Denna bedrövliga tisdag har jag tillbringat sängliggande. Vad annat kunde man ta sig till på "internationella kvinnodagen"? Linköpings gator vimlar av motbjudande feminister vars förryckta budskap applåderas av de snöpingar och kastrater vars underdåniga falsetter fyller etern och det elektroniska nätet. Det är så man kunde kräkas och denna lika avskyvärda som bedrövliga dag har jag alltså stannat i sängen där jag läst några kapitel Weininger och druckit mitt Runöl och lyssnat på den vedervärdiga feministpropagandan i radion. Ty ingen kommer undan flosklerna och slipprigheterna en vedervärdig dag som denna, inte ens den som beslutat sig för att stanna i sängen och dra något gammalt över sig. Inte ens läsningen av en misantropisk klassiker och vissheten om att den här effeminerade "kulturen" står inför sin snara undergång förmår skänka någon lättnad en sådan här dag eftersom den feministiska propagandan tränger sig på, ockuperar våra medvetanden och trubbar av våra sinnen. Jag begrundar än en gång denna avskyvärda plats, denna gräsliga tid och får lust att kräkas. Med den vill jag inte ha något vidare att skaffa. Nu blir det inga fler böcker, artiklar, kommentarer eller blogginlägg. Slut på allt sådant. Det nyinskaffade modemet får gå i sjön och själv tänker jag tiga som muren medan jag väntar in den stundande undergången. Så går mina tankar denna bedrövliga och kväljande tisdag då jag tillbringar hela dagen i sängen och jag fattar beslutet att fortsätta tigandet ty inför en sådan anstormning av feministiska dumheter hjälper inga ord.
14 mars
Ännu en intensiv arbetsperiod, i trots mot alla samtidens nedbrytande krafter. Omgivningens intresse för mitt arbete fick mig att för en stund tro, att det kanske ändå finns något meningsfullt med att ropa i Östgötaslättens öken. Dagliga samtal med min gallerist och Minibok AB och Tankesmedjan. Under denna tid av hektisk verksamhet har jag till och med kunnat glömma min värkande tumme och samtidens stora ödesfrågor. Ack, fåfängligheters fåfänglighet! Inte tjänar det något till. Det räckte med en resa in till Linköping för att jag brutalt skulle ryckas ur mina föreställningar. Massmänniskornas besinningslösa pladdrande i sina mobiltelefoner och fysionomiernas outsägliga dumhet bekräftade blott alltför väl vad jag vetat hela tiden. Vi lever i de sista dagarna av en lång förfallsperiod och allt jag ser omkring mig kommer snart nog att störtas i grus och aska. För egen del välkomnar jag det stundande ragnarök.
24 mars
Fattar det avgörande och oomkullrunkeliga beslutet att ta farväl av denna bedrövliga samtids offentlighet. Att ta till orda i denna tid är att besudla sig. Feministerna och demokratikramarnas slagord och trams klibbar fast och efter varje kontakt med den motbjudande omvärlden känner jag ett oemotståndligt behov att skrubba mig ren i splendid isolation vid Roxens strand. Att iaktta den strängaste tystnad är därför endast en fråga om elementär andlig hygien. Min revolt kommer från och med nu att vara en tystnadens revolution.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar