Kurt Wered: Solitärens semester

Den som vägrar att anpassa sig till pk-hegemonien och krämarsamhällets krav på ständigt uppdaterad underhållning, den som avstår från den narraktiga rollen som "intellektuell" för att i stället ta sig an samtidens ödesfrågor på ett kulturideellt plan och vägrar infantilisera sig, kommer naturligtvis att utsättas för nedrigheter och hot av olika slag.


Den senaste tidens alltmer förryckta påståenden om min person och min verksamhet, det slags dynga som just nu sprids via Axess-bloggen men som också dyker upp lite varsomhelst i den alltmer förråade, alltmer pöbelaktiga "bloggvärlden", har gjort det tydligt hur meningslöst det är att nyttja internet som ett vehikel för en seriös debatt om samtidens stora ödesfrågor.

Vore det inte för dagliga kontakten med en liten krets läsare som lyckats bevara sin kultur och mänskliga värdighet på denna tivolikulturens marknadsplats, hade jag för länge sedan vänt alltsammans ryggen. Ty jag är aldrig lyckligare, aldrig i större samklang med den stora Traditionen, än de stunder jag tillbringar i ensamhet och stillhet vid Roxens strand. Hur många gånger har jag inte förbannat den uppgift som ålagts mig: att tala för dem som inte vill höra, att peka ut sanningen för dem som inte vill se.

Stavgångarnas klapprande och det debila pladdrandet i mobiltelefoner kommer jag inte undan, ens här på mitt eget Övralid, men i jämförelse med den illvilja och dumslughet som är så karakteristisk för den pöbelhop som härjar på Axess-bloggen är sådana störningsmoment endast obetydligt smolk.

Jag tänker inte svika min uppgift. I denna massmänniskans tid, då all uppmärksamhet ägnas själlös, mekanisk "underhållning" och där den reflektion som inte ikläder sig den politiska korrekthetens vadderade tvångströja omedelbart tystas av krämarliberalismens politruker och kommisarier, vägrar jag att inordna mig.

När jag nu inleder en vackas semester, är det alltså icke fråga om något slags reträtt. Jag har med mig mitt arkiv, de nödvändiga böckerna och fem kilo Lessebo-papper. Men jag tänker hålla mig undan dagsdebattens petitesser, de pockande, ändlösa kraven på "deltagande" och "engagemang" i alla samtidens frågor, stora som små. Nu står jag ensam, men på Traditionens grund, inför det väsentliga.

Crister Enebär om Kenneth Baughs "Pilotprojekt Nord"

Inget är vad det synes vara i Kennet Baughs emotsedda debutbok, en osannolik kombination av dokumentärroman, memoar och internationell thriller. Ändå lägger man den ifrån sig med känslan av att, äntligen, fått höra sanningen om den svenska militära underrättelsetjänstens allra hemligaste operation, det katastrofala "Pilotprojekt Nord", där man lönnmördat debattörer på högerkanten samt placerat specialtränade provokatörer på strategiska positioner i den svenska idédebatten.

Crister Enebär har träffat den avhoppade kronfänriken och attackdykaren Kenneth Baugh, författare till Pilotprojekt Nord, en rasande, 500-sidig uppgörelse med det svenska kontraspionaget som snart utkommer på Traditio förlag.

Baugh är officeren som kommit över skakande information om "Pilotprojekt Nord", ett topphemligt försök att infiltrera ett antal svenska tankesmedjor och tidskriftsredaktioner som slutade med en kallblodig avrättning av ett antal svenska lobbyister - en händelse som tills nu varit effektivt nedtystad.
Nu har Kenneth Baugh skrivit en spionthriller. Den tar avstamp i att en grupp skribenter och aktivister likvideras av svensk militär under Almedalsveckan sommaren 2005.

– Där borta, säger han och pekar bort mot Lilla Karlsö.
Kenneth Baugh står utanför Wisby Hotel. Framför honom öppnar sig havet mot himlen och horisonten.

– Det var där ute det hände, säger Kenneth Baugh och sveper med armen.

Där, inte långt från det vanligen så fridfulla Almedalen, utspelar sig den dramatiska öppningsscenen i hans debutthriller Pilotprojekt Nord. En sommarkväll 2005 avrättas kallblodigt ett tiotal svenska debattörer på order av en svensk marinofficer. Kropparna forslas sedan ut på internationellt vatten och sänks i djupet. Några år senare börjar dykaren Harry Hall gräva i händelsen, som tystats ner. Det dröjer inte länge innan han blir hotad och indragen i en serie våldsamma händelser.

Enligt Kenneth Baugh bygger en stor del av boken på verkliga händelser. Och verkliga personer.

– Mycket är sant. Folk som kan det här tycker att den är otäckt realistisk, säger han.

– Jag har försökt vara väldigt autentisk, sedan har jag lagt till saker för att det ska bli roligt och spännande.

Huvudpersonen Harry Hall bygger delvis på honom själv.

– Som jag var när jag var yngre, hur jag tänkte då. Jag var mer oslipad på den tiden.

Kaptenlöjtnant Henrik Gustafsson är en annan förebild till bokens Harry Hall. En officer som deltog i förberedelsearbetet inför "incidenten" på Lilla Karlsö när deltagarna i Almedalsseminariet kallblodigt avrättades.. Henrik Gustafsson har jobbat inom den militära underrättelsetjänsten i 37 år och var där ute vid en säljakt för många år sedan. Det är den händelsen som ligger till grund för scenen i boken.

Både han och Kenneth Baugh är övertygade om att de konservativa debattörerna verkligen klubbade ihjäl den där natten.

– Jag har hört historien från flera håll, säger Kenneth Baugh.

– Och jag har tänkt avslöja hela sanningen om den här smutsiga affären, fortsätter han. "Vad som föregick avrättningarna och vad som hände sedan. Den här historien är långt ifrån över."

Han har gjort uppmärksammade avslöjanden tidigare. För tio år sedan gav han ut Nu får det vara nog. Ett jag-var-där-reportage från MUST tillsammans med sin bror, Göran Baugh, välkänd journalist på Barometern Oskarshamns-Tidningen."

– Jag hade bara hört talas om det svenska kontraspionagets "våta jobb" och deltog aldrig själv i några operationer på fältet. Men jag nystade i de här historierna och blev känslomässigt engagerad. Jag kände att jag måste avslöja sanningen.

Det gjorde han också, efter fem års arbete. Under arbetets gång fick han känslan av att det fanns krafter som inte ville att sanningen skulle komma fram.

– Det var något slags mörkläggning. Jag började fundera på varför man inte ville hitta det, vad som låg bakom.

Han blev intresserad av den turbulenta, förvirrade tid som följt på det kalla kriget. Underrättelsetjänst. Främmande makter. Hemligheter. Spioneri. Och inte minst kontraspionagets växande betydelse inom underrättelsetjänsten.

Han bestämde sig för att skriva en bok om dagens kontraspionage i Sverige och började göra research.

– Men jag ångrade mig, det var lite för känsligt. Jag fick höra att det skulle åsamka mig obehag.

Mer vill han inte säga. Däremot berättar han att han själv har träffat personer med hemlig identitet och gjort research i hemliga arkiv. De egna dagboksanteckningarna från tiden som kronfänrik har också utgjort ett betydelsefullt råmaterial.

Tankarna på en faktabok lades på is, men skrivplanerna togs upp igen när han fick idén att skriva en roman.

I "Pilotprojekt Nord" samarbetar Harry Hall med Säpos hemligaste enhet. Motståndet kommer från den militära underrättelsetjänsten SSI, med chefen Chris Loklint i spetsen. En kylig maktspelare, som använder vilka metoder som helst för att stoppa Harry Hall och hans medarbetare.

En stor del av historien utspelar sig i Finnspång, där Harry Hall har ett fritidshus, och där han och hans vänner hänger på den fiktiva krogen Bullfighter’s Inn.

Kenneth Baugh har själv vistats i Finnspång sedan han var liten. Föräldrarna hade sommarställe, själv bodde han permanent på orten under några år på 1990-talet. Nu har han och hans familj ett fritidshus, där han skriver sina böcker.

– Jag har använt de här miljöerna i boken. Där har du dykförrådet, säger han och pekar mot sjöboden nere vid vattnet.

På väggen hänger ett par kajaker.

– De ska användas i nästa bok.

Del två om Harry Hall och hans jakt på sanningen om det svenska kontraspionagets krig mot den radikalkonservativa rörelsen är färdigskriven och ges ut nästa år.

– Där fortsätter han kriget mot denna stat i staten och gräver upp fler och ännu värre mörkläggningar.

En tredje bok är också på väg, där Kenneth Baugh knyter ihop trådarna. En av dem handlar om Estoniakatastrofen, andra löper mot Palmemordet och Weredaffären.

Är det inte lite väl många konspirationer?

– Jag tycker inte det. Vi pratar om en period på 60 år och fyra-fem konspirationer. Man får näsa för mörkläggningar när man gräver i det.

Du har en gedigen erfarenhet av underrättelseverksamhet?

– Ja.. Jag har jobbat för Sverige, men det var i min ungdom.

Där tar det stopp. Kenneth Baugh vill inte berätta mer om den tiden.

”Pilotprojekt Nord” kan komma att bli film i framtiden.

– Vi diskuterar filmrättigheter. Ett krav från mig är att den ska spelas in här ute, säger Kenneth Baugh. ”Autenticiteten i detaljerna är A och O för att skapa trovärdighet i en sådan här berättelse.”

Han tycker om Karlsöarna, trots allt.

Ett löjets skimmer över vårt arma land

Jag har lovat att inte orda mer om de bedrövliga förtalskampanjer som riktas mot Tankesmedjan Wereds vådligheter, dess medarbetare och mig personligen och det är ett löfte jag tänker hålla. När denna smutsiga byk nu vädras i det senaste numret av TLS  (som också innehåller en brett upplagd essay om Karin Barbalander, välkänd för läsare av denna blogg, signerad James Hogg) vill jag dock ta tillfället i akt att uppmärksamma detta, inte minst som det så tydligt åskådliggör den drängstugumentalitet som utmärker den svenska "kulturdebatten".

Citatet nedan är hämtat från inledningen till Steven Dutch's insiktsfulla artikel med titeln Who writes Wered's Blog and Books?

 For sheer longevity, no conspiracy theory can match the notion that Kurt Wered has not written the numerous blog posts and books that have been attributed to him. His oeuvre contains too much accurate detail about current affairs, sports, homoeroticism, and the fine arts to have been written by someone of as low social standing as Wered, a former engineer at SAAB, goes one argument. His work displays too wide a range of style, goes another. Wered is hardly educated enough and Linkoping is too backward a place to have produced an intellectual of such caliber, goes a third. And so, almost every prominent public intellectual in Sweden has been suggested at one time or another as the author of one or more of Wered's texts: Sven Lindqvist, Crister Enander, Lars Gustafsson, Nikanor Teratologen, Erik Löfvendahl, to name a few.

Enander, a somewhat controversial critic, is a favorite candidate because of his connections with some of the authors published by Wered's "Anark Forlag".Considerable effort has also been wasted trying to find hidden ciphers and allusions in the texts of Wered that would prove them to be Enander's work. Why Enander, or anyone else, would be content to ghost write a blog which until recently attracted very few readers, and remain silent while it has begun receiving acclaim is a mystery the supporters of this baroque notion do not really address properly; it certainly does not fit the personalities of most Swedish critics.

I've seen the argument that writing blogs is considered a low-class occupation in Sweden, beneath the dignity of the public intellectual, or that the author needed to remain anonymous for fear of reprisals, but surely if Wered's brand of radical conservatism were on target enough to make such measures necessary, Swedish society would have been abuzz with speculation as to who the "real" author was. As it is, this seems to be an obsession of a fairly small but influential group of crackpots.

Drevet går. Igen.

Angreppen på Tankesmedjan Wereds vådligheter och dess medarbetare, Anark förlag samt den här bloggen börjar anta alltmer absurda former, vilka måhända äger en viss komisk kvalitet för den som uppskattar humor av det tramsigare slaget. Vi som arbetar ideellt med vad som kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg" kan dock hålla oss för skratt.


Det är inte så att de infama personangrepp och rena lögner som används i vad som förmodligen är en systematisk förtalskampanj riktad mot Wereds vådligheter skulle bekomma oss personligen. Vi finner det däremot ytterst oroande att man i dagens Sverige kan bedriva detta slags hat-, lögn- och förtalskampanjer - och bli tagen på allvar. Att medier som gör anspråk på att bli tagna som "seriösa" befattar sig med sådan lort. Att till synes omdömesgilla personer faller offer för barocka lögner, bara de upprepas tillräckligt ofta och länge.

Tag nu som exempel det ylande, dräglande bloggdrev som härjar på den famösa Axess-bloggen där man de senaste dagarna driver den befängda tesen att Kurt Wered skulle vara en pseudonym för litteraturkritkern Crister Enander. Detta är det senaste i raden av liknande påståenden, som alla följer samma upplägg. Man påstår först att Kurt Wered är en fiktiv karaktär och hävdar sedan att den ene eller andra använder hans namn som ett nom de plume.

I det aktuella fallet hävdar man, enkelt uttryckt, med en dåres envishet att det föreligger likheter mellan Wereds och Enanders prosa som bevisar att det skulle röra sig om samme skribent. Detta är naturligtvis rent nonsens och man tar sig för pannan när man inser till vilken låg nivå det offentliga samtalet sjunkit.

Därtill framgår det ingenstans på Axess-bloggen varför man väljer att ge utrymme åt patologiska lögnare och mörkermän. Detta ger naturligtvis läsaren skäl att fundera en stund över vem eller vilka som har intresse av att på detta sätt misskreditera Wereds vådligheter, som av ledande kommentatorer kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg".

Ska vi behöva skriva ut det med stora bokstäver eller kan vi lita på att denna bloggs läsekrets klarar av att räkna ut det själv?

Kurt Wered
Erica Sagn
Laura Larefalk
Karin Barbalander
Niftor Odontologen
Diljen Demirbag-Sagn

Lars Petersson: Work in Progress I

Lars Petersson, skriftställare, biblioteksanställd och tidigare arkivarie på SAAB i Linköping, debuterar nu på Anark förlag med Work in Progress I, en samling "aforismer och dagboksblad" som tillkommit under de senaste åren. Här nedan ett smakprov på hans lika otidsenliga som egensinniga prosakonst:

I min ungdom valde jag ett via activa och skrev samtidigt in mig i den väldiga valvbåges linje som spänner från Epikuros över en Goethe, en Eckhart, en Emerson och en Nietzsche. Det har varit en vandring över både stock och sten - men en som också rymt stunder av vila och kontemplation

Denna min hållning har aldrig tillåtits frysa i likgiltighets eller högmods dödliga famntag. Den måste alltid hållas tuktad och därigenom förmås bli lika upplysande som sanningen. Denna läxa lärde jag tidigt och genom många bittra nederlag. På denna väg ryms, i sanning, målet redan i de första stapplande yngligasteg. Saktmodet får man, så att säga, på köpet.

För den som vänder de andra ryggen bjuds njutningar av ett sällsamt slag. Vilan och tystnaden; solitärens dyrköpta harmoni och metrón. Min eremtihydda är dock ingen sportstuga. Intoleransen måste, i likhet med varje annan (mänsklig) egenskap kultiveras med trädgårsmästarens, lehrmeisterns, oändliga tålamod, för att kunna mogna i en septembers gyllene rågåker.

I det skrivna ordet satsar jag allt på ett kort. Det må bära eller brista. Ju högre insatsen är, desto bättre är oddsen. Den pregnanta formuleringens triumfartade målgång. Sedan: en hemkomst till mitt eget Ithaka. Förortsvåningen strålar i ett sällsamt ljus, förandligat. Katten Penelope spinner i mitt knä. Jag slår upp ett glas Trocadero och skålar med spegelbilden.

Schlagermusikens basgångar tränger in i den psyko-fysiologiska organismens allra finaste kapillärer. Gud vet vad de ställer till med där.

Mina valfrändskaper har varit ett troget sällskap genom åren. Nu är det dock dags att bjuda dem farväl, en efter en. I min ungdom läste jag allt jag kom över. Sedan allt mindre. Nu ryms på min hylla bara de egna manuskripten.

Resandet är en överskattad sysselsättning.

En vän tog mig med till Cloetta Center för att se en ishockeymatch. Han uppmanade mig att ge särskild akt på publikens taktfasta skanderande. Jag har återvänt till ståplatsläktaren flera gånger denna vår, alltmer förundrad över den dionysiska, poetisk-libidinösa urkraft som här väller fram ur ett okänt djup. Är denna otämjda vildhet i själva verket frukten av seklers tradition och kultivering? Är det ett arv från Pindaros som kan förnimmas i dessa skrovliga basar? Fascinerad-förundrad stämmer jag in i kören med en känsla av att ha återvänt till ett sedan länge förlorat urhem.


Kritikern
För den som funnit sin väg i ett autentiskt ursprungs-tilltal, kan kritikerns eller lektörens ord ha samma verkan som en rotfyllning. Hans (ty det rör sig nästan uteslutande om en han) angrepp har något gemensamt med den attityd med vilken slyngeln rycker benen av en hjälplös insekt. En sorglös sadism, en förströdd grymhet vars tanklöshet gör orden än mer plågsamma för den som utsätts för dem. Som glödgade spikar tränger de in i den känsliges vävnder. Denne blonde kritikerbest ger sig inte förrän diktaren sitter fastnaglad i skriftställarens kuriosakabinett. Han ser inte att det är han själv som är snedväxt, perverterad. En dödlig parasit i litteraturens örtagård.

Jag bär mina refuser som äretecken och utmärkelser. Bekräftelser på att jag ännu håller fast vid högsta ideal-stolthet. Måtte jag nu också i framgången bevara något av denna kultiverade låghet. Ödmjukhet är min äregirighets högsta mål.

Jan Myrdal: 82 på det åttiotredje. Skriftställning 20

Den bedrövliga hanteringen av det så kallade Leninpriset, som tilldelats sorgliga kappvändare som Mattias Gardell och Roy Andersson, kommer för all framtid att fläcka Jan Myrdals namn och rykte. Detta är ett lika beklagligt som ofrånkomligt faktum som dock inte bör skymma det faktum att Myrdal är en av den svenska dypölens klarast skinande ljus. Detta bevisas inte minst av det skändliga sätt på vilket det förfäade PK-etablissemanget ägnat sig åt att systematiskt förtala och på alla sätt motarbeta denne gigant.

Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag vill självklart hylla denne fiendens fiende och misskände mästare på hans födelsedag. Den 19 juli utkommer därför 82 på det åttiotredje. Skriftställning 20 där redaktörerna Laura Larefalk och Diljen Demirbag-Sagn samlat några av Myrdals bästa texter från det senaste året. Kritikern Crister Enebär bidrar med en fyllig introduktion som också är ett ömsint porträtt av en mångårig vän.

Boken innehåller dessutom en dialog mellan Myrdal och Kurt Wered, Mot liberalismen, som åskådliggör de många beröringspunkterna mellan den senares anarkiska jihadism och idealiska misogyni å ena sidan och Myrdals ståndpunkter å den andra. Det är fascinerande läsning, inte minst som man här kan ana fröet till ett nytt slags revolutionär och djupt anti-liberal hållning.

Jan Myrdal
Åttiotvå på det åttiotredje. Skriftställning 20
Omfång: 498 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 295:-

Redan ikväll kommer Jan Myrdal och Kurt Wered att finnas på plats för boksignering och mingel på Minibok AB i Vällingby. Missa inte detta tillfälle att möta två legendariska skriftställare.

Kurt Wered: Därför vägrar jag Pride

För en tid sedan blev jag ombedd att delta i en paneldebatt under den stundande Pridefestivalen. Temat var "Radikal Queer" och eftersom detta är ett ämne som ligger mig varmt om både hjärta och lem övervägde jag att acceptera inbjudan - trots att det egentligen går emot mina djupare instinkter att delta i sådana här kollektiva spektakel.

Ack, om jag haft vett att lyssna till hjärtats röst. I stället ägnade jag dyrbar tid åt att förbereda ett anförande med titeln "Återkriminalisera homoerotiken" där jag framlade några argument varför en sådan reform skulle återge den manliga sexualiteten dess subversiva kraft. De kommentarer jag fick från organisatörerna fick mig att omedelbart inse det futila i att delta i detta PK-maffians bedrövliga Kiviks marknad.

Det är beklämmande att se, hur man alldeles övergivit den manliga homoerotikens hårda, dionysiska ethos. Lika bedrövligt är det kompakta motstånd och oförståelse som möter den som ännu hyllar den genuine Mannes, naturfolkens och hockeyspelarnas sunda, fria och anarkiska sexualitet.

Betrakta de stolta krigarna på bilden. Kan ni tänka er dem delta i Stockholm Pride? Nej, jag tänkte väl det.

Man kan ha vilka åsikter man vill om Pridefestivalen. Jag har mina åsikter och jag tycker inte om Pride. Av många skäl. Och därför väljer jag att inte delta eller vifta med flaggor till stöd för dem som gör det. Det är min fria vilja att avstå från jippot precis som det är andras fria vilja att delta. För detta kräver jag respekt.

Under det dryga år jag skrivit om homoerotik har jag fått oräkneliga uppmaningar från mina läsareatt delta i Pridefestivalen. Det är en form av åsiktsstyrning och en mycket tydlig signal vad massmänniskan förväntar sig av de intellektuella i vår tid.

Jag vill inte delta i vad jag betraktar som ett dubbelmoraliskt exhibitionistjippo eller begå våld på mina egna uppfattningar när det gäller vad jag tycker är rätt och fel. Därför ställer jag inte heller upp i något Pridesammanhang. Så enkelt är det.
 
Att jag nu hånas av PK-lakejerna och deras impotenta etablissemang bekommer mig inte det ringaste. Om något, bekräftar det väl att jag ännu håller mig till den rätta Vägen.

Diljen Demirbag-Sagn: KURDISK KONFEKT - SALT & SYRLIGT

Diljen Demirbag-Sagn kom som nyfödd till Sverige 1976 och växte upp i Uppsala och Karlstad. 2003 avbröt han sina doktorandstudier i arkeologi efter en konflikt med sin handledare vid Stockholms universitet. De senaste åren har han varit bosatt i Linköping där han är verksam inom den så kallade östgötaskolan. Han har engagerat sig i frågan om det östgotiska folkets ursprung i Hjulsbrotrakten och östgötarnas etniska rötter och har publicerat flera uppmärksammade artiklar i  tidskrifter som Ostrogoth Identity och Alternative Archaeology Review.

Demirbag-Sagn har också gjort sig bekant som en stridbar och kontroversiell debattör på högerkanten. Han beskriver själv sin hållning som "livsbejakande reaktionär" och förra året sade han upp sig i protest från Barometerns ledarsida som han uppfattade som alltmer småborgerligt bigott. Sedan våren 2010 är Demirbag-Sagn knuten till Tankesmedjan Wereds vådligheter och säger sig verka för ett förandligat samhälle, befriat från krämarliberalismens nivellerande effekter och byggt på den naturliga hierarkins och idealiska misogynins grund.


Diljen Demirbag-Sagn kommer från en kurdisk familj med många barn. Hans första bok på Anark förlag, Kurdisk konfekt. Salt & Syrligt är samtidigt en självbiografi och en radikalkonservativ stridsskrift. Crister Enebär på Ystads Allehanda har läst den och nedan följer ett utdrag ur hans uppskattande recension:

Diljen Demirbag-Sagn
Kurdisk konfekt
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 198:-

Diljen Demirbag-Sagn är en knivskarp men också ganska rälig debattör vars kompromisslösa hållning och avsmak inför all slags politisk korrekthet gjort honom omöjlig inom såväl den akademiska arkeologin som den vattenkammat konservativa pressen. När han nu berättar om sin uppväxt mjuknar inte tonfallet, snarare tvärtom. Men läsaren får också en större förståelse för drivkrafterna bakom ett skriftställarskap som mycket väl kan komma att räknas till samtidens mest spännande och betydelsefulla.

När den unge Diljen Demirbag-Sagn klev upp på den yttersta högerns barrikader kämpade han länge ensam. Hans ovilja att kompromissa med sanningens krav tvingade honom att avbryta en lovande akademisk karriär. Som militant anhängare av en konservatism med misogyna förtecken gjorde han sig snabbt omöjlig i den pseudokonservativa högerns salonger och han tvingades lämna Barometerns ledarredaktion under förödmjukande former. När han sedan kom ut som anarkisk jihadist väckte hans ställningstagande avsky och förakt inom den avslagna vattvälling som utgör svensk politisk islam. Han blev alltmer isolerad och i debattsammanhang har han ofta framstått som något av en stäppvarg. Ensam, oberäknelig och farlig. Att han först nu återfinns i kretsen kring Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag är egentligen ganska besynnerligt.

När jag slår upp den delvis självbiografiska boken Kurdisk konfekt. Salt & syrligt rusar en egensinnig och ytterst begåvad människas hela komplexitet emot mig. Jag förstår att den kompromisslösa attityden varit en nödvändighet för en känslig ung man som formats av klassens och etnicitetens upprepade kränkningar, som ständigt hamnat i skuggan av sina nära släktingars framgångar i det tivolisamhälle som han själv vänt ryggen. Det här kunde ha varit en dyster bok. Så är det dock inte alls. Vad som börjar som ett slags sorgmarsch genom Västeuropas och Orientens ruinlandskap, avslutas nämligen i det klaraste C-dur. Bokens avslutande kapitel skildrar en andlig hemkomst i det avgörande mötet med Kurt Wered ("den fadersgestalt som givit form och riktning åt mitt uppror") och det polygama äktenskapet med Erica Sagn och bihustrun Laura Larefalk. ("Jag gifte mig inte enligt kurdisk tradition eller svensk utan på östgotiskt vis.")

Diljen Demirbag-Sagn är dock ingen idylliker. Han har skådat alltför djupt för att låta sig avtrubbas av sin nyfunna frid och harmoni. De artiklar och essäer från det senaste året som avslutar Kurdisk konfekt visar också att han inte tappat bettet. Genom dessa texter ljuder det karakteristiska omkvädet: "Ät min rumpa!" - riktat till underhållningsindustrins nyttiga idioter, krämarliberalerna på Dagens Nyheter, pseudokonservativa debattörer, självupptagna salongsjihadister och räddhågsna arkeologer. Ingen kommer undan och Demirbag-Sagn ger inte upp förrän den siste motståndaren ligger slagen till marken. Här ges i sanning ingen pardon.

Jag tror att Turkisk konfekt. Salt & syrligt är en bok som länge kommer att vara med och definiera vad detta är för land och tid. Viktigare ändå: I sina visionära stunder är Demirbag-Sagn också en vägvisare till något annat och bättre.