Kurt Wered om Rushdie, Vilks, Westergaard och islamismens förfall

Jag skulle tro att vi är ganska många som, utleda på en alltmer sömnigt dekadent Occident som liknar ett gigantiskt Disneyland, vänt blicken österut under senare år. Och det är från Orienten som vi kunnat ta emot de mest vitala och livgivande impulserna. Här finns ännu respekt för den stora Traditionen och en idealisk misogyni som inte stannar vid till intet förpliktigande, politiskt korrekta floskler som är fallet hos oss. Här fann vi exempel på en livskraftig, manlig communitas av ett slag som man i Sverige inte kunnat uppleva sedan beredskapsåren. Här fann vi en bred, folklig uppslutning kring subversiva och revolutionära krafter.

Vi var också många som applåderade fatwan mot Salman Rushide. Det faktum att de krigare som tog den till sitt hjärta sällan eller aldrig läst Satansverserna, något som åtskilliga bleksiktiga kommentatorer drog lättköpta växlar på, bevisade bara den imponerande styrkan i en maskulinitet som inte låtit sig hämmas av effeminerad intellektualitet.

Tyvärr måste man väl konstatera att samtidens nivellerande krafter nu också korrumperat den islamism som för många av oss varit en fyrbåk i kulturskymningen. När man riktade sin vrede mot Rushdie visade man prov på urskiljningsförmåga och, faktiskt, ett slags smak.

Men vad är det som sker idag, 20 år senare? Tafatta och halvhjärtade stämplingar mot sådana kvartsfigurer som Kurt Westergaard och Lars Vilks. Det är för ynkligt att man väljer att ödsla så mycket pengar och energi på att jaga sådana pajaser. Man tar sig för pannan.

Vi är idag många som besvikna tvingas konstatera att Orienten befinner sig i samma kulturskymning som svept in västerlandet i ett tilltagande mörker.