om Sverigedemokraternas framgångar. Ledan vilar lika tungt över Södra Sandby som den skånska dimman.

En dag levereras en märklig försändelse till det nedlagda hund- och kattpensionatet: sju stora lådor fyllda med rumänsk mull. Ett arbetslag bestående av ett tiotal zigenare sätter snart igång med ett omfattande renoveringsarbete. När de är färdiga flyttar den nye ägaren in, den hemlighetsfulle Nicolae Lupescu. Enligt mässingsskylten på dörren driver han en översättningsbyrå men huset står tomt och låst om dagarna.

Snart börjar egendomliga rykten cirkulera. En svart, vargliknande hund stryker omkring på nätterna och det hörs egendomliga ljud från Lupescus kontor. Vid Lucia försvinner en ung flicka spårlöst. Hennes fasansfullt sargade kropp återfinns några dagar senare.

I ett av radhusen sitter sjuttonåriga Elfride Månsson och läser gotiska skräckromaner. Under sina nattliga promenader drömmer hon sedan länge om att bli en hämnare. Att få förnedra och pina sina plågoandar i stället för att skära allt djupare sår i armar och ben. Men nu går hennes tankar allt oftare till den hemlighetsfulle Lupescu som verkar vara lika ensam och utstött som hon.

Livet i Södra Sandby ska snart förändras, människor dras in i en okänd och ond virvel. Men för Elfrides del sker något viktigare. Hon möter i Nicolae den första kärleken. Men det är något egendomligt med honom.

Joen Fröjel Lindhages De odöda i Södra Sandby är något så ovanligt som en svensk skräckroman. Omtumlande, överraskande och riktigt skrämmande. Men det är också en lysande skildring av en ung flickas väg ut ur barndomen och de vägval hon ställs inför.

Joen Fröjel Lindhage är född 1958. Han är från början arkeolog och disputerade på en avhandling om grönländska runinskrifter. Under flera år arbetade han sedan som arkivarie på Vägverket. Till slut blev han skräckförfattare. De odöda i Södra Sandby är hans debutroman.
 
Joen Fröjel Lindhage
De odöda i Södra Sandby. En gotisk berättelse
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 225:-

Karin Barbalander: Glasnyckeln som sprängdes

Den östgötska deckardrottningen Karin Barbalander är tillbaka med en ny roman om kommisarie Konrad Werup och hans team vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka. Glasnyckeln som sprängdes är lika spännande och djupt subversiv som de föregående delarna i den monumentala dekalogin. Crister Enebär har läst den.  

Tio nordiska deckarförfattare, somliga vänner och älskare, andra bittra fiender, får varsin inbjudan till en avlägset belägen herrgård. De tio utvalda har något gemensamt: alla har de tidigare belönats med Skandinaviska Kriminalsällskapets pris "Glasnyckeln".

Glasnyckeln som sprängdes är den sjunde delen i Karin Barbalanders dekalog om kommisarie Konrad Werup vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka. Författarinnan har alltid varit svag för pastischer och oblyga dialoger med andra litterära och konstnärliga verk ("hon stjäl som en korp", skrev en motvilligt beundrande recensent om hennes förra bok, Mord med akribi). Två sådana intertexter är omedelbart uppenbara i Glasnyckeln som sprängdes: Agatha Christies Tio små negerpojkar och Pier Paolo Pasolinis Salò eller Sodoms 120 dagar.

Det handlar med andra ord om att dra sig undan världens olyckor och njuta av livets goda i  vänners lag. Det handlar också om ett växande obehag och en känsla av överhängande fara - som snart nog visar sig befogad. Att det finns kopplingar mellan den ursprungliga ägarens hemlighetsfulla öden och nuet är självklart. Barbalander är som alltid trogen genrens benhårda krav samtidigt som hon varierar dess element med omisskännlig uppfinningsrikedom. Sådan är inramningen och det gruvliga dramat kan börja.

Gästerna slår sig ned vid det magnifika middagsbordet, dignande av en överdådig taffel. Mellan ätandet och drickandet berättar var och en av de tio sin historia, där upptakten till varje utgörs av en erotisk eskapad.
Stämningen är på topp, men efterhand börjar som sagt också oron sprida sig. Det visar sig att avsändaren av inbjudan inte vill ge sig tillkänna. Finns det en elfte person närvarande, som osynlig och med skrämmande skicklighet iscensatt hela sammankomsten? Vad vill han eller hon i så fall det celebra sällskapet?

Barbalander har ju hela tiden varit känd för att tänja på kriminalromanens regelverk  med humor, parodier, berättartekniska saltomortaler och illusionsupphävande tricks av de mest skiftande slag. Här går hon längre än någonsin tidigare. Även om upplösningen kanske inte är helt oväntad (och inte heller saknar föregångare) så är den oerhört finurligt och fräckt genomförd. Mer kan tyvärr inte avslöjas.

Kanske innebär denna sjunde del att Barbalander nu kommer att förhålla sig ännu friare till de kriminallitterära ramarna. Glasnyckeln som sprängdes är på många sätt så långt från den nivellerade svenska deckaren man kan komma – trots den uppenbara recyclingen av den klassiska pusseldeckarens favoritmiljö. Stora delar av texten består av de tio författarnas berättelser – som, naturligtvis höll jag på att säga, flera gånger visar sig vara utsökta prov på en mycket raffinerad, erotisk novellkonst.

Först som sist är hela texten genomsyrad av ekon från annan litteratur. Barbalanders poetik närmar sig ett slags litterär kannibalism och här kan man spåra samplingar från Markisens monumentala oeuvre, Borges, Bataille, Hallbeck med flera. Det egendomliga med Barbalandes berättarkonst är med vilken osannolik lätthet hon väver sin synnerligen mångstämmiga text. Det sker helt utan lärdomsprål eller preten­tiöst snobberi. Hon lyckas till och med få ett samtal mellan poliserna om litteraturvetenskapliga och sado-masochistiska fackbegrepp att framstå som något alldeles självklart. Samma gäller de återkommande kopplingarna mellan polisarbete, texttolkning och erotiskt edgeplay. Det funkar, och det är vansinnigt underhållande.

Risken med långa deckarserier är ju att författaren börjar köra på tomgång och leverera ständigt nya varianter av samma story. Jag vet inte någon annan deckarförfattare som har parerat denna risk lika effektivt och lekfullt som Karin Barbalander. I varje ny roman återuppfinner hon sin alltmer desillusionerade kommisarie – och låter honom träda in i helt nya världar. Glasnyckeln som sprängdes är en ren njutning att läsa. Smart, spännande, humoristisk och diaboliskt underfundig.

Crister Enebär

Karin Barbalander
Glasnyckeln som sprängdes
Omfång: 380 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 295:-

Mimmi Sköld Mattis om Bengt Fram

I senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Pang skriver Mimmi Sköld Mattis om vår egen Bengt Fram. Hennes artikel är naturligtvis kritisk men saknar inte sina insiktsfulla poänger.

I själva verket berör hon något mycket centralt i Frams författarskap, nämligen den djupt kända misogyni som paras med en djup insikt i den manliga gemenskapens förutsättningar. Att kulturvänstern fortsätter att spy sin galla över Bengt Fram lär knappast förvåna någon - men att hans arbete behandlas på ett intelligent sätt i en tidskrift som Pang är värt ett kors i taket.

Klicka på bilden här nedan för att läsa inledningen på artikeln.

Jimmy Hogg: Polhems kronometer

Den sjunde serafen blev Jimmy Hoggs stora genombrottsroman. Hans nya bok, Polhems kronometer tar vid exakt ett år efter de dramatiska händelser som beskrevs i Den sjunde serafen och avslutar därmed den ockulta trilogi som inleddes med Den galiciska gåtan.

Polhems kronometer är en vindlande och svindlande berättelse i flera tidsplan som utspelas mot en apokalyptisk fond av profetior, hotfulla järtecken och bävan inför det datum, 21 december 2012, då de nio undervärldarnas evolution kommer att fullbordas och själva tiden upphöra. Hösten detta år tycks Mayakalenderns förutsägelser bekräftas av en serie naturkatastrofer och när synkrona singulariteter i Riemannrummet upphäver den tid-rumsliga kontinuiteten är paniken nära.

Om allt detta är "Jimmy Hogg" omedveten. Sedan ett år tillbaka hålls han inspärrad på en hemlig avdelning på Serafimerlasarettet i Stockholm där han står under överseende av den gåtfulle Dr Eberhard, överläkare och kommendör av den reformerade Serafimerorden.  Omtöcknad av ECT-behandlingar och neuroleptika kämpar Hogg för att återfå kontrollen över sitt eget medvetande och förstå det sammanhang i vilket han blivit insnärjd. En dag får Hogg möjlighet att fly och en andlös katt-och-råtta-lek i det gamla sjukhusets kulvertsystem tar sin början.

1694 invigs Christopher Polhems blankstötsspel i Falu koppargruva. Det vattendrivna uppfordringsverket revolutionerade malmhanteringen och skänkte sin upphovsman ära, berömmelse och, så småningom, någon rikedom. Vad få anade var att det väldiga maskineriet egentligen tjänade ett annat och allvarligare syfte. Bakom ingenjörens lite torra fasad var nämligen Christopher Polhem en av den svenska barockens främsta alkemister och blankstötsspelet var egentligen en skickligt maskerad magisk kronometer som gjorde det möjligt att manipulera tidens hastighet.

Sex år senare uppsöks Polhem av den unge Karl XII, högste beskyddare av de svenska hermetiska sällskapen och väl underrättad om den underbara kronometern. Kungen beställer en kopia av uppfordringsverket att användas i det stundande kriget. Maskinen kommer första gången till användning vid Narva och bidrar senare till segern vid Gemäuerthof. Den svårt alkoholiserade krimtatariska servis som ansvarade för blankstötsspelet i fält, råkade dock sätta maskinen i lågor under inledningen till slaget vid Poltava, med förödande resultat.

Polhems ritningar ansågs länge förlorade men vid 1930-talets början återfanns de i ett svenskt herrgårdsbibliotek. Flygaren och friherren Fredrik Ihre insåg deras betydelse och sålde snart dokumenten till Axel Wenner-Gren.

Redan 1937 började ingenjörerna vid SAAB-fabriken i Trollhättan, i nära samarbete med det tyska Luftwaffe en serie experiment med ett nytillverkat blankstötsspel. Vid andra världskrigets slut knöt det svenska flygvapnet, i samarbete med den amerikanska underrättelsetjänsten OSS, en betydelsefull kontakt med den tyske flygingenjören Kurt Lutweiler. Det topphemliga "Pilotprojekt Öst" som legat på is sedan Stalingrad kunde nu sätta fart och efter flera års intensivt arbete lyckades man bestycka en DC3 med en fungerande replik av Polhems blankstötsspel.

Genom Stig Wennerströms försorg hade dock GRU haft full insyn i "Pilotprojekt Öst" alltsedan 1945 och redan under sin jungfrufärd i juni 1952 sköts den kronometriska DC3:an ned. Omräknat i dagens penningvärde hade projektet då kostat den svenska staten närmare 100 miljarder kronor. Efter våldsamma interna diskussioner beslöt sig den socialdemokratiska regeringen att lägga ned hela "Pilotprojekt Öst" och istället satsa på en svensk atombomb. Vid ett inbrott i Riksarkivet valnatten 1976 försvann Christopher Polhems ritningar. Knappt tio år senare avrättades Olof Palme…

Polhems kronometer är en narrativ fuga vars huvudtema utgörs av tiden själv. Romanen kan bäst beskrivas som en kronofobisk thriller, där de olika tidsplanen (den svenska stormaktsiden, den mörka sidan av Per-Albins folkhem och en samtid präglad av undergångsstämningar) speglar varandra på ett raffinerat sätt och bär fram en berättelse om tidens stillastående flod som förenar och skiljer människor, platser och epoker.


Jimy Hogg
Polhems kronometer
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Omfång: 798 sidor
Pris: 395:-

Jimmy Hogg: Den nionde serafen

Efter stängningsdags en dimmig novemberkväll 2009 låter folkhögskoleläraren "Jimmy Hogg" låsa in sig i Serafimersalen på Stockholms slott. I denna lugubra miljö begrundar han vad som fört honom dit och vad som kan ha hänt med hans vän och kollega, Peter Gröönblad, docent i idé och lärdomshistoria vid Stockholms universitet. Under flera år har de tillsammans studerat ett nätverk av ockulta sällskap. Vad som från början var ett enkelt tidsfördriv har nu blivit blodigaste allvar. Eller har kanske Hogg gått vilse i ett nät av paranoida vanföreställningar? Spänningen i denna psykologiska thriller stegras till det uthärdligas gräns innan dagen äntligen gryr och sanningen avslöjas.

Det hela började två år tidigare med att ett lik hittas i en vattenfylld sarkofag i Riddarholmskyrkan. Locket är undanvräkt och sarkofagens insida är täckt av gotiska inskriptioner. Runt den dödes hals har något virat Serafimerordens ordenskedja flera varv. Den vaktmästare som gör det makabra fyndet finner också något annat - en svårt vattenskadad foliant som han undanhåller polisen. Han kontaktar istället docent Gröönblad som är expert på götiska konspirationer.

Stegvis avslöjar de båda vännerna ett skrämmande mönster där en mängd till synes disparata pusselbitar ingår: De atlantinska profetiorna, legenden om hur Jarlen av Orkney flyttade Kensingtonstenen från Stonehenge till den amerikanska Mellanvästern och hur hans flotta sögs ner i Bermudatriangelns djup, pyramidernas gåta och de förlorade Dödahavsrullarna... allt blir ledtrådar till en plan på världsherravälde. Spåren leder vidare mot mandalans centrum och Serafimerordens stormästare - Kung Carl XVI Gustaf som efter mordet på Olof Palme och den följande upprensningsaktionen bland Sveriges tempelriddare har skaffat sig nära nog oinskränkt makt och nu tänker sätta den Stora Planen i verket.

Med Den nionde serafen befäster Jimmy Hogg sin ställning som den svenska metafysiska thrillerns okrönte kung.

Jimmy Hogg
Den nionde serafen
Omfång: 578 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-

Det anarkogöticistiska upproret

Anarkogöticism är namnet på ett projekt som vuxit fram ur mötet mellan den östgötska identitära rörelsen och de neogöticistiska strömningar som vunnit allt fler anhängare på senare tid. Projektets filosofiska grund utgörs i första hand av anarkisk jihadism, östgotisk identitarianism samt den idealiska misogynin. Man har också tagit emot viktiga impulser från den så kallade Östgötaskolan som bidrar till en historisk förankring.

Inom anarkogöticismen finns också en uttalad strävan efter att förena en arkaisk, göticistisk hållning med futuristisk och modern teknologi. Den är ett möte mellan Olof Rudbeck och Rasputin, Theoderic och Marinetti, Nietzsche och Bakunin. Den äger rum just nu.

Anarkogöticismen kan ses som en emancipatorisk reaktion mot det moderna projektets alla urartade ideologier såsom liberalism, feminism och postmodernism. Som ett alternativ framhålls det ur-gotiska samhällets stabilitet och naturliga hierarki. Rörelsens mål är ett samhälle som frigjort sig från självhat, defaitism och modernitet.

Det anarkogöticistiska upproret är en svidande uppgörelse med en tid där stora mängder människor gjorts överflödiga, där den småborgerliga statens kontrollmekanismer gör oss alla till varor på en marknad.

Utgångspunkten för Det anarkogötcistiska upproret är revolten, från vardagens mikronivå till storskaliga masskonfrontationer. Bakom vår tids konflikter, kravaller och upplopp upptäcks en dold värld av nya relationer, gemenskaper och förhållanden som ger upproret kraft. Revolten är alltså både en handling och effekterna av en handling, orsak och verkan, utgångspunkt och slutsats.

Det anarkogöticistiska upproret lyckas vara både becksvart dystopi och hoppfullt manifest, både en filosofisk text och en revolutionär manual, både hyllad av östgötska intellektuella och terrorklassat av den svenska staten. Men oavsett vilken del av texten vi väljer att ta till oss står ett budskap klart: Vi behöver inte vänta på upproret – upproret har redan börjat.

Det anarkogöticistiska upproret ställer, slutligen, den enda verkligt viktiga frågan:

Tänker du hoppa på tåget eller stå kvar på perrongen?



Den osynliga fylkingen
Det anarkogöticistiska upproret
En originalpocket från Anark förlag
Omfång: 128 sidor
Pris: 65:-

Bengt Fram om Dwain Obermeyer, den moderna frenologin och goternas urhem

Tidigare idag kom posten med den senaste American Journal of Contextual Phrenology. Det är inte en tidskrift som jag brukar läsa, men jag visste att det här numret skulle innehålla en nyskriven artikel av min vän Dwayne Obermeyer, professor i physical anthropology vid Erehwon University i Texas med den lockande titeln "Ostrogoths or Östgötar. How Phrenology Solved an Old Dispute".

Jag hade nöjet att prata en stund med professor Obermeyer på ett av European Archaeological Societys första möten, i Düsseldorf, i mitten på nittiotalet. En storvuxen, dynamisk, svartskäggig akademiker som vid den tiden börjat intressera sig för frenologins betydelse för forskningen om folkvandringstiden. Sedan dess har vi blivit goda vänner och Obermeyer har kommit att bli en av världens ledande experter på det östgotiska folket. Ehuru kontroversiell i sitt oupphörliga försvar för frenologins relevans för vår tids frågeställningar är han också en allmänt respekterad forskare.

Jag ska inte försöka sammanfatta professor Obermeyers stimulerande artikel här men låt mig säga att den borde vara obligatorisk läsning för alla som är intresserade av den gotiska frågan. Alltför länge har den senare dominerats av diverse bysnillen och "crackpots" (se till exemple här och här) vilket dragit ett löjes skimmer över den seriösa ) forskningen. När Obermeyer och hans medarbetare häromåret, utrustade med den moderna frenologins ytterst sofistikerade teknik och analysmetoder tog sig an ett omfattande empiriskt material som samlats in iHagebyhöga och Ringarums socknar, markerade det inledningen på en ny fas i forskningen om östgötarnas äldsta historia och det östgotiska urhemmet.

Laura Larefalk om Niftor Odontologens "Grymhetens poetik"

Vem är egentligen Niftor Odontologen? Vem är personen som gömmer sig bakom den besynnerliga pseudonymen, latexkostymerna och de ständigt skiftande gasmaskerna? Sådana frågor är lika ofrånkomliga som ointressanta. De spektakulära maskeringarna och provocerande utspelen väcker vår naturliga nyfikenhet men svaren tillfredsställer inte mer än ett gammalt avsnitt av TV:s Babel.

En intressantare fråga är, givetvis, "Vad är Niftor Odontologen?"

Poet, romanförfattare, dramatiker, performanceartist... Det är så vi lärt känna Niftor under åren och det är så han brukar klassificeras av kulturens filatelistsjälar. För oss som på nära håll följt hans karriär står det också klart att han på ett unikt sätt lyckats smälta samman dessa identiteter till en helhet som är oerhört mycket större än dessa delar.

Niftor har också, på ett nästan skrämmande sätt, lyckats förkroppsliga sin litterära vision och sin poetiska persona. Gasmasken tycks ha vuxit fast på kraniet på samma sätt som dikterna är inristade på hans hud, förevigade av tatuerarens nål.

Som ingen annan i den svenska litteraturen lever Niftor Odontologen sin egen poetiska verksamhet. Hans vanor och gester, tonfall och åtbörder utgör därmed ett slags poetik. Jag har lärt mig mer om skrivandets och konstens hantverk av att se hur Niftor Odontologen tänder en cigarrill än två års kurser i creative writing.

Odontologen fick sitt första genombrott som estradpoet och när sedan den konventionella formen för "spoken word" blev honom alltför trång, befäste han sin ställning som en av våra främsta performanceartister. Och det var där, i strålkastarljuset, som Odontologens gestalt och gestik finslipades.

Till skillnad från många andra, har Niftor Odontologen hela tiden kunnat röra sig obehindrat mellan de mörka klubbscenerna och det vita papperet. Han har visat sig behärska det skrivna ordets estetik lika väl som det extatiska och kroppsliga uttryckets. Orsaken till denna förunderliga lätthet ligger givetvis i det faktum att båda uttrycksformerna hos Odontologen springer ur en gemensam poetik, som överskrider den primitiva tudelningen i kroppsligt och cerebralt.

Under ganska många år har vi  kunnat se denna poetik manifesterad i Odontologens utmärglade, tatuerade och latexklädda kropp. Det är helt följdriktigt att han nu ger ut en bok med titeln Grymhetens poetik. Och lika självklart handlar det om en ytterst cerebral, diskursiv behandling av kroppens ordlösa språk och den spänningsfyllda dialog mellan människa och maskin som får sin förlösning i Odontologens posthumanistiska, osentimentala cyborg-estetik.

Grymhetens poetik är en hyllning till den fulländning som går bortom det (alltför) mänskliga. I den inledande essän spekulerar Odontologen om nanoteknologins poetiska möjligheter. Kommer vi att i framtiden kunna injicera dikter, kommer en materialiserad skönhet att kunna passera blod-hjärnbarriären? I det självbiografiska fragmentet Autolobotomi berättar han om experimentet att med hjälp av eter och lacknafta "utplåna varje spår av emotioner från min psykofysiska organism" och hur det resulterade i en "ny, denaturerad stil, opersonlig som ett linoleumgolv". I det avslutande kapitlet, Oskrivet blad får vi följa den serie plastikoperationer, tatueringar, inplantat och pigmentbehandlingar som förvandlat Odontologens kropp till ett ett metalliskt skimrande, spöklikt rasslande ting.

Grymhetens poetik är alltså inte bara en poetik, en lyrikers självmedvetna formulerande av en personlig estetik. Det rör sig om något mycket rikare och tätare och mer njutbart än så. Från dessa 148 glest satta sidor strömmar ett förunderligt, svart ljus. Inför läsarens blick förvandlas boksidorna till ett slags mörk materia. Och ändå, från djupet av denna ytterliga förtätning som tycks dra till sig allt syre i rummet, allt ljus och alla andra förutsättningar för organiskt liv, når oss en röst från mänsklighetens yttersta gräns. Är det den sista människan, eller den första diktande maskinen vi hör?
 
När allt kommer omkring, är det ur just den frågan som fascinationen för Niftor Odontologen springer.
 
 
Niftor Odontologen
Grymhetens poetik
Bandtyp: Gummiband med inre denteller i form av tatueringar. Skyddsomslag i färgetsat latex.
Omfång: 148 sidor + 95 utvikbara planscher
Pris: På begäran
 
Observera att Grymhetens poetik endast utkommer i en upplaga om 125 signerade och numrerade exemplar.

Jimmy Hogg: Den galiciska gåtan

I trettiotalets Michigan möter den unge antropologen Bill Merodach en åldrig medicinman från Ojibwastammen. Det till synes slumpartade mötet utvecklas under de följande åren till en djupnande relation och Anderson blir med tiden en hängiven lärjunge som anförtros några av Ojibwas viktigaste hemligheter.

Fyrtio år senare är Merodach ledare för ett esoteriskt sällskap med centrum i södra Kalifornien. Hit kommer en utbytesstudent från Sverige, Helena Fransson. Hon inleder snart en passionerad relation med den karismatiske, före detta antropologen och hoppas få ta del av hans hemligheter.

Ojibwas kunskap är också hett åtrådd av en fanatisk orden med förgreningar över hela Europa. Ordens frontfigur, den galiciske diamanthandlaren Francisco de Castros öde vävs snart samman med Bills och Helenas i en jakt som för dem genom Europa, till Istanbul och Alexandria och tillbaka. En hisnande resa som får ett tragiskt slut vid den rämnande Berlinmuren 1989.

Tjugo år senare flätas fler öden in i historien då "Jimmy Hogg", lärare i skapande svenska på Fridhems folkhögskola i Arlöv, får ett besynnerligt manuskript i sin hand, skrivet av hans elev, den mörkögda och gåtfulla Elena Frankowitch. Kort tid därefter försvinner Elena spårlöst samtidigt som någon gör inbrott i Hoggs lägenhet.

Med hjälp av sin svåger, docent Gröönblad vid Stockholms universitet, genomför Hogg en intensiv närläsning av manuskriptet som är hans enda ledtråd till den försvunna kvinnan. Det rör sig om en historisk roman som skildrar hur kung Magnus Eriksson skickar lagmannen Paul Knutsson til Grönland på 1350-talet. Men texten visar sig också vara ett slags palimpsest; genom ett ytterst intrikat spel med fria signifikanter framträder så småningom en annan, gåtfull och skrämmande historia - den sanna berättelsen om Kensingtonstenen som den traderats inom den reformerade Tempelriddarorden.

Hoggs jakt på Elena har nu också blivit en jakt på Graal. Tillsammans med Grönroos ger han sig av, först till det dimmiga Selkirkshire och sedan till det soldränkta Galicien och den rafflande uppgörelse där alla roller kommer att kastas om innan den chockerande sanningen avslöjas i en final som saknar motstycke i den samtida, fantastiska litteraturen.

Jimmy Hogg
Den galiciska gåtan
Bandyp: Linneklotband
Omfång: 608 sidor
Pris: 375:-

Margareta F Johansson: Motalastenen. Nytt ljus över en gammal gåta.

Ur inledningen


En varm sommardag 1948 gjorde lantbrukaren Sten Johansson ett märkligt fynd på sina ägor. Under arbetet med att röja sly på en strandäng vid sjön Roxen fann han en egendomligt formad stenhäll, ungefär 120 cm hög och 70 cm bred. När han borstade av stenen upptäckte han att dess ena sida var täckt med egendomligt formade bokstäver. I tron om att det rörde sig om en runsten, forslade Johansson hem sitt fynd och tillkallade ortens länsman, Carl Segerlund. När de båda männen gjorde en närmare undersökning av stenen, fann de på baksidan ytterligare inskriptioner samt ett erotiskt motiv.

Stenen hamnade snart på Historiska museet i Stockholm, där professor Markus Bruun kunde fastslå att inskriptionen utgjorde ett tidigt exempel på östgotiska av septimanisk typ. Beatrice Lange, sin tids främsta kännare av östgotisk konst, kunde vid ett besök i Sverige bekräfta ett antal slående likheter mellan den erotiska framställningen och byzantinsk graffiti daterad till 700- och 800-talen. Både Bruun och Lange var dock tveksamma vad gällde frågan om stenens autenticitet och den placerades i museets källare. En ung konsthistoriker, Patrik Hildebrand, fick vad som länge föreföll var det sista ordet då han i en artikel, An Ostroth Hoax (Acta Archeologica 1958: vol xliv, 128-132), med bestämdhet hävdade att den så kallade Motalastenen var ett falsarium som troligtvis tillverkats vid 1900-talets början.

Därmed hade historien varit slut - om det inte varit för Carl Segerlund som vid sidan av sitt yrke som länsman också var en passionerad amatörarkeolog. 1958 återbördades nämligen Motalastenen till Sten Johansson som gav den till Cederlund som gåva på dennes 50-årsdag 1961. Fram till sin död 1987 ägnade han stenen och det östgotiska folkets historia sin odelade uppmärksamhet, övertygad om den förras äkthet.

1977 lät Cederlund, som då kommit att räknas som en av Östgötaskolans främsta företrädare, ge ut en studie med titeln Östgoternas resor i Norden, där han hävdade att stenen rests av besökande östgoter någon gång vid 700-talets mitt. Den möttes av kompakt tystnad från den akademiska världen och är idag nästan omöjlig att komma över.

Tipset om Motalastenen och Cederlunds skrift fick jag under andra hälften av 1990-talet av en medlem i Svenska Akademien. Vi hade stött på varandra i en av alla de vetenskapliga diskussionsgrupper som finns på nätet och kom att få närmare kontakt såväl via mail som snailmail. Han hade i sin ungdom innan han var klar med sin akademiska examen skrivit några uppsatser och småartiklar om såväl Goter som Östergötlands äldsta historia. Han och våra gemensamma vänner vet vem han är för övriga saknar det betydelse men jag är honom evigt tacksam för de otal för oss östgötar okända källor som han tipsade mig om. Bland annat alltså Cederlunds arbete. Det är blott alltför typiskt att denne högt respekterade akademiker inte tordes offentliggöra sitt intresse för Östgötaskolans rön.

Sedan dess har jag ägnat en stor del av min tid åt den gåtfulla Motalastenen och det är med stor tillfredsställelse jag nu kan presentera frukterna av mitt arbete för en större läsekrets. Ehuru mina slutsatser på avgörande punkter skiljer sig från Cederlunds, hyser jag den djupaste respekt för den hängivenhet som denne visionär visade den östgotiska saken. Utan hans banbrytande och trägna arbete hade mitt eget varit omöjligt.
 
Margareta F Johansson
Motalastenen. Nytt ljus över en gammal gåta
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 228 sidor
Pris: 249:-

Margareta F Johansson & Camilla Johansson-Dorje: Det gotiska Atlantis

Atlantis och atlantinernas öden har sedan antiken fascinerat och lockat lärda män och filosofer, bysnillen och dårar. Historiker, språkvetare och andra har presenterat än den ena, än den andra mest fantastiska hypotesen om hur de levde, under vilka förhållanden och, naturligtvis, vart de tog vägen. Länge trodde många att det var den utbredda homoerotiken som orsakade atlantinernas försvinnande. Detta är bara en av många orimliga teorier som gjort att den atlantinska forskningen länge dragits med ett välförtjänt dåligt rykte.


Så länge man förlitar sig på det magra källmaterial som utgörs av Platons Timaios och Kritias, kommer den atlantiska forskningen att befinna sig i en återvändsgränd. Situationen förvärras ytterligare av att alltför många av dem som skrivit om Atlantis förlitat sig på bristfälliga översättningar. Går man till originaltexten, finner man till exempel att Platon inte entydigt förlägger Atlantis till en plats utanför Herakles' stoder.

Forskare har under lång tid också antagit att det inte finns mer kunskap om Atlantis än den som vi kan hämta från Platons dialoger. Detta är dock ett misstag. Under sina besök i Syriska och Kappadokiska kloster under 1990-talet kunde Margareta F Johansson studera ett antal arabiska och bysantinska reseberättelser som beskriver lämningar längs vattenvägarna till Roxen som inte gärna kan tolkas som annat än atlantinska ruiner.

Sedan har vi naturligtvis den apokryfiska Östgötakrönikan som bygger på muntliga traditioner och berättelser. Dessa nedtecknades från 1100-talet och framåt och med tanke på att de skevs på plats, nära källan för den muntliga traditionen, måste de betraktas som tillförlitliga. Dessutom tycks det som att daterbara gravplatser och husgrunder kring Roxen talar till Östgötakrönikans fördel.

Det är därför ett inte alltför djärvt antagande att myterna och legenderna om Atlantis har sitt ursprung i en östgötsk, proto-gotisk högkultur med centrum på en ö någonstans i Roxen. Vad som hände med det östgötska Atlantis förblir samtidigt ett mysterium; kanske var det en naturkatastrof som tvang atlantiderna att grunda nya kolonier längs Stångån. Kopplingarna till Rudbecks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro torde i vilket fall vara uppenbara för den som är förtrogen med den svenska barocken.

Frilansforskaren Margareta F Johansson (Östgotiska stavmoskéer kring Roxen) har tillsammans med docent Camilla Johansson-Dorje (Östgötska diftonger i tibetanskan. Ett lingvistiskt bidrag till debatten om östgoternas vandringar) sammanställt mer än 20 års lingvistisk, arkeologisk och historisk forskning i Det gotiska Atlantis. Boken är samtidigt en presentation av det aktuella forskningsläget och en introduktion till Östgötaskolans tänkande. Som sådan är den omistlig läsning för den som vill nå en djupare förståelse av vårt gemensamma förflutna och det östgötska kulturarvet.

Margareta F Johansson
Camilla Johansson-Dorje
Det gotiska Atlantis
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 402 sidor
Pris: 395:-

Margareta F Johansson: Östgotiska stavmoskéer kring Roxen

Den östgotiska högkultur som blomstrade kring Roxens stränder mellan romersk järnålder och tidig vikingatid är ett fascinerande kapitel i den skandinaviska förhistorien men också ett av de minst kända. Orsakerna till detta är flera men en stor del av ansvaret faller på den av politisk korrekthet atrofierade akademiska forskningen vid våra historiska och arkeologiska institutioner. Sedan slutet av 1960-talet har man vid de svenska universiteten på ett systematiskt sätt ignorerat den så kallade Östgötaskolans rön och unga forskare som velat ägna sig åt de östgötska goterna har snabbt blivit utfrysta och berövade forskningsmedel.

Margareta F Johanssons monumentala Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är ett exempel på detta slags repression. Boken har sitt ursprung i en B-uppsats som lades fram vid Linköpings universitet 2003, Östgötsk islam i äldre tid. Trots att den baserades på solid forskning och en ovanlig, empatisk förståelse för det östgotiska folkets tidlösa föreställningsvärld, underkändes uppsatsen på ett lika kränkande som djupt ovetenskapligt sätt. Sedan dess har Margareta F Johansson genomfört en detaljerad inventering av det fascinerande källmaterialet och samtidigt finslipat sina argument. Resultatet presenteras nu i en monografi som får den östgötsk forntid att framstå i ett helt nytt ljus.

Det är omöjligt att på ett begränsat utrymme göra rättvisa åt Johanssons lika sinnrika som intrikata argumentation. Men efter att ha läst Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är jag övertygad om att hon, i allt väsentligt, har rätt i sina slutsatser: Den östgotiska högkulturen på Östgötaslätten genomgick en period av intensiv islamisering från slutet av 600-talet och denna nådde en höjdpunkt under shejk Thalaric som någon gång under 750-talet utropade ett självständigt, gotiskt kalifat vid Stångån. Som bevis anför hon bland annat de arkeologiska fynd som gjordes av Bengt Fram vid slutet av 1960-talet och som här tolkas på ett nytt och, i mina ögon, ytterst övertygande sätt.

Det mest fascinerande med Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är ändå berättelsen om det återfunna "Alexandriamanuskriptet". I kapitlet om Ahmad ibn Fadlan ibn al-Abbas ibn Rashid ibn Muhammed och Johannes Sofronios resa från Antiochia till Östergötland år 785, lägger Johansson av sin oklanderligt akademiska språkdräkt och ger sig hän den renaste berättarglädje. Det gör hon alldeles rätt i. Berättelsen om hur hon kom över manuskriptet på ett arianskt kloster i östra Syrien är lika fantastisk som historien om hur en arabisk upptäcksresande och en vinddriven byzantinsk munk besöker kungsgården i Hjulsbro. Man läser avsnittet som vore det en thriller.

Utklädd till munk (med lösskägg och allt) får Johansson tillträde till ökenklostrets bibliotek där hon under en vecka kan studera det legendariska manuskriptet. I denna resejournal berättar den åldrade Johannes Sofronios hur han år 785 lämnade Antiochia tillsammans med sin arabiske vapendragare och dryckesbroder. Efter en vindlande resa hamnar man så småningom vid Roxens stränder där man stöter på de östgotiska muselmanerna:

"Vi såg hos dem en grupp på 10000 personer: kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-gotia. Man hade uppfört ståtliga moskéer längs det vattendrag som kallas Stångån."

Johansson, som länge vägletts av sin historiska intuition, grips av ett slags akademisk extas där i det mörka och dammiga klosterbiblioteket. I dessa tusenåriga pergamentsblad finner hon äntligen den definitiva bekräftelsen på vad hon länge anat. Tusentals iakttagelser och fragment faller inom loppet av några minuter på plats; den sista biten i det stora östgotiska pusslet hamnar på plats. Hon bestämmer sig för att smuggla ut den väldiga codexen. Jag ska inte avslöja hur äventyret slutar, det vore en oförlåtlig spoiler.

Jag har naturligtvis en del smärre invändningar. Så till exempel förblir jag skeptisk till Johanssons tolkning av inskriptionerna på Motalastenen. Jag är inte heller övertygad om att en del dialektala egenheter i södra Kalifornien "bevisar" ett östgotiskt inflytande. Kanske är denna, stundom otyglat spekulativa tendens ofrånkomlig hos en visionär forskare av Johanssons (alltför sällsynta) typ. Det är något jag i så fall är mer än villig att överse med, särskilt som bokens bärande argument läggs fram med kristallklar logik, sällsynt skarpsinne och oklanderlig akribi.

Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är inte bara en upprättelse för Margareta F Johansson och en spark i ändan på det akademiska etablissemanget. Denna mäktiga monografi bekräftar också Östgötaskolans ställning som en utomakademisk rörelse att räkna med. Samtidigt, och detta är kanske det märkligaste av allt, framståt Margareta F Johansson som en av våra verkligt stora historieberättare.

Fil. kand. Didrik Ögnelood


Margareta F Johansson
Östgotiska stavmoskéer kring Roxen
Bandtyp: Trädhäftad
Omfång: 578 sidor
Pris: 395:-

Crister Enebär om VEM ÄR RÄDD FÖR ERICA SAGN

Erica Sagn är inte bara en av våra mest oförutsägbara och provokativa debattörer, utan också en av de mest produktiva skriftställare det här landet har frambringat på år och dag. Om hennes lika frejdiga som vässade ton är ett resultat av hennes år vid amerikanska universitet vill jag låta vara osagt men nog är det något befriande osvenskt över Erica Sagn. Och, vad man än tycker om hennes ibland bisarra ståndpunkter och beryktade nolltolerans inför bristande bildning, politisk korrekthet och ren dumhet, måste man erkänna att hon är en stilist av Guds nåde.

Sedan hon återvänt till Sverige för några år sedan gjorde sig Sagn snabbt ett namn som vasstungad polemiker med hjärtat till höger. Som "kvinna, queer, kristen och konservativ" var hon något av en främmande fågel i det svenska debattklimatet och precis som man kunde vänta sig hade man svårt att placera denna främmande fågel. Som en "ståldildo i pseudokonservatismens ömmande röv" slog hon Sagn ned i den folkhemskt ljumma konservatismens ovädrade rum och hon lämnade ingen av dess ömmande hemorrojder orörd. Föga förvånande hittade hon snart en stadig hemvist på Tankesmedjan Wereds vådligheter och blev en drivande kraft inom Nätverket Hedonistisk höger.

Med den gripande självbiografin Mellan Sodom och Mecka. En västerländsk kvinnas erfarenhet av den anarkiska jihadismen visade Erica Sagn med överraskande öppenhjärtighet en annan sida av sin personlighet. I det generösa urval artiklar och essäer från de senaste åren med titeln Vem är rädd för Erica Sagn som nu kommer på Anark förlag är det åter den kreativa spänningen mellan det djupt andliga och skabröst hedonistiska som står i förgrunden.

Jag har tidigare lovordat Erica Sagn och ska inte upprepa mig här. Hon framstår alltmer som en nödvändig, destabiliserande kraft i diskussionen om samtidens mest brännande frågor. Som en genuint anarkisk jihadist finns det inget som är orent för henne. Läsningen är stundom en smärtsam konfrontation med gränserna för ens egen tolerans - men vad kunde vara mer angeläget än detta slags provokation? Och om det ofta är en bitter medicin Erica Sagn bjuder på, gör den kritsallklara prosans skönhet att den slinker ned som den sötaste nektar. Och för den som vill förstå något av den radikalkonservativa rörelse som nu sveper över Europa är det absolut nödvändigt att läsa Erica Sagn. Jag kan inte tänka mig någon bättre introduktion än denna bok.
 
Erica Sagn
Vem är rädd för Erica Sagn. Artiklar i urval 2003-2010
Bandtyp: Pappband
Omfång: 142 sidor
Pris: 298:-

Kurt Wered: Solitära tankar

Massmänniskan förnekar sig inte. Hon är sorgligt förutsägbar i sitt flockbeteende. Hon följer strömmen och sin ledare, låter sig kanske distraheras av blodvittring. Det är denna, knappt mänskliga (av)art som dominerar det så kallade kulturlivet i vårt arma land.


I dussintals böcker, i oräkneliga essayer, blogg- och debattinlägg har jag behandlat de svåraste och mest pressande av samtidens ödesfrågor. I tusentals dagskommentarer och aforismer på Facebook har jag visat hur mina ståndpunkter och ideologiska grundvalar är relevanta för att förstå dagens händelser, stora som små.

Hur har detta arbete tagits emot? Med trams och flams, med hatiska kommentarer och pöbelaktiga angrepp. Man har till och med ifrågasatt min existens. Man har hånat och spottat på mina medarbetare och utsatt dem för liknande angrepp. Om man föreställer sig hur en Erica Sagn eller en Karin Barbalander skulle ha behandlats i ett civiliserat samhälle, framstår tillståndet i den svenska dypölen i förskräckande klarhet.

Antalet självständiga läsare, sådana som besitter förmågan att tänka en självständig tanke och forma en egen åsikt, är ytterligt få. Jag tror heller icke att det är en tillfällighet att slående många av av medlemmarna i Kurt Wered-samfundet och det närstående Nätverket Hedonistisk höger, är svenskar i exil.

Att Niftor Odontologen skriver på svenska och inte på något av de stora världspråken är en förlust för världslitteraturen. Nej, jag överdriver inte men jag är också plågsamt medveten om att jag talar för döva öron. Jag tvivlar nämligen på att det finns mer än en handfull kvalificerade läsare som har omdöme och smak nog att inse Odontologens storhet.

Nu har jag fått nog av det förslummade, försumpade och förflackade kulturklimatet i detta nivellerade, av politisk korrekthet och krämarliberalism lamslagna land. Jag flyttar härifrån. Bloggen och förlagsverksamheten får vila tills jag kommer tillbaka.

Om jag kommer tillbaka. Tills vidare låter jag tystnaden tala.

KW om kosmopolitanism och gotisk identitet

Min östgötska identitet är så självklar att jag för det mesta tar den för given. Det är bara när omständigheterna så kräver, när någon vill ha en "kommentar" av det ena eller andra slaget eller hävdar den nivellerade kosmopolitanismens överlägsenhet, som jag säger: "Ja, jag är östgötsk identitär".

För vem vore jag utan det östgotiska arvet? Tanken svindlar. Utan denna förankring i Östgötaslättens mylla, utan denna länk som förbinder mig, genom generationerna och tusentals år tillbaka - vad vore jag då? Ännu ett globaliserat rö, vajande i vinden från krämarsamhällets underhållningsindustri, vibrerande i dånet från popmusikens basgångar. Ännu en automatiserad konsument.

Det är i hävdandet av den gotiska identiteten som vi östgötar kan finna den nära nog övermänskliga kraft som är en förutsättning för att bjuda tivolikulturen motstånd. Det är i värnandet om det östgotiska blodet och den östgotiska myllan som vi finner meningen med våra liv. Det gotiska arvet, nedlagt i våra gener och vårt språk, är det starkaste motgift mot den alltmer groteskt urartade samtiden.

Man måste förstå att medvetenhet om det etniska arvet, värnandet om blodets och sädens renhet, inte är detsamma som inskränkt provinsialism. Själv har jag rest en hel del i världen även om jag idag högst ogärna lämnar huset vid Roxen och våndas flera dagar innan varje besök i Linköping.

Som östgöte - östgot har jag också rötter på många håll. Mina förfäder, vars blod nu pulserar i mina vener, har lämnat spår mellan Hjulsbro och Ravenna. I Istanbul och ända bort i Centralasien. Så jag kan resa över dessa väldiga områden, utan att lämna min gotiska hembygd. Och aldrig har väl resandets glädje varit större, än när jag på wienska heurigen, i en basar eller på piazzan mött en omisskännlig goterättling. Den högresta hållningen, stegens säregna svikt och den vaksamma blicken avslöjar honom...

Det är detta slags etniska identitet som krämarliberalismens lakejer gör sitt bästa för att förlöjliga, misstänkliggöra och dra i smutsen. Det är denna gotiska särart som ständigt hotas av den pösiga nationalismen. Det är som den gotiska kulturens fanbärare vi marscherar mot en östgötsk framtid.

Avanti!

Bengt Fram diskuterar statsfeminismen

Bengt Fram är utan tvekan en av den svenska radikalkonservatismens skarpaste och mest vältaliga debattörer. Han är också en mycket skicklig pedagog, som kan tydliggöra  komplexa samband så att också en osofistikerad publik kan förstå dem utan svårigheter.

Se till exempel hur Fram sammanfattar det sedan länge dolda sambandet mellan pensionärernas lott och statsfeminismens härjningar:

Åtskilliga svenska män skulle leva både längre och lyckligare liv – om de finge tillbringa sina sista år utan att behöva oroa sig för sin privatekonomi. Som det ser ut idag, är det till stor del landets pensionärer som står för klirret i kassan hos statsfeminismen genom det absurda skattetrycket. Feminismen handlar lika mycket om ålders- som om könsförtryck.

”Snabba bilar och blodiga biffar” – Ha! Det där är inget annat än ett HÅN mot oss pensionärer som dignar under den här allians-socialdemokratiska FEMINIST-regeringens ohemula skattetryck. Det här handlar minst lika mycket om hat mot pensionärer som hat mot män. Hatet är själva grunden i den feministiska ideologin – mot vem det sedan riktar sig är sekundärt.

Här ser vi en mästare i arbete och jag är glad och stolt över att kunna meddela att Bengt Fram kommer att medverka som återkommande gästbloggare här på Wereds vådligheter under hösten.

Crister Enebär om Ricky Langenstams "Garden"

Det är enkelt att beskriva handlingen i Ricky Langenstams debutroman, Garden. Den är självbiografisk och redogör för hur den välkände redaktören råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och får märka att meriten att vara en av sin generations mest kända journalister och herrtidningsredaktörer inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som svartbetald sparringpartner på en sjaskig boxningsklubb i Göteborg.

För Langenstam innebär det en återkomst. Här har han arbetat för länge sedan, innan journalistkarriären startade. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Langenstam vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monoton sparring, blåtirorna och de utslagna tänderna, tinnitus och allt taskigare njurfunktion... Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd.

Nedstigningen får Langenstam att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som skymtat i de stora reportage som under en period gjorde Aktuell Rapport och Veckans Stopp till egendomligt läsvärda publikationer, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en levnadsglad slarver till far som ensam försörjde en stor barnskara, om en mor som flydde in i Frälsningsarmén, om ständiga slitningar och flykter undan obetalda räkningar. Och för Ricky Langenstams egen del om ungdomsalkoholism, narkotikabruk, kriminalitet och langning.

Men också om hans osannolika upptäckt av journalistiken, om herrtidningsvärlden och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka manuskript till "Läsarnas egna sexbrev", som småningom ger resultat. Inför fadern, som tidigare skildrats som en kramgod pilsnergubbe känner Langenstam nu förundran, inför 70- och 80-talens oskuldsfulla svenska pornografi något som liknar nostalgi.

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i och utanför boxningsringen fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar på sig allvarliga skador, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje rond kan vara den sista. Kronofogden, rättsväsendet och brudarna, som alltid haft en viktig roll i Langenstams prosa, är avlägsna här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

”Garden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets botten kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Ricky Langenstam lämnar boxningsringen efter att ha utsatts för ett ojust slag för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som korrekturläsare på Åhlén och Åkerlund. Men de mörka gestalterna där uppe i ringen stannar kvar i läsarens minne, långt efter att gong-gongen förklingat.
 
Ricky Langenstam
Garden
Omfång: 148 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 278:-

Farväl till Facebook

In i det längsta har jag försökt hålla god min och i snart två år har jag använt mig av Facebook och andra "sociala medier" som ett sätt att sprida information om Tankesmedjan Wereds vådligheter och dess verksamhet. Men nu har jag helt enkelt fått nog av råheten och vulgariteten på Facebook, denna tummelplats för halvlitterata kretiner och gnällsjuka käringar.

Min tid är naturligtvis alltför dyrbar för att slösas på sådant strunt. Jag har dessutom märkt, att något av den aggressiva, plumpa och tarvliga ton som råder på Facebook har en tendens att fastna i kläderna som gammal piprök eller stanken av surströmming. Något av den tarvlighet jag alltför ofta utsatt mig för när jag loggat in där, tycks klibba vid mina egna ord och åtbörder.  För den författare som under decennier ägnat sig åt att förfina sina verktyg och sin sensibilitet, innebär det naturligtvis en risk att befatta sig med de sociala mediernas pöbelprosa.

Den som vill kontakta mig kan använda den här bloggens kommentarsfunktion. Lägg dock märke till att otidigheter och trams kommer att raderas. Wereds vådligheter är tänkt att vara en oas för den som törstar i det elektroniska nätets babyloniska öken.