Bengt Fram & Arne Chosfer: Ur SKITAPANNOR OCH STALINTRUMPETER 3

Arne:
Att samla militär lavemangsutrustning är ett fascinerande sätt att levandegöra historien. Här har vi till exempel en tysk lavemangspump av det slag som tillverkades för Wehrmacht under åren 1937-1940. Att det här är en förkrigsmodell märker man då blåsan är tillverkad av naturgummi; efter krigsutbrottet ersattes detta av syntetmaterial. Just det här exemplaret är en officersmodell och som sådan mycket eftertraktad på den internationella samlarmarknaden. Jag betalade närmare 1700 dollar på eBay, och då är ändå det ursprungliga munstycket av nickel ersatt med en efterkrigsmodell. Det återstår också en del renoveringsarbete innan sprutan är helt funktionsduglig, bland annat måste det torra och spröda gummit rekonstitueras.

Precis som med antika musikinstrument mår detta slags utrustning bra av att användas och jag är övertygad  om att den här apparaten kommer att skänka många sköna stunder. Egentligen föredrar jag lite modernare och mer ergonomiskt utformade doningar, men det är något hisnande med tanken på att, så att säga, kunna känna historiens vingslag i tarmkanalen.

Bengt:
Jag håller med. Jag har aldrig förstått dem som förvarar sina samlingar under glas eller, än värre, i bankfack. Det här är bruksföremål och äldre lavemangsutrustning är inte bara överlägsen dagens skräp utan dessutom så gott som outslitlig. Däremot finner jag det här intresset för tredje rikets artefakter ganska suspekt. Är det inte ett alltför passande uttryck för en tid lika brunmelerad som en bevärings kalsonger? Själv ropade jag nyligen in en pump tillverkad för Röda Armén vid tiden för Stalingrad, en så kallad Stalintrumpet, som kunde skölja ett halvdussin soldater åt gången.

Arne:
Det ligger onekligen något i det du säger. Jag skulle ändå vilja visa ett annat exempel på det allvar med vilket man i Tredje riket tog sin an frågan om tarmskötsel. Här är ett av de mer udda och ovanliga numren i min samling militaria: en Luftwaffe Klistierspritze Bf 262C av det slag som användes av Messerschmitt Me 163 Komet-piloter under sommaren och hösten 1944.

Kort tid efter att man börjat använda sig av raketdrivna flygplan stod det klart att det förelåg akut behov av ett snabbverkande lavemang. På grund av den svåra bristen på såväl kautschuck som syntetgummi vid den här tiden, är det ändå tveksamt om Luftwaffe lyckades få fram mer än några hundra sådana här klistierspritze innan krigsslutet. Men även om dessa lavemangsrutor inte hade någon betydelse för kampen om luftherraväldet, representerade Klistierspritze Bf 262C sin tids absoluta spjutspeteknologi med för sin tid banbrytande finesser som autoinjektion, reglerbar högtrycksfunktion och duschmunstycke. Blåsan laddades också med en helt ny syntetisk formula, det så kallade Scheißstoff, som ersatte de äldre blandningar, baserade på surrogatkaffe, té eller pilsner och som användes av RAF och USAAF långt in på 1950-talet.

Som man kan se, är det ett hårdhänt renoverat exemplar jag har i min ägo. All ursprunglig patina är borta och flera originaldelar av munstycket är ersatta med senare kopior. Som på de flesta exemplar har också den ursprungliga blåsan i syntetgummi ersatts av en i vulkaniserat kautschuck, förmodligen någon gång på 60-talet. Intressant nog såg man då till att bevara Luftwaffeinsignerna i silvertråd. Det ekonomiska värdet är förvisso ringa men denna lavemangspruta med sin iögonfallande dekor, är ändå ett makalöst "conversation piece" och jag brukar därför ta med den på resor.

Bengt:
Ett lika skrämmande som fascinerande stycke nutidshistoria. Man kan bara vara tacksam över att de tyska ingenjörerna inte lyckades få fram något liknande i början av 1940-talet. Vem vet hur historien då utvecklats.