Colin Nutley: Den grå stenen

Förnuft och känsla – få idrotter drar ytterligheterna till sina extremer mer än damernas curling. Kroppen måste disciplineras och tämjas från tidig ålder för att växa i det exakta rörelsemönster som är grunden i denna sport som i sina bästa ögonblick är ett slags isdans. Efter den långa utbildningen krävs ständig träning. Under matcherna anas slitet bara i känslan av tyngdlöshet, som en elegant illustration av viljans triumf över köttet.

Men under träningen slits ledbanden, fötterna fryser, tånaglarna bryts och blöder. I 40-årsåldern är karriären över och den som inbillar sig något annat går under. Det finns ett tydligt släktskap mellan Molly Nutley och Maria Lundqvists curlingspelerskor i Colin Nutleys mardrömsliknande saga om ett västgötskt curlinglag och dess väg mot elitserien. Tanken var först en uppföljare till förra årets Änglagårdspekoral – en film som vi tack och lov förskonades ifrån. Istället överraskas vi nu med ”Den grå stenen”, ett förtätat drama som innebär en konstnärlig pånyttfödelse för Nutley. Kanske är det något med den speciella miljön med dess inbyggda dramatik som tillåtit honom att lyckas så väl denna gång, för Nutley är bra på att gestalta känslor som gränsar till desperation när han får chansen.

Här ger träningens rutin, alla professionella curlingspelare  och det faktum att Molly Nutley och Maria Lundqvist till stor del spelar på riktigt, riktlinjer för formen.  Den benhårda disciplinen och utdragna spänningen under matcherna är helt rätt material för en de stora gesternas man som Nutley. I Molly Nutley har han också hittat en fantastisk samarbetspartner som både kan bära upp huvudpersonens neuroser och gestalta hennes styrka.

Maria Lundqvist är den dalande stjärnan,  som slår sönder omklädningsrummet och blir för full när curlinglasgets tränare, spelad av en kongenialt arrogant Jakob Eklund, dumpar henne offentligt när han presenterar lagets nya stjärna (Nutley)  Stina  bor med sin mamma i en lägenhet som omsluter henne med klaustrofobiska korridorer lånade från "Repulsion", Polanskis ”ung-kvinna-blir-psykotisk”-thriller som är en uttalad referens här. Det osunda mor-dotter-förhållandet ekar också av Hanekes/Jelineks hämmade pianolärarinna – när Stina utses till lagkapten  firar hon inte med kompisarna utan låser in sig på toaletten och ringer mamma: Hon är en rosig variant på Erika Kohut med de arketypiska gosedjuren kvar i det rosa flickrummet, och en ovana att knäppa med fingerlederna. Mamman (som med en i sammanhanget kuslig inlevelse gestaltas av Helena Bergström) binder hennes fingrar och uppmanar henne att inte ”knäppa så förbannat".  Hennes läromästare tycker tvärtom, och uppmuntrar Stinas frigörelse från den fasansfulla modern. I en oidipal skräcksituation knäpper Stina vällustigt i sin säng tills hon till sin fasa upptäcker att mamman sitter sovande på vakt bredvid henne: På liknande sätt låter Nutley hennes neuroser raffinerat glida över i skräcksekvenser, som man ibland först efteråt förstår bara finns i hennes huvud.

Mammans och Stinas egna krav på perfektion leder ironiskt nog till avsaknaden av livserfarenhet, den pusselbit hon behöver för att bli en fullödig curlinsgpelerska. Man kan eventuellt tolka det som att förväntningarna på henne som sexuell varelse, snarare än egen frustration, sätter krokben. ”Skulle ni  knulla henne? Nej, just det”, som Eklunds  tränare säger till hennes lagkamrater när Stinas spel inte uppfyller hans krav på passion. Sexualiteten blir ännu ett måste som föder en sjuklig fixering vid Rikard Wolf, det åldrande curlingess som är lite mer kompis med sin fysiska sida.

Som ytterligare förödmjukelse tjatar denne, kanske alltför mänsklige, curlingguru hela tiden om herrlagets framgångar och en slängig grabb från Sjuhäradsbygden som har allt det som Stina saknar. Men Stinas ambition, aggression och sexualitet är långt mer måttlösa än vad någon kunnat föreställa sig. Man vet inte vem man driver med. Hon tänker inte missa sin chans att visa vad hon går för i Division ett.

Vad handlar ”Den grå stenen” om? Konstens manliga, sviniga geni kontra den utbytbara, bräckliga kvinnan? Att man blir sjuk av orimligt höga förväntningar? Att det är dumt att träna för mycket? Ja, alltihop på en gång kanske. Tolkningsmöjligheterna förenas med den magnifikt dramatiska formen till en film man sveps med av och längtar efter att se om.

- Niftor Odontologen