Kurt Wered: ÅTER TILL TYSTNADEN

"Massmänniskan och hennes käringaktiga pladder är ett slags gödsel. Nödvändigt för att anden skall spira men inget man vill ha nära inpå sig." Så skrev Kurt Wered i sin första bok, Idealisk misogyni och homoerotisk communitas, som också var den första volymen i bokförlaget Anarks uppmärksammade och kontroversiella utgivning. I dag publicerar Tankesmedjan ett antal nya, sträva aforismer och reflektioner från Wereds kommande bok, Åter till tystnaden.  Det är en svidande uppgörelse med den alltför ordrika samtiden, dess brutaliserande underhållniongsindustri och andliga torka.

Precis som i debutboken erbjuds här något så sällsynt som ett kompromisslöst motstånd mot populärkulturens nedbrytande krafter, ett kraftfullt Nej! till populism och nivellering. Det handlar om en negation så radikal att den skapar ett rum för något annat och bättre, något som hos Kurt Wered tagit formen av en anarkisk jihadism på homoerotisk grund. Wered skall dock inte förväxlas med det slags andlighetens kolportörer som befolkar utmarkerna i en förfallen kultur. Det väsentliga i hans projekt är, till syvende og sidst, det negationens renhållningsarbete som av småskurna kritiker uppfattats som "kvinnoförakt", "dystopi" eller "misantropi".

Tillbaka till tystnaden utkommer på det nystartade "Edition Wered" som i fortsättningen kommer att ombesörja utgivningen av Kurt Wereds egna texter.


1.
Påminner inte dagens bloggande mest av allt om torgkäringars kacklande eller sutenörernas småprat över en kopp kaffe en neapolitansk eftermiddag? Den med skoningslös detaljrikedom upprapade floden av trivialiteter där man egentligen aldrig lyssnar på varandra. Detta utbyte av banaliteter som upprättar ett symbiotiskt tillstånd, vilket är vad det hela går ut på - inte att tala till den andre som ett autonomt subjekt, inte att låta Jag och Du mötas i det mänskliga samtalet.  Bloggaren eftersträvar är på liknande sätt en symbios med sin publik. Publiken skall vara som ens kolleger i halvvärldens smutsiga verksamhet. Med hjälp av bloggandets hämningslösa språkström återvänder man till flockstadiet.


Bloggen - ett pöbelmedium för grobianer.


Vad har jag själv då i det smmanhanget att göra? Frågan återkommer ständigt och jag har alltid besvarat den på samma sätt: Min uppgift är att tala på marknadsplatsen och horhuset. Finns där blott en som lyssnar och förstår, har mitt otacksamma uppdrag inte varit förgäves. Jag konstaterar nu att där icke fanns någon som förstod, och kommer därför att dra mig tillbaka. Tillbaka till tystnaden och anonymiteten. Tillbaka till den frihet som jag gav upp det ögonblick då jag gav mig i lag med cyberdrägget.


2.
Fernando Pessoa skriver: "Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sådant finns där ute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller ingenting med oss att göra." (övers. Margareta Marin)


Det är en röst från en svunnen epok då det ännu stod en medborgare fritt att dra sig undan och leva ett enskilt liv, oberört av politiken. 1900-talets samhällsutveckling skulle omintetgöra denna möjlighet. Regeringarna tillvann sig makten att ingripa på alla områden av människolivet, visserligen med de bästa avsikter. Ingen egendom var längre fredad för statens långsamma, diskreta konfiskation, ingen rätt garanterad när den råkade i konflikt med de av politikerna uppställda målen för medborgarnas existens. De flesta slag av kulturverksamhet hamnade i beroende hos anslagsgivande myndigheter. Själva den materiella överlevnaden blev för allt fler människor avhängig av penningrörelser som dirigerades genom politiska beslut. Låt oss säga att någon under många år har gjort förberedelser för att lämna yrkeslivet vid en viss ålder och sedan leva hyggligt som privatman. Regeringen kan med ett penndrag, en så kallad regeländring, omöjliggöra en sådan avsikt, samtidigt som den kan ge andra människor möjligheten att till exempel hålla bil i ett område där näringsstrukturen har kollapsat och ingen längre arbetar. Det senare förhållandet används ofta till att rättfärdiga det förra, men vi skall inte låta den omständigheten förvirra oss. Vad som är "rättvisa" förblir en ekvation med alltför många obekanta för att vara lösbar.


Följden är under alla omständigheter att den gyttja Pessoa talar om inte längre låter sig ignoreras. Den pressar sig in genom fönsterspringorna och droppar på golvet. Den portugisiske poetens värld ter sig lika avlägsen som istidsjägarens grotta.


Ja, sådana är de tankar som ansatt mig den senaste tiden. Nu gäller det att mobilisera mot sådan defaitism. Blott den andlige aladåben ger efter för sådant. Den vitale anarken vandrar sin egen väg. Också i en tid som denna. Det är den andlige aristokratens plikt och samtidigt hans privilegium.


3.
Karakteristiskt för dagens pöbelvälde är dess putslustiga, småskrattande brutalitet. Jag har själv utsatts för detta slags motbjudande och djupt plebejiska försök till tystande. Ett flertal illvilliga kampanjer har haft som enda syfte att förneka min existens. Man har påstått att jag är ett påhitt och att mitt arbete inte är annat än ett utstuderat skämt. De skrattande identifierar sig i viss utsträckning med den utskrattade, och den utskrattade gör i viss mån gemensam sak med de skrattande. Det är, med en gynnsam tolkning, ett frikännande från jaget. Offret triumferar över sin egendomlighet genom att skratta åt sig själv och omfamnas av den allmänna meningen.


Jag gitter inte längre ta till de gynnsamma tolkningarnas besvärjelser. Det krävs mod, kanske rentav dumdristighet, att se den osminkade sanningen om vår tid. Vi befinner oss på apornas planet.

4.
Ett folk får den undergång det förtjänar. Runtomkring ser jag dagligen "människor" som fnissar ihjäl sig. Den pandemiska förströelsen.

5.
I LHC:s nederlag koagulerar mina värsta aningar och får en form, avpassad för de sjaskiga omgivningarna.

6.
Att önska sig läsare sjaskigt.

7 
Att förhålla sig till floden av hatisk eller devot korrespondens upptar allt mer av min tid. Ande är det som folk retar sig på utan att bestämt kunna säga varför. Ande är det som får massmänniskan att ge sig hän åt beundrandets opium.



Kurt Wered
Tillbaka till tystanden
Edition Wered
Omfång: 270 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-