Laura Larefalk: HUMBERT, MY HUBBY

Få kanoniserade romaner har missförståtts så gravt, och på så många olika sätt, som Vladimir Nabokovs Lolita. Det konstaterade Laura Larefalk i en brett upplagd essay i Barometern härom året, och förklarade sedan hur en politiskt korrekt läsart gör att dagens läsare av romanen ohjälpligt hamnar i en fördömade attityd gentemot Humbert Humbert, ser honom som en förövare, okänslig för allt utom sitt eget, okontrollerade begär. Detta skeva sätt att läsa Lolita innebär också ett slags kränkning av den 12-åriga nymfetten som av vår egen präktighet berövas såväl agens som sin egen röst . Larefalks poetiska Lolita-text, som avslutade krönikan, får förmodas ha varit en förstudie till Humbert, My Hubby, en roman där hon gör fiktion av fiktionen i en både respektfull och utmanande omskrivning av Nabokovs Lolita.

Laura Larefalk
Humbert, My Hubby
Omfång: 198 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 225:-

Det är lika bra att tala klartext, jag blir provocerad av den här boken. Jag kan se Larefalks intention, att avslöja den blinda moralismens förkrossande makt, men jag tycker att hon misslyckas med det viktigaste: att ge Humbert Humbert ett ansikte. Hennes sorgesång över den alltmer desperate mannens fruktansvärda öde är förvisso bitvis glimrande vacker. Larefalk har en förmåga att skapa bilder med språket som få andra, men lika ofta faller texten över i sentimentalitet. Jag saknar den analytiska skärpan hon givit prov på som essäist och kritiker. Det är ett slags frossande i detaljerna kring Humberts predestinerade olycka som känns spekulativt, för att inte säga osmakligt. Så här kan det låta:

”Humbert, ensam, försvarslös, chanslös, ödesbestämd. /…/ Gud blåser liv mellan hans ben och kastar ner honom i världen och låter honom rusa mot sitt öde. Hopplöst förutsägbart, hopplöst överhuvudtaget att härbärgera denna varande, pulserande lem….”

Det är en utifrånskildring. Och Humbert förblir, paradoxalt nog, lika fången och förenklad under Larefalks blick som under den kärlekskranka och liderliga Lolita.

I mina ögon är alltså "Humbert, My Hubby" ett misslyckande. Men det är ett storartat misslyckande - och jag tvekar inte att redan nu utse Larefalks bok till årets, kanske årtiondets, främsta debutroman på det svenska språket. Estetiskt och, inte minst, moraliskt, är den nämligen ett slags motståndshandling som förtjänar beundran och respekt. Och mot bakgrund av den briljanta teknik som Larefalk ger prov på, infinner sig vid en andra genomläsning också ett slags tvivel. Hör sentimentaliteten och den distanserade blicken i själva verket till romangestalten Lolita? I så fall är det fråga om en makalöst skickligt iscensatt gestaltning av ett enkelt flickhjärta.

- Crister Enebär, Sydsvenska Dagbladet


Intervju med Laura Larefalk

Laura Larefalk är känd som en av 00-talets skarpaste kritiker. Nu debuterar hon som romanförfattare med "Humbert, My Hubby"– en mörk skildring av den kvinnliga blickens offer, som tar avstamp i Vladimir Nabokovs klassiker Lolita . TWV:s kulturchef Karin Barbalander undrar varför.

Varför ville du utgå från Lolita?

–Egentligen skrev jag redan på min roman, jag skrev om en flicka som rörde sig i olika parker och simhallar och sökte upp äldre män som hon förförde. Någonstans där läste jag Lolita och blev väldigt förtjust i den, det är svårt att inte bli det.

Vad hände då?

–Jag blev drabbad av romanens sätt att dra in läsaren i begärets våld, in i flickans begär efter den mogne mannen som beskrivs mellan raderna, det är förvirrande och smärtsamt. Den är verkligen en övning i makt och språk. Men det som till slut fick mig att förhålla mig till Nabokovs text var att vi idag tenderar att se Humbert Humbert i ett så ofördelaktigt ljus. Min bok kan ses som ett slags försök till äreräddning eller rehabilitering. Enligt mig är Humbert en av litteraturens stora, tragiska älskare: ömsint och passionerad, osjälvisk och redo till ständigt nya uppoffringar.

Men varför en fortsättning?

–Den där luckan som finns i informationen mellan att Nabokov lämnar den nygifta Lolita till att hon dör ville jag fylla i. Jag satte mig ner och skrev ett slut, där Lolita ser tillbaka på sin relation till Humbert Humbert med sorg och saknad över den smärta hon tillfogade honom. Det är också ett sätt att ge gestalten Lolita tillbaka något av den värdighet som jag anser att dagens sätt att läsa romanen berövar henne.

Det finns ändå en stark frihetskänsla i din roman, som saknas hos originalet.

–Ja, det är sant. Humbert representerar friheten. Det är han som räddar Lo från ett förskräckligt inskränkt och småborgerligt liv i andlig torftighet. Han öppnar nya vyer för hennes blick.

Men när man läser uppfattar man Humbert som viktig för dig. Hans öde griper tag.

–Han är en karaktär som inte vill ha några rättigheter. Han avsäger sig dem. Mitt hjärta i texten finns i historien om Humbert.

Det är en tung och intensiv text du har skrivit. Var det svårt? Blev du påverkad?

–Mina kritiska texter har alltid skrivits i ett tillstånd av eufori. Det var som om jag kunde plocka ner himlen. Den här gången var det tvärtom. Jag blev präglad av textens kynne. Jag har känt mig ömsom som Lolita, ömsom som Humbert.. Jag bor inte hos min far, jag har inte alla de där männen – men jag har känt mig grotesk, förstörd stundtals under arbetet, jag känner igen mig i flickans åldrande.

Det du beskriver i din roman är ett slags kvinnligt förtryck. Kommer "Humbert, My Hubby" att läsas som en anti-feministisk roman?

–Det vet jag inte. Jag vet inte riktigt vad det är jag har skrivit. Jag bryr mig hursomhelst inte om vad feministerna tycker.
Det är författarens rätt, eller hur?

–Man är kanske den sämsta tänkaren om sin egen bok.

Dåliga författare vet precis varför och vad de har skrivit.

–Ja, det ligger något i det. Att skriva är att inte veta någonting.

Du har deltagit flitigt i den litterära offentligheten som kritiker...

– Ja, det ska bli intressant att se hur den boken kommer att bemötas. Jag har ju lämnat en del oplockade gäss omkring mig.

Du blev känd som en vass krönikör i "Barometern" och har senare lanserats av Anark förlag som blivit känt för sin kompromisslösa utgivning. Kurt Wered har också blivit ett slags beskyddare för dig. Innebär det här att du känner höga krav på dig själv?

–Det är alltid lika svårt att skriva. Jag har inte tänkt på det. Men nu, när boken ska komma ut så kanske… jag vet inte. Det känns som att allt sådant där händer utanför mig. Och, det är klart, Anark förlag omges ju av ett slags nimbus som är väldigt speciell...

Men när du har skrivit en roman och publicerar den så lämnar du ut något som du vill ha något slags svar på, eller hur?

–Driften att ge ut en bok är märklig. Kanske är det en längtan efter att vara frånvarande, men ändå säga något. Att vara en underjordisk röst. Det där är inte enkelt. Det känns nästan som en slags sjukdom.