Kurt Wered: Om anständigheten i att sitta still

Så går ännu en vecka i huset vid Roxens strand. Allt är stilla, tystnaden bryts endast av enstaka stavgångare och mobiltelefonister. De utgör förvisso ovälkomna påminnelser om liver därute, men är snart glömda. För den som gjort det som behövde göras, för den som genomskådat tivolisamhället med sina lockrop från "kulturens" och "underhållningens" inkastare och sutenörer, finns inget behov av den själsdödande "stimulans", den dödliga underhållning, som det erbjuder.

Jag hugger ved, skottar snö, drar upp en asp. Arbetar med texterna, mina egna och andras, långt in på natten. Dag läggs till dag.

Mina rötter hör hemma i den rika, östgötska myllan. Efter ett liv av resor hit och dit har detta blivit allt tydligare. Här, och endast här, är jag hemma. Det är endast högt motvilligt jag ens reser in till Linköping numera. Den staden har förvandlats till ännu ett nivellerat, kosmopolitiskt urbs. Man kunde lika gärna befinna sig i Malmö eller Köpenhamn. Östdanska diftonger vart man vänder sig. Universitetet som sprider sin PK-smitta. Den speciellt elakartade form av kälkborgerlig inskränkthet som är Linköpings gissel. En pöbelmentalitet som försöker vara lite fin i kanten och som framkallar våldsamma kväljningar för den som har ögon att se och öron att höra. Efter varje besök i Linköping, önskar jag att jag vore blind och döv.

Det finns inte längre något att upptäcka i den av internationell krämaranda koloniserade omvärlden. Min vägran att befatta mig med den är ett aktivt val, en motståndshandling. Den självvalda isoleringen från staden och pöbelmentaliteten är den enda anständighet som står att finna.