Arne Chosfer i faksimil

Arne Chosfer (f. 1943) debuterade som romanförfattare redan 1967. De gåtfulla apriorismerna är på många sätt ett tidstypiskt verk som karakteriseras som ett "preciöst prosaexperiment i den 'nya romanens' efterföljd". Men under den fjäderlätta lekfullheten anar man också något annat. Det mullrar hemlighetsfullt , kanske olycksbådande inifrån denna romanmaskins inre. Den knappt 25-årige Chosfer hälsades omedelbart välkommen på den svenska parnassen och erbjöds bland annat en redaktörspost på BLM. Det unga snillet valde dock att ställa sig utanför de svenska kotteriernas instängda miljö och inledde i stället en lysande akademisk karriär. Sedan 60-talets slut har varit verksam vid Oxford och räknas idag som en av världens ledande auktoriteter på etruskernas kultur och samhällsliv.

1970 framträdde Chosfer som lyriker med samlingen Manfred von Richthofen nödlandar på en åker, något förbryllad där han, till synes för sitt höga nöjes skull, uppehåller sig vid apart lärdomsstoff och besynnerliga antikviteter. Tonen påminner emellanåt om Per Wästberg eller Lars Gustafsson med vilka han ofta jämfördes vid denna tid. En omläsning gör ändå tydligt att det som gör Chosfer till en verkligt betydande författare är något helt annat. Det finns, i samlingens bästa dikter, en rymd och en kontinental utblick som är något annat än den förväxte gymnasistens och bysnillets lyckträffar.

De båda kortromanerna Arkeologens eftermiddag (1973) och Efter festen (1978) förbigicks med en kompakt tystnad av den svenska kritikerkåren. När man återvänder till dessa små pärlor idag, är det inte svårt att förstå varför. De måste ha setts som ytterst suspekta och subversiva inslag i det DDR-liknande svenska kultutklimatet.  Conny Karlsson, som inom kort lägger fram en avhandling om Chosfers författarskap, kallar dem för "radikala språkfilosofiska experiment". Ändå, skulle jag vilja hävda, finns det egentligen ingenting av experiment i dessa, förvisso ytterst egenartade, böcker. Intrycket de lämnar efter sig är snarare att de är skrivna av en författare som till fullo behärskar sina medel - och från första stycket till det sista - vet exakt vad han gör. De båda "romanerna" är mer demonstrationer än experiment. Det verkligt häpnadsväckande är, att de är lika trollbindande i sin kristallinska, nästan övervärldsliga, skönhet idag som de var för 35 år sedan.

Att Linköpingsförlaget Anark nu ger ut Chosfers samtliga verk, originellt nog i faksimilutgåvor, på nytt är en storartad kulturgärning. Förlaget fortsätter att skedmata den svenska publiken och man kan bara hoppas att de idealister som ligger bakom verksamheten inte tröttnar på att kasta omkring sig pärlor i den svenska stian.
- Göran Hägg, Sköna Hem