Signerat Sagn: "Kurt Wered saknar den rätta övertygelsen" Om skandalerna kring Leninpriset

Leninpriset, eller Jan Myrdals stora pris,  är ett av Sveriges största litterära priser. Mottagaren, som utses av styrelsen för Jan Myrdal-sällskapet, ska vara en i Sverige verksam "författare eller konstnär som verkar i Jan Myrdals samhällskritiska och upproriska tradition."

Det första priset delades ut 2009 och prissumman är 100.000 kronor. I år gick priset till Maj Sjöwall - som i sitt tacktal nogsamt undvek att nämna Kurt Wereds namn. Vem som får det nästa år vet än så länge bara juryn.

Men en sak är säker: det kommer inte att bli Kurt Wered - den här gången heller.

- Wered stupar på att han saknar den rätta tron, säger juryns ordförande Lasse Diding.

- Endast en hårt trängd och desperat människa kan fälla ett  uttalande som ter sig så imbecillt, kontrar den östgötske lärdomsgiganten och radikalkonservativa profilen.

Kurt Wered har skrivit ett otal böcker i en oförsonligt samhällskritisk och upprorisk anda som väckt lika mycket anstöt som entusiasm hos en växande läsekrets.

Ändå får den radikale författaren och förläggaren Kurt Wered än en gång finna sig i att bli förbigången i utdelningen av Leninpriset.

- Det finns bara två bevekelsegrunder till att juryn bortser från mina prestationer och allt jag gör och har gjort för att piska upp hatiska stämningar i kriget mot krämarliberalismen: ondska och fascism, låter Kurt Wered meddela från sitt eremitage vid Roxens strand.

Han har tidigare varit i fejd med juryn och efter att ett otal antagonistee tilldelats priset låtsades Wered inte känna till vad Leninpriset är för något. Han menar att Jan Myrdal sällskapet - som ansvarar för priset - förnekar hans professionella existens.

- Jag har skrivit mer om radikal politik än Myrdal själv. Hur är det möjligt att  fem personer fått Leninpriset, utan att jag är en av dem? undrar Wered retoriskt och fortsätter:

- Svaret kan bara bli ett enda. Jag heter Kurt Wered och juryn har bestämt sig för att jag inte skall få det. Det är diagnosen och så lyder sjukdomen.

Att det skulle handla om en konspiration mot Wered förnekas dock av Jan Myrdal-sällskapets ordförande:
- Vi har inget emot Wered som person. Hans tid har bara inte kommit än.

Enligt Wered själv har det dock funnits personliga åsikter hos juryn som legat honom till last i sammanhanget. Någon ska exempelvis ha sagt att "ni kan ge priset till vem som helst men vill ni ge det till Kurt Wered får det bli över min döda kropp".

Denna uppgift bekräftas av den före detta jurymedlemmen Bengt Fram, som varje år läser upp motiveringen i samband med prisutdelningen vid Leninmausoleet i Varberg.

- Det stämmer att han (en person i juryn, reds anm.) sa så. Själv tycker jag att Wered förtjänar att få priset, säger Fram som också påpekar att det genom åren höjts andra juryröster som velat tilldela Wered Leninpriset.

En av dem är emellertid inte Jan Myrdal-sällskapets skattmästare Putte Bengtsson, som anger ett överraskande skäl till sin ståndpunkt:

- Den som får priset ska vara lite rolig, ha humor helt enkelt. Och ha den rätta, marxist-leninistiska övertygelsen.

Och det har inte Wered...?

- Nej... vi tycker inte det.

Borde inte verbala kvaliteter och förläggargärning väga tyngre än humor vid tilldelningen av ett pris av denna dignitet?

- (lång tystnad) Vi är eniga, det är det viktiga...

Var Wered aktuell i år?

- Det är han alltid. Men han stupar alltid på det här, att han saknar humor... Och den rätta övertygelsen.

Wered:
- Endast en hårt trängd och desperat människa kan fälla ett uttalande som ter sig så imbecillt. I går skrattade jag sammanlagt två timmar, vilket vänner i Hjulsbro kan intyga. Mina barn säger att de aldrig träffat en människa som skrattar lika mycket som jag.

Wered är dock noga med att betona att han inte är ute efter att smutskasta tidigare pristagare, men ställer sig frågande till juryns metoder.

- Jag blir kränkt, eftersom jag älskar revolten och kampen och gör mitt yttersta för att på mitt sätt sprida hat och osämja.

Jan Myrdal-sällskapet har tidigare - bland annat när Sven Lindqvist fick priset 2012 - frångått sina tidigare riktlinjer för tilldelningen och hävdat att det inte krävts vare sig koppling till marxism-leninismen eller humor för att någon ska komma ifråga för priset.

Wered själv har sin ståndpunkt klar.

- Bengt Fram berättade för mig hur det gick till när  Roy Andersson tilldelades priset. Om jag fört ut den sanningen offentligt hade de ansvariga tvingats stå vid skampålen livet ut ...

Här på bloggen har vi tidigare skrivit om det alltmer löjeväckande Leninpriset: här, här och här. Det finns också en aktiv grupp som verkar för att Kurt Wered ska tilldelas Leninpriset.

Lasse Wijk: SJÄLAMÄSSA FÖR EN SEXTITALIST

Den populäre Facebookprofilen Lasse Wijk debuterar med en roman som garanterat kommer att väcka debatt i den stockholmska ankdammen. Vi återger här Torben Holmqvists recension från helgens SvD.

Lasse Wijks Själamässa för en sextitalist, av förlaget presenterad som ”romanliknande berättelse”, börjar den kalla och regniga sommaren 2003. Krönikören och författaren Bengt Ohlsson mår dåligt. Han har slut både på idéer och pengar och när en alltmer desperat  förlagsredaktör föreslår att han kan försöka ”planka någon gammal klassiker”, nappar han omedelbart på idén. Under tio månader isolerar sig Bengt Ohlsson med en laptop och ett tummat exemplar av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Resultatet blir succéromanen Gregorius.

De där till synes händelselösa månaderna har i händerna på Lasse Wijk förvandlats till en gripande skildring  av en medelålders författare i kris. Valet av ämne verkar kanske inte så upphetsande, men att en uppdiktad biografi över Bengt Ohlsson visar upp en humor, skärpa och slagfärdighet som vida överträffar förebilden gör att läsningen blir både spännande och njutningsrik.

Inte minst imponerar Wijks förmåga att förvandla den i verkligheten alltmer kverulantiske kälkborgaren Bengt Ohlsson till något slags Södermalms Larry David: skarp, humoristisk och slagfärdig. Och det är just i den inre monologen som Själamässa för en sextitalist har sin styrka. De flesta detaljer om Bengt Ohlssons liv tycks hämtade ur gamla DN-krönikor och är lika platta och banala som livet självt. Men här förgylls de av en stilkonst och rakbladsvass iakttagelseförmåga som lyfter trvialiteterna till hisnande höjder.

Wijks frispråkighet kring välkända och namngivna ”kulturpersonligheter” på den stockholmska parnassen är dessutom både gränslös och noggrant belagd med research. Här har vi alltså en roman (eller vad det nu ska kallas) som hänger ut Södermalmsparnassens sjaskiga leverne till allmän beskådan. Otrohet och fyllor, vänskapskorruption och hänsynslösa idéstölder. Alla smutsiga hörn förevisas med en oförskräckt skamlöshet bakom vilken man anar en djupt kränkt moralist.

Är det anstötligt? Förmodligen. Är det ett projekt som kommer att väcka ont blod? Utan tvekan. Men alla invändningar mot denna voyeuristiska tour de force kommer ändå på skam. Ty gestaltningen och formuleringsglädjen i denna nattsvarta historia får snabbt läsaren att kapitulera inför fiktionens okränkbarhet.

Den fejkade biografin – som här smiter lika tajt runt verkliga människoöden som huvudpersonens skjorta kring den växande kulmagen – är förvisso en problematisk genre. Och det spelar ingen roll om författaren heter Lasse Wijk, Sara Stridsberg eller Joyce Carol Oates. Vad det ytterst handlar om är dock inte hänsyn till levande människor utan kravet på att förhålla sig kompromisslöst trogen litteraturens krav. Och det är ett krav som Lasse Wijk med råge lever upp till.

Lasse Wijk

Själamässa för en sextitalist

Omfång: 228 sidor

Bandtyp: Linneklotband

Pris: 260:-

Anna-Lena Larsson: KRISTINS BOK. EN STOCKHOLMSK PIGROMAN

Anark förlag fortsätter sin uppmärksammade utgivning av romaner inspirerade av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Nu kommer Anna-Lena Larssons Kristins bok som med politisk och erotisk djärvhet skriver om den klassiska berättelsen för en ny generation läsare. Lasse Wijk har läst den:

Kristin, Doktor Glas' hushållerska, är en ganska opersonlig figur i Hjalmar Söderbergs roman. Också i de otaliga parafraser och pastischer som översvämmat bokmarknaden på senare år har hon förblivit en skugglik gestalt. En "liten människa", uppfylld av vardagssysslor och plikttrohet. En som inte gör något väsen av sig. En som inte ens har ett efternamn.

Tills nu. I Anna-Lena Larssons nya roman, Kristins bok, är det äntligen annorlunda. För det här är Kristin Erikssons egen berättelse. Larsson tar oss med in i Kristins värld. Uppväxten i ett östgötskt torp, flytten till Stockholm och åratals slit som hushållerska i det ena hemmet efter det andra. Det är ett hårt liv som den åldrande Kristin berättar om. Här skildras utsatthet och förödmjukelser i pigkammare och serveringsgångar. Skurgumsknän, våldtäkter  och fosterfördrivningar hör till vardagen. Men här skildras också ett gryende klassmedvetande och den spirande drömmen om ett annat och värdigare liv. Och här får vi äntligen ta del av den aldrig tidigare berättade historien om Kristins ungdomliga förbindelse med prosten Gregorius och den från början hopplösa drömmen om ett liv som prästfru. Det är en vemodig berättelse men också en livsbejakande gestaltning av kraften i det sexuella uppvaknandet.

Anna-Lena Larsson har ett språk som, på ett underbart och hänförande sätt, beskriver Stockholm i början av 1900- talet. På ett gripande och samtidigt poetiskt vis, berättar hon om Kristins kamp som , dotter, hushållerska och älskarinna, men främst som kvinna.  På ett gripande sätt gestaltas här också  den känsla av svek som snart övergår till hat, när Kristin hittar doktor Glas' papper och förstår att den man hon osjälviskt tjänat i åratal är den som mördat hennes stora kärlek. Bokens upplösning hör till det mest skrämmande och upprörande jag någonsin läst.

Anna-Lena Larsson
Kristins bok. En stockholmsk pigroman
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 225:-

Claës Koch: GREGORII DÖD

För 25 år sedan augustnominerades Claës Koch för sin roman Somnambulerna. Efter en lång tystnad återkommer han nu med den stort upplagda romanen Gregorii död. Andreas Ü Björklund har läst den.

Jämförelser mellan Claës Kochs och Hjalmar Söderbergs romanvärldar är inte bara legio, utan också oundvikliga när det gäller den förres nya roman: Gregorii död.

Men visst skiljer de sig åt. Trots överensstämmelser i innehåll mellan Gregorii död och Doktor Glas präglas de av två helt olika temperament. Medan Söderbergs roman väsentligen kan beskrivas som en statisk och melankolisk roman, skriven i Saturnus’ tecken, präglas Kochs arbete av en intensiv dynamisk framåtrörelse och ett närmast högmodernistiskt utforskande av medvetandeströmmen. Det mäktiga flöde av ord, minnen, tankar och sinnesintryck som väller fram över de drygt 800 sidorna i Gregorii död är helt visst ingen lättsam läsning, men den som består det mnemografiska provet belönas rikeligen.

Romanens yttre händelseförlopp är detsamma som i förlagan men berättas här i form av den döende pastor Gregorius’ återblickar. I gränslandet mellan liv och död, medan cyankaliet verkar och pastorn sjunker ihop över vattenbutikens bord, framträder vänner och bekanta, händelser och dagdrömmar i det slocknande medvetande som utgör romanens alltmer fragmenterade berättarjag.

På bredden och djupet är Kochs roman ett på en gång sublimt och tålamodsprövande diktverk om tiden och varat; en suggestivt frammanad bild av livets och dödens och minnets mysterium. Gregorius’ återupplevelser av slyngelår och prästseminarium varvas i romanens evigt utsträckta ny med den döende prelatens skepsis mot sin egen prästgärning; intellektuella resonemang om kyrkans förhållande till den världsliga makten varvas med våldsamma sexuella fantasier.

Denna egentligen fullkomligt omöjliga roman, som är mer metafysik än gestaltning, mer transcendens än sinnlighet, fulländas på något vis ändå i sitt repetitiva språk, i sina levandegjorda ”ur-scener” och i den envetna, alltmer repetitiva monologens  unika lyster och suggererande dragningskraft.

Claës Kochs återkomst till den den litterära scenen är inget mindre än en sensation. Att denne författare ännu inte fått det erkännande han förtjänar är ett tragiskt bevis på att det svenska kulturlivet sedan länge befinner sig i fritt fall.

Claës Koch
Gregorii död
Omfång: 828 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 380:-

Christina Kvant: FÖR MÄRTA

För Märta är ett slags preludium till Hjalmar Söderbergs klassiska mordhistoria Doktor Glas. Huvudpersonen i Christina Kvants roman är Märta Gregorius (née Nylander), pastor Gregorius första hustru. Nu liksom då är det i ett kärleksfullt tecknat Stockholm som berättelsen utspelas.

Men handlingen äger rum på 1870-talet och synvinkeln är en annan: denna gång får vi möta en ung och optimistisk pastorsadjunkt betraktad av sin unga hustru. Den naiva och oskuldsfulla Märtas beundran byts snart av förskräckelse när hon redan på bröllopsnatten inser att Gregorius bär på mörka hemligheter. Men snart upptäcker hon också mer än hon någonsin kunnat ana om sina egna begär. Genom Märtas dagboksanteckningar får vi ta del av hennes och makens uppslitande balansakt mellan dominans och underkastelse, lutheransk askes och hednisk utlevelse.

I Doktor Glas beskrivs Märta Gregorius som en  ”simpel och knotig och ’fromsinnlig’ pigtyp, inte alltför olik den goda Katarina von Bora”. Christina Kvant har med För Märta tecknat ett annorlunda porträtt av en kvinna som länge uppfattats som en obetydlig bifigur. Det nya perspektivet skänker nytt djup och perspektiv åt både henne och den unge pastor Gregorius samt deras alltmer destruktiva relation. Men liksom i förlagan är det också en tidlös berättelse om kärlekens iskalla underströmmar med en elementär förmåga att fängsla läsaren. 

Christina Qvant debuterade 2011 med den uppmärksammade romanen Mögkungens rike. 

Christina Kvant

För Märta

Omfång: 228 sidor

Bandtyp: Linnetrådhäftad

Pris: 225:-

Axel Kanterberg: MARKEL

Först ut bland vårens debutanter på Anark förlag är Axel Kanterberg som utkommer med romanen Markel - en kärleksfull parafras på Hjalmar Söderbergs älskade klassiker Doktor Glas. Göran Baugh på  Barometern Oskarshamns-Tidningen  har läst den.

Drygt hundra år efter utgivningen av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas tycks denna klassiker främst fungera som råmaterial för mindre framstående skribenter i samtidslitteraturens gärdsgårdsserie. Få romaner skrivna för en vuxen publik har väl avsatt lika många pretentiösa parafraser. Eländet började med Dannie Abses The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas (2002) som följdes av Bengt Ohlssons Gregorius (2004), Bjarne Moelvs Helgas offer (2007) och, helt nyligen, Helena Siganders Dosan. Helga Gregorius berättelse. Också Kerstin Ekman har fuskat i genren, med den besynnerliga bagatellen Mordets praktik (2009).

På det hela taget är detta slags finkulturella fan fiction en sorglustig företeelse som alltför väl demonstrerar att det krävs mer än utmärkta råvaror för att åstadkomma en aptitlig anrättning. Desto större blev min överraskning när jag fick i händerna Axel Kanterbergs "Markel". Jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst ett så helgjutet verk av en debutant. Om denna roman inte belönas med årets Augustpris är det en skandal utan dess like.

I Kanterbergs version av det välbekanta händelseförloppet är det  journalisten Markel, Doktor Glas' vän och dryckesbroder, allmänt betraktad som ett av Söderbergs alter egon, som för ordet. Till det märkliga med romanen är att denne spleenfyllde gestalt här får ett helt annat liv.

Han såg allvarlig och sorgsen ut. Åtminstone föreföll det mig så efter vad jag kunde se av hans ansikte där i dunklet under det stora rödrandiga suntältet, och då han drog en tändsticka för att få eld på sin slocknade cigarr slog det mig att han hade blivit gammal. Han kommer att dö mellan fyrtio och femtio, tänkte jag för mig själv. Och han är visst för resten redan ett gott stycke över fyrtio.

Genom tillbakablickar får vi följa Markels uppväxt, ungdom och allt annat än spikraka karriär i sekelskiftets stockholmska demi monde - miljöer som i Kanterbergs breda gestaltning framstår som ett veritabelt Sodom och Gomorra. Budoarer och bordeller, procentare och redaktörer, symbolister och socialister ... och navet i alltsammans utgörs av Hotell Rydbergs bar.

I romanens nutid får vi följa den olycksalige doktorns väg mot mordet på pastor Gregorius ur vännen Markels perspektiv. Tiden och miljön är desamma som i originalet. Replikerna identiska när personerna korsar varandras väg, vilket sker över åtskilliga glas visky. Figurer som exempelvis Klas Recke får mer utrymme, andra är fritt uppfunna. Berättelsen är i jagform, alltså närmast dagboksframställning i återblickande avsnitt.

Markel framställs som en tidigt åldrad dekadent, en kvarleva från nittiotalet som känner sig alltmer främmande i en föränderlig stad. Ungdomens utsvävningar har slitit hårt på hans kropp. Mötet med en prostituerad blev avgörande för honom då han tidigt smittats med en syfilis som nu gör sig smärtsamt påmind.
Kanterbergs roman är mer än en skickligt skriven parafras. Till bokens många förtjänster hör författarens absoluta gehör för en svunnen tids tonfall och atmosfärer. Här finns inte ett tonfall som skorrar falskt. Inga anakronismer stör framställningen.  Det är smärtsamt vackert och vemodigt som en solnedgång betraktad från Hasselbacken en augustikväll.

Axel Kanterberg
Markel
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 280:- 

Bengt Fram & Arne Chosfer: Ur Skitapannor och Stalintrumpeter 4

Arne:
Det stigande intresset för lavemangsutrustning märks ju inte minst på prisutvecklingen. Så sent som för tio år sedan kunde man hitta välbevarade pumpar för en spottstyver på överskottslager och loppmarknader. Idag säljs samma objekt för svindlande summor på specialauktioner. Säg mig, är det fortfarande möjligt att göra fynd?

Bengt:
Ja, det är det. Men man behöver både kunskap och tur samt gott om tid. Vore jag inte övertygad materialist, skulle jag kanske också tala om ett samlarens "sjätte sinne", ty det är något nästan kusligt med den sensibilitet som den verklige konnässören utvecklar med åren. Låt mig ge ett exempel.

I likhet med många andra som förunnats kontakt med den mänskliga kreativitetens källflöden, arbetar jag mestadels om morgnarna. Det gör att jag i regel kan ägna timmarna efter lunch till strövtåg på loppmarknader och i välgörenhetsbodar.

En gråkulen eftermiddag för ett par år sedan gick jag den sedvanliga ronden genom Linköpings bodar. Redan innan jag passerade dörrarna till Stadsmissionens butik på Sankt Larsgatan förnam jag den sällsamma vibration som förebådar ett fynd.

Jag gick in i den belamrade lokalen och frågade tjänstgörande fruntimmer om det kommit in någon lavemangsutrustning. Hon höjde axlarna och vände handflatorna uppåt i den där uppgivna åtbörden som blivit så vanlig i Alliansens Sverige och som jag har så svårt för. Visste jag inte att medicinsk utrustning var sällsynt? Och vore det inte bättre att uppsöka min husläkare om jag nu drabbats av förstoppning?

Jo, det kunde jag hålla med om. (Ett långt liv har lärt mig att det är lönlöst att inleda en diskussion med kärringar av detta slag.) Men jag hade nu en gång gripits av känslan, nej: vissheten att det just här, just idag kunde finnas ett åtråvärt objekt. Så jag frågade om man händelsevis fått in något annat intressant.

Hon förde mig in i det inre rummet. Jag hann inte längre än till tröskeln till denna lagerlokalfylld av leksaker, böcker, kasserade datorer, gamla kylskåp och TV-apparater, kläder samt en obeskrivlig kökkenmödding av allsköns lump och skräp, förrän jag såg en antik lavemangspruta i ett hörn. "Vad är det där då?" ropade jag. Fruntimret klättrade över en samling seriemagasin och utombordsmotorer, kom skamsen, och stånkande tillbaka och bad om ursäkt. Jag köpte sprutan för en bråkdel av det vanliga priset på Auktionsverket.

Hur det gick till? Jag har själv funderat på saken. Har man beskt tusentals lumpodar, loppmarknader och bazaarer, liksom Londons auktionshus och de diskreta schweiziska antikhandlarnas hemlighetsfulla inre rum, utvecklar man en sensibilitet av ett alldeles särskilt slag. Man vet instinktivt vart man ska vända blicken - eller så är det snarare som att man får upp vittringen på åtråvärda objekt.

Vad var det nu jag fann hos Stadsmissionen? Jo, en komplett om än lite skamfilad lavemangspruta av det slag som användes av den sydsvenska landstormen från mitten av 20-talet. Det handlar om kraftiga doningar med vars hjälp man på mindre än en timme kunde försätta ett kompani förstoppade landstormsgubbar i stridbart skick. Med sin enkla konstruktion var också detta slags spruta oerhört slitstark. Efter beredskapsåren användes de inte sällan som bevattningsanordningar på mindre lantbruk och jag har hört sägas att de också tjänstgjorde som brandsläckare ute på landet till långt in på 70-talet.

Jag öppnade en extra flaska Runöl den kvällen, innan jag inledde det mödosamma arbetet att konservera mitt senaste fynd.

Arne:
Imponerande! Att kunna bygga upp en samling som din med begränsade tillgångar kräver ett luktsinne, ett öga och en känsla för lavemangsutrustning av ett alldeles särskilt slag. I ditt fall skulle jag inte tveka att kalla det ett sjätte sinne.

Bengt Fram & Arne Chosfer: Ur SKITAPANNOR OCH STALINTRUMPETER 3

Arne:
Att samla militär lavemangsutrustning är ett fascinerande sätt att levandegöra historien. Här har vi till exempel en tysk lavemangspump av det slag som tillverkades för Wehrmacht under åren 1937-1940. Att det här är en förkrigsmodell märker man då blåsan är tillverkad av naturgummi; efter krigsutbrottet ersattes detta av syntetmaterial. Just det här exemplaret är en officersmodell och som sådan mycket eftertraktad på den internationella samlarmarknaden. Jag betalade närmare 1700 dollar på eBay, och då är ändå det ursprungliga munstycket av nickel ersatt med en efterkrigsmodell. Det återstår också en del renoveringsarbete innan sprutan är helt funktionsduglig, bland annat måste det torra och spröda gummit rekonstitueras.

Precis som med antika musikinstrument mår detta slags utrustning bra av att användas och jag är övertygad  om att den här apparaten kommer att skänka många sköna stunder. Egentligen föredrar jag lite modernare och mer ergonomiskt utformade doningar, men det är något hisnande med tanken på att, så att säga, kunna känna historiens vingslag i tarmkanalen.

Bengt:
Jag håller med. Jag har aldrig förstått dem som förvarar sina samlingar under glas eller, än värre, i bankfack. Det här är bruksföremål och äldre lavemangsutrustning är inte bara överlägsen dagens skräp utan dessutom så gott som outslitlig. Däremot finner jag det här intresset för tredje rikets artefakter ganska suspekt. Är det inte ett alltför passande uttryck för en tid lika brunmelerad som en bevärings kalsonger? Själv ropade jag nyligen in en pump tillverkad för Röda Armén vid tiden för Stalingrad, en så kallad Stalintrumpet, som kunde skölja ett halvdussin soldater åt gången.

Arne:
Det ligger onekligen något i det du säger. Jag skulle ändå vilja visa ett annat exempel på det allvar med vilket man i Tredje riket tog sin an frågan om tarmskötsel. Här är ett av de mer udda och ovanliga numren i min samling militaria: en Luftwaffe Klistierspritze Bf 262C av det slag som användes av Messerschmitt Me 163 Komet-piloter under sommaren och hösten 1944.

Kort tid efter att man börjat använda sig av raketdrivna flygplan stod det klart att det förelåg akut behov av ett snabbverkande lavemang. På grund av den svåra bristen på såväl kautschuck som syntetgummi vid den här tiden, är det ändå tveksamt om Luftwaffe lyckades få fram mer än några hundra sådana här klistierspritze innan krigsslutet. Men även om dessa lavemangsrutor inte hade någon betydelse för kampen om luftherraväldet, representerade Klistierspritze Bf 262C sin tids absoluta spjutspeteknologi med för sin tid banbrytande finesser som autoinjektion, reglerbar högtrycksfunktion och duschmunstycke. Blåsan laddades också med en helt ny syntetisk formula, det så kallade Scheißstoff, som ersatte de äldre blandningar, baserade på surrogatkaffe, té eller pilsner och som användes av RAF och USAAF långt in på 1950-talet.

Som man kan se, är det ett hårdhänt renoverat exemplar jag har i min ägo. All ursprunglig patina är borta och flera originaldelar av munstycket är ersatta med senare kopior. Som på de flesta exemplar har också den ursprungliga blåsan i syntetgummi ersatts av en i vulkaniserat kautschuck, förmodligen någon gång på 60-talet. Intressant nog såg man då till att bevara Luftwaffeinsignerna i silvertråd. Det ekonomiska värdet är förvisso ringa men denna lavemangspruta med sin iögonfallande dekor, är ändå ett makalöst "conversation piece" och jag brukar därför ta med den på resor.

Bengt:
Ett lika skrämmande som fascinerande stycke nutidshistoria. Man kan bara vara tacksam över att de tyska ingenjörerna inte lyckades få fram något liknande i början av 1940-talet. Vem vet hur historien då utvecklats.

Arne Chosfer och Bengt Fram: Ur SKITAPANNOR OCH STALINTRUMPETER 2

Arne:
Bengt, du upphör aldrig att förvåna! Jag bad dig ta fram något riktigt spektakulärt ur din samling - och så kommer du med något som ser ut som ett använt Klyx. Vad är nu detta?

Bengt:
Det ska jag gärna berätta men låt mig börja med en liten historisk utvikning.

Som alla känner till, är det mycket besvärligt att sköta tarmfunktionen i viktlöst tillstånd. Dessa svårigheter var också under lång tid ett hinder för genomförandet av längre bemannade rymdresor. Ett viktigt genombrott skedde när den sovjetryska rymdstyrelsen inför uppskjutnigen av Восток-3 utrustade sina kosmonauter med en helt ny typ av klyx. Det så kallade клизма Космический корма var ett till synes konventionellt engångslavemang men den lilla plastförpackningen var fylld med tungt vatten som visade sig ha för ändamålet lämpade egenskaper. Den enda nackdelen utgjordes av kostnaderna som under hela 60-talet utgjorde en betydande del av rymdprogrammets budget. Faktum kvarstår dock: då NASAS astronauter plågades av kronisk förstoppning kunde deras sovjetiska kolleger sväva omkring i det tillstånd av inre viktlöshet som bara är möjligt för den som njuter regelbundna och rikliga tarmtömningar.

Arne:
Det har jag faktiskt aldrig tänkt på. Det är förstås därför som ryssarna alltid såg så spralliga ut i rymden. Och du menar att den här lilla solkiga plastförpackningen ...

Bengt:
Alldeles riktigt! Under ett besök i Leningrad 1979 hade jag förmånen att få träffa en pensionerad kosmonaut. Sedan vi tömt en försvarlig mängd vodka i hans lilla lägenhet, insisterade den godhjärtade mannen på att få ge mig en souvenir från en av hans rymdresor ... Jag är ganska säker på att det här är den enda bevarade lavemangsartikel som befunnit sig i omloppsbana kring jorden.

Arne:
Jag är mållös.

Arne Chosfer och Bengt Fram: Ur SKITAPANNOR OCH STALINTRUMPETER

Bengt:
Låt mig visa en intressant pjäs ur min egen samling. Ett brittiskt så kallat Newton Enema  Mk IV i lackerat tenn och mässing, avsett för användning under tropiska förhållanden.

Newtonsprutan är en av de verkliga klassikerna i det militära lavemangets historia. Den första modellen introducerades redan under Zulukriget där den visade sig vara både lättmanövrerad och effektiv. Vid sekelskiftet hade modellen redan blivit det självklara valet för användning under fältmässiga förhållanden och vid krigsutbrottet 1914 ingångsattes en exempellös masstillverkning. Man räknar med att fabriken i Liverpool tillverkade cira två miljoner Newtonsprutor i ett flertal olika modeller under hela första världskriget. Den sista av dessa, Mk VIII, lanserades på hösten 1918 och var länge det mest avancerade exemplet på militär tarmsköljningsteknik. Newton Mk VIII var fortfarande i bruk i den brittiska armén vid tiden för invasionen i Normandie, då Lancasterbombare från 624:e flygdivisionen i en djärv aktion släppte ned inte mindre än tiotusen lavemangsprutor över Caen. Efter kriget licenstillverkades Newtonsprutor på olika platser i Asien, Afrika och Sydamerika och än idag kan man hitta lappade och lagade men väl fungerande exemplar på Kuba.

Arne:
Och det här är en modell från Första världskriget, antar jag?

Bengt:
Det stämmer. Det är en officersmodell, daterad 1916 och med det färgschema som användes i Palestina.

Arne:
Jag har hört de märkligaste rykten om just det här exemplarets proveniens ...

Bengt:
Ha, ha! Ja, jag köpte det av en släkting till T.E. Lawrence som bestämt hävdade att hans farfars bror släpade med sig just det här exemplaret under hela 20-talet. Jag kan förstås inte intyga sanningshalten i hans berättelse men åtskilliga indicier tyder på att han hade rätt. Och visst är det en svindlande känsla: att använda samma lavemangsutrustning som Lawrence av Arabien.

Arne:
Så sprutan är ännu i bruk, alltså.

Bengt:
Absolut. Två eller tre gånger om året tar jag fram Newtonpumpen och gör en rejäl genomsköljning av hela tarmpaketet.

ANARK HYGIEIA

Under våren 2013 lanserar Anark förlag en ny bokserie: Anark Hygieia, redigerad av våra mångåriga medarbetare Arne Chosfer och Bengt Fram. Utgivningen fokuserar på sambanden mellan kroppslig, mental och social hygien och kommer att omfatta både klassiska och nyskrivna arbeten, såväl praktiska handböcker som teoretiska och kulturhistoriska studier.

Först ut är en efterlängtad återutgivning av Esaias Bernéus' Dissertation om tarmens retta skiötsel. Praktisk hielpreda uti lavementets bruk samt beskrifning af mångahanda dekokter för dem uti denna konst redan förfarne. Detta verk, utgivet första gången 1768, hade länge status som en "minor classic" i den svenska frihetstidens litteratur men är idag så gott som bortglömt. Det är utgivarnas förhoppning att denna nyutgåva av Berneus' arbete ska väcka nytt intresse för denne upplysningsman, vars fördomsfria nykterhet och källfriska språk gör honom till en Linnés jämlike. Av särskilt intresse för den moderne läsaren är kanske de många recept på laxativ och lavemangslösningar som Bernéus samlade under sina många resor runt om i Europa, och som fick Bo E Stenkåhl, professor i idé- och lärdomshistoria, att med en träffande karakteristik kalla honom "tarmsköljningens Kajsa Warg".

Boken är försedd med inledning och efterord av Arne Chosfer samt kommentarer av Sture Biörck, docent i medicinhistoria vid Karolinska Institutet.

Esaias Bernéus
Dissertation om tarmens retta skiötsel...
Bandtyp: Danskt band
Omfång: 178 sidor
Pros: 225:-


Senare i vår utkommer även Arne Chosfers och Bengt Frams Skitapannor och Stalintrumpeter. Militär lavemangsutrustning under 200 år. Med detta rikt illustrerade arbete fortsätter Anark förlag sin uppmärksammade utgivning av påkostade praktverk av bestående värde.

I den lärda och spirituella dialogens form skildrar här två ledande experter den militära tarmhygienens historia från Napoleonkrigen till våra dagar som den avspeglas i lavemangsprutans utveckling. På ett underhållande och lärorikt sätt tar de båda författarna med läsaren på en oförglömlig resa, från Napoleonkrigens primitiva kannor och pumpar till dagens högteknologiska hjälpmedel. Det flödande rika bildmaterialet är hämtat från museer och privatsamlingar.

På grund av oväntat höga produktionskostnader har den numrerade bibliofilupplagan av Skitapannor och Stalintrumpeter blivit något fördröjd. Vi räknar dock med att kunna leverera de första exemplaren i slutet av maj och fram till dess kommer vi att här på bloggen publicera några smakprov.

Arne Chosfer och Bengt Fram
Skitapannor och Stalintrumpeter. Militär lavemangsutrustning under 200 år.

Bibliofilupplaga
Bandtyp: Halvpergamentband 
Omfång: 750 sidor
Pris: 4500:- 
Upplaga: 150 numrerade och signerade exemplar.

Normalupplaga

Bandtyp: Klotband
Omfång: 750 sidor
Pris: 1225:-

Henry Qvarstad: FÖRFÖRISK FEMINISM

För första gången någonsin på svenska, en modern redogörelse för modernitetens mest inflytelserika och destruktiva ideologiska innovation: feminismen.

Henry Qvarstad klarlägger det blodiga ideologiska band som förbinder förra sekelskiftets suffragetter och blåstrumpor med dagens normupplösande radikalnihilism och skränande aktivism, kvinnliga massmördare med genuspedagoger, Bund Deutscher Mädel med  Feministiskt Initiativ.

Qvarstad hör till en växande skara internationella forskare som presenterat nya och avgörande resultat om feminismens verkliga natur. Resultat som utmanar och provocerar den europeiska konsensuskultur som accepterat den feministiska retoriken som en ofrånkomlig del av det moderna samhället. Men dessa resultat har inte nått Sverige förrän nu. Det är i sista minuten: den feministiska ideologin har sedan decennier dominerat samtliga riksdagspartier och det har varit nära att ett renodlat feministiskt parti tagit säte i Riksdagen.

Historikern och författaren Henry Qvarstad är professor i komparativ samtidshistoria vid University of Austin och författare till ett flertal prisade verk en uppmärksammad bloggare och medarbetare i Barometern.  Med Förförisk feminism har han skrivit ett blivande standardverk med potential att i grunden förändra det globala politiska landskapet.

Boken är uppdelad i tio tematiska delar som behandlar feminismens uppkomst, väg till makten, förhållandet till traditionell vänsterpolitik, manshatet och nihilismen, manliga feminister och  dagens propagandaapparat och så vidare.

Henry Qvarstad
Förförisk feminism. En totalitär rörelses ideologi och historia
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 452 sidor. Rikt ill. 
Pris: 325:-