Arne Chosfer i faksimil

Arne Chosfer (f. 1943) debuterade som romanförfattare redan 1967. De gåtfulla apriorismerna är på många sätt ett tidstypiskt verk som karakteriseras som ett "preciöst prosaexperiment i den 'nya romanens' efterföljd". Men under den fjäderlätta lekfullheten anar man också något annat. Det mullrar hemlighetsfullt , kanske olycksbådande inifrån denna romanmaskins inre. Den knappt 25-årige Chosfer hälsades omedelbart välkommen på den svenska parnassen och erbjöds bland annat en redaktörspost på BLM. Det unga snillet valde dock att ställa sig utanför de svenska kotteriernas instängda miljö och inledde i stället en lysande akademisk karriär. Sedan 60-talets slut har varit verksam vid Oxford och räknas idag som en av världens ledande auktoriteter på etruskernas kultur och samhällsliv.

1970 framträdde Chosfer som lyriker med samlingen Manfred von Richthofen nödlandar på en åker, något förbryllad där han, till synes för sitt höga nöjes skull, uppehåller sig vid apart lärdomsstoff och besynnerliga antikviteter. Tonen påminner emellanåt om Per Wästberg eller Lars Gustafsson med vilka han ofta jämfördes vid denna tid. En omläsning gör ändå tydligt att det som gör Chosfer till en verkligt betydande författare är något helt annat. Det finns, i samlingens bästa dikter, en rymd och en kontinental utblick som är något annat än den förväxte gymnasistens och bysnillets lyckträffar.

De båda kortromanerna Arkeologens eftermiddag (1973) och Efter festen (1978) förbigicks med en kompakt tystnad av den svenska kritikerkåren. När man återvänder till dessa små pärlor idag, är det inte svårt att förstå varför. De måste ha setts som ytterst suspekta och subversiva inslag i det DDR-liknande svenska kultutklimatet.  Conny Karlsson, som inom kort lägger fram en avhandling om Chosfers författarskap, kallar dem för "radikala språkfilosofiska experiment". Ändå, skulle jag vilja hävda, finns det egentligen ingenting av experiment i dessa, förvisso ytterst egenartade, böcker. Intrycket de lämnar efter sig är snarare att de är skrivna av en författare som till fullo behärskar sina medel - och från första stycket till det sista - vet exakt vad han gör. De båda "romanerna" är mer demonstrationer än experiment. Det verkligt häpnadsväckande är, att de är lika trollbindande i sin kristallinska, nästan övervärldsliga, skönhet idag som de var för 35 år sedan.

Att Linköpingsförlaget Anark nu ger ut Chosfers samtliga verk, originellt nog i faksimilutgåvor, på nytt är en storartad kulturgärning. Förlaget fortsätter att skedmata den svenska publiken och man kan bara hoppas att de idealister som ligger bakom verksamheten inte tröttnar på att kasta omkring sig pärlor i den svenska stian.
- Göran Hägg, Sköna Hem

Arne Chosfer: DOCENT LINDQUISTS ONDULERADE HÅR

Arne Chosfer
Docent Lindquists ondulerade hår
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 275:-


Lovord för Arne Chosfers litterära återkomst:

Redan titeln på romanen, Docent Lindqvists ondulerade hår, skvallrar om att det här är en djupt originell roman. Ingen annan än Arne Chosfer skulle hitta på en så lustig, ­nyfikenhetsretande och egendomlig boktitel. Man behöver bara läsa några ­sidor för att inse att detta är en riktig chosfare, fylld av ­reflexion, den tillsynes – men bara till synes – förströdda kompositionen och de gnistrande vackra iakttagelserna. Hans läsare lär inte heller denna gång bli besvikna. Tvärtom, detta är en av de bästa böckerna i författar­skapet, en stilistisk njutning av ­yppersta slag. Få sedan Hjalmar Söderbergs dagar skriver väl en så skön och avklarnad prosa.


Det enda som något grumlar den närmast barnsliga läsglädje jag erfor efter att jag kastat mig över Chosfers bok (ni minns väl hur det var att stänga in sig med en Enid Blyton eller Richmal Crompton en regning dag under sommarlovet mellan fjärde och femte klass?), är att hans skönlitterära författarskap varit lika sparsamt som utsökt. Sedan den brådmogna debuten med De förbryllande apriorismerna (1967) har Chosfer endast publicerat två kortromaner: En arkeologs eftermiddag (1973) och Efter festen (1978). samt diktsamlingen Manfred von Richthofen nödlandar på en åker, något förbryllad (1970).

Berättelsen om Docenten Lindquist och hans hustru, Astrid med de vackra, vita tänderna, är uppenbart en roman med tydliga självbiografiska inslag och berättaren, en svenskfödd ­arkeologiprofessor i Oxford (där Chosfer varit verksam), bär tydliga drag av sin skapare. Denne universitetslärare, numera en äldre man, är bördig från Chosfers tidigare skildrade värld, Linköping, och den omgivande östgötska landsbygden. Till denna förlorade barn- och ungdomsvärld från 50-talet för han oss, här danas en framtida intellektuell i de ständiga samtalen om filosofi, litteratur och - inte minst - de gåtfulla etruskerna . Kamratkretsen har sitt eget symposium i stadens underjordiska kloaksystem. Här försöker man lösa universums och det etruriska språkets gåtor och Chosfer färdas fritt i tankarna kring tidens natur i fysisk – kvantmekanisk–mening och dess existentiella i filosofisk. En iakttagelse av hur folk var vinterklädda glider nästan oförmedlat över i tankar om skapelsens under och upphov och så vackert det blir: ”… långt ute i den periferi där krafterna var tillräckligt måttfulla för att tillåta liv att spira och komplicera sig, stod varje ödslig natt som ett slags oerhörd illustration till allt som var utommänskligt och ödsligt och det ­utommänskligas och ödsligas övermakt.” Tankar som dessa känner Chosfers (alltför få) läsare igen – jag kommer att tänka på den skönaste hunddikt som skrivits, ”Elegi över en död kungspudel”. Och vart tog etruskerna vägen? Det svindlar. Däremot tycks religionen spela mindre roll för Chosfer i dag, eller åtminstone för hans ­berättare, om jag får gardera mig en smula.

Men berättelsen är alltså inget ­filosofiskt eller arkeologiskt traktat, utan lever ett så betvingande närmast proustskt liv i berättarens minne från det Linköping som en gång var. En stad som han med sorg i sinnet konstaterar gick samma förödelsens väg som så många andra i Sverige. Dock, en gång var det en vacker stad med gamla byggnader och en naturidyll runt knuten, allt sådant som Chosfer beskriver med innerlig kärlek och minnesgodhet (läs även Åsa Svinhuggs roman, ”Ingen äger mig”, om Linköping på 70-talet). Alla dessa originella personligheter, familjen som är av lägre medelklass och den enligt ryktet rike morbror Eberhard. Märkliga öden, och dofterna, synintrycken som lever kvar inom berättaren. Det är som en enda lång prosadikt.

Linköping: ett klassamhälle. Den bullriga ”snickarns” familj är föraktad i sommarstugeområdet, men dottern Ingela blir berättarens första kärlek, den ack så ­ljuva och av alla efterlängtade. Egendomliga anekdoter från förr stiger fram och får åter liv, en värld av gränser men också av gemenskap.

Och så har vi givetvis den där mogna kvinnan som aldrig tycks saknas när man i romanform ­berättar om ungdomen, hon som initierar gossen i erotikens mysterier och högre njutningar – fru Lindquist alltså, som tillsammans med sin man, docenten, bor i morbror Eberhards patricierhus. Det har blivit något av en schablon, men Chosfer lyckas avlocka den ny innebörd och poetisk klarhet som på ett bitterljuvt sätt vittnar om den förlust den svenska litteraturen lidit i form av de romaner som Chosfer aldrig skrivit (eller, för att gardera mig ännu en gång, låtit befordra till trycket). Man kan inte annat än fyllas av beundran och tacksamhet för det egensinniga förlaget Anark som, ryktas det, kommer att återutge Chosfers tidigare, och sedan länge eftersökta och ytterst rara, böcker.

Arne Chosfer har som ­antytts sin speciella kompositionsteknik, där centrum och ­periferi ständigt byter plats, där aforismen, reflexionen och spekulationen befruktar varandra. Här finns en sorgesam, elegisk ton, samtidigt en befriande humor. Det är märkligt. Det är stort.

Det är vackert, sublimt och helt underbart, en roman som man kan öppna var som helst och mötas av en skönhetsupplevelse av yppersta slag. Den bör man unna sig.

Lars Gegerstedt, SvD

Laura Larefalk: HUMBERT, MY HUBBY

Få kanoniserade romaner har missförståtts så gravt, och på så många olika sätt, som Vladimir Nabokovs Lolita. Det konstaterade Laura Larefalk i en brett upplagd essay i Barometern härom året, och förklarade sedan hur en politiskt korrekt läsart gör att dagens läsare av romanen ohjälpligt hamnar i en fördömade attityd gentemot Humbert Humbert, ser honom som en förövare, okänslig för allt utom sitt eget, okontrollerade begär. Detta skeva sätt att läsa Lolita innebär också ett slags kränkning av den 12-åriga nymfetten som av vår egen präktighet berövas såväl agens som sin egen röst . Larefalks poetiska Lolita-text, som avslutade krönikan, får förmodas ha varit en förstudie till Humbert, My Hubby, en roman där hon gör fiktion av fiktionen i en både respektfull och utmanande omskrivning av Nabokovs Lolita.

Laura Larefalk
Humbert, My Hubby
Omfång: 198 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 225:-

Det är lika bra att tala klartext, jag blir provocerad av den här boken. Jag kan se Larefalks intention, att avslöja den blinda moralismens förkrossande makt, men jag tycker att hon misslyckas med det viktigaste: att ge Humbert Humbert ett ansikte. Hennes sorgesång över den alltmer desperate mannens fruktansvärda öde är förvisso bitvis glimrande vacker. Larefalk har en förmåga att skapa bilder med språket som få andra, men lika ofta faller texten över i sentimentalitet. Jag saknar den analytiska skärpan hon givit prov på som essäist och kritiker. Det är ett slags frossande i detaljerna kring Humberts predestinerade olycka som känns spekulativt, för att inte säga osmakligt. Så här kan det låta:

”Humbert, ensam, försvarslös, chanslös, ödesbestämd. /…/ Gud blåser liv mellan hans ben och kastar ner honom i världen och låter honom rusa mot sitt öde. Hopplöst förutsägbart, hopplöst överhuvudtaget att härbärgera denna varande, pulserande lem….”

Det är en utifrånskildring. Och Humbert förblir, paradoxalt nog, lika fången och förenklad under Larefalks blick som under den kärlekskranka och liderliga Lolita.

I mina ögon är alltså "Humbert, My Hubby" ett misslyckande. Men det är ett storartat misslyckande - och jag tvekar inte att redan nu utse Larefalks bok till årets, kanske årtiondets, främsta debutroman på det svenska språket. Estetiskt och, inte minst, moraliskt, är den nämligen ett slags motståndshandling som förtjänar beundran och respekt. Och mot bakgrund av den briljanta teknik som Larefalk ger prov på, infinner sig vid en andra genomläsning också ett slags tvivel. Hör sentimentaliteten och den distanserade blicken i själva verket till romangestalten Lolita? I så fall är det fråga om en makalöst skickligt iscensatt gestaltning av ett enkelt flickhjärta.

- Crister Enebär, Sydsvenska Dagbladet


Intervju med Laura Larefalk

Laura Larefalk är känd som en av 00-talets skarpaste kritiker. Nu debuterar hon som romanförfattare med "Humbert, My Hubby"– en mörk skildring av den kvinnliga blickens offer, som tar avstamp i Vladimir Nabokovs klassiker Lolita . TWV:s kulturchef Karin Barbalander undrar varför.

Varför ville du utgå från Lolita?

–Egentligen skrev jag redan på min roman, jag skrev om en flicka som rörde sig i olika parker och simhallar och sökte upp äldre män som hon förförde. Någonstans där läste jag Lolita och blev väldigt förtjust i den, det är svårt att inte bli det.

Vad hände då?

–Jag blev drabbad av romanens sätt att dra in läsaren i begärets våld, in i flickans begär efter den mogne mannen som beskrivs mellan raderna, det är förvirrande och smärtsamt. Den är verkligen en övning i makt och språk. Men det som till slut fick mig att förhålla mig till Nabokovs text var att vi idag tenderar att se Humbert Humbert i ett så ofördelaktigt ljus. Min bok kan ses som ett slags försök till äreräddning eller rehabilitering. Enligt mig är Humbert en av litteraturens stora, tragiska älskare: ömsint och passionerad, osjälvisk och redo till ständigt nya uppoffringar.

Men varför en fortsättning?

–Den där luckan som finns i informationen mellan att Nabokov lämnar den nygifta Lolita till att hon dör ville jag fylla i. Jag satte mig ner och skrev ett slut, där Lolita ser tillbaka på sin relation till Humbert Humbert med sorg och saknad över den smärta hon tillfogade honom. Det är också ett sätt att ge gestalten Lolita tillbaka något av den värdighet som jag anser att dagens sätt att läsa romanen berövar henne.

Det finns ändå en stark frihetskänsla i din roman, som saknas hos originalet.

–Ja, det är sant. Humbert representerar friheten. Det är han som räddar Lo från ett förskräckligt inskränkt och småborgerligt liv i andlig torftighet. Han öppnar nya vyer för hennes blick.

Men när man läser uppfattar man Humbert som viktig för dig. Hans öde griper tag.

–Han är en karaktär som inte vill ha några rättigheter. Han avsäger sig dem. Mitt hjärta i texten finns i historien om Humbert.

Det är en tung och intensiv text du har skrivit. Var det svårt? Blev du påverkad?

–Mina kritiska texter har alltid skrivits i ett tillstånd av eufori. Det var som om jag kunde plocka ner himlen. Den här gången var det tvärtom. Jag blev präglad av textens kynne. Jag har känt mig ömsom som Lolita, ömsom som Humbert.. Jag bor inte hos min far, jag har inte alla de där männen – men jag har känt mig grotesk, förstörd stundtals under arbetet, jag känner igen mig i flickans åldrande.

Det du beskriver i din roman är ett slags kvinnligt förtryck. Kommer "Humbert, My Hubby" att läsas som en anti-feministisk roman?

–Det vet jag inte. Jag vet inte riktigt vad det är jag har skrivit. Jag bryr mig hursomhelst inte om vad feministerna tycker.
Det är författarens rätt, eller hur?

–Man är kanske den sämsta tänkaren om sin egen bok.

Dåliga författare vet precis varför och vad de har skrivit.

–Ja, det ligger något i det. Att skriva är att inte veta någonting.

Du har deltagit flitigt i den litterära offentligheten som kritiker...

– Ja, det ska bli intressant att se hur den boken kommer att bemötas. Jag har ju lämnat en del oplockade gäss omkring mig.

Du blev känd som en vass krönikör i "Barometern" och har senare lanserats av Anark förlag som blivit känt för sin kompromisslösa utgivning. Kurt Wered har också blivit ett slags beskyddare för dig. Innebär det här att du känner höga krav på dig själv?

–Det är alltid lika svårt att skriva. Jag har inte tänkt på det. Men nu, när boken ska komma ut så kanske… jag vet inte. Det känns som att allt sådant där händer utanför mig. Och, det är klart, Anark förlag omges ju av ett slags nimbus som är väldigt speciell...

Men när du har skrivit en roman och publicerar den så lämnar du ut något som du vill ha något slags svar på, eller hur?

–Driften att ge ut en bok är märklig. Kanske är det en längtan efter att vara frånvarande, men ändå säga något. Att vara en underjordisk röst. Det där är inte enkelt. Det känns nästan som en slags sjukdom.

Kurt Wered: Omvärdering av vissa värden

Jag håller fast vid min grundläggande inställning: Internet och alla dessa "sociala medier" lämpar sig bäst för barnsliga upptåg och pajaskonster. Det hela liknar ett kafferep på dårhuset. Idel kacklande käringar och effeminerade "män". Obegränsat utrymme för debiliteter och pöbelaktig försumpning.

Det allvarliga, respektfulla samtalet finns någon annanstans. Jag tänker på min mångåriga korrespondens med Pater Calvinol. De korta vinterdagarna då jag pimplade med Bengt Fram. Det slags möten mellan män där det slår gnistor och där tankens meteoriter stundom slår in på nya banor. Sådant som alltså är fullkomligt otänkbart på det elektroniska nätet.

Men - det finns nu idiotier man inte kommer undan med annat än ett svek mot sin uppgift. Somliga är dömda (något annat ord duger icke) att simma uppströms i denna mänskliag, blott alltför mänskliga, strömfåra av träck och urin. Alltså: I trots mot det omöjliga uppgiften försöker vi än en gång att sprida en smula ljus i dumhetens och pöbelväldets tilltagande mörker. Och hur göra detta? Genom att icke dagtinga med de egna kvalitetskraven - i medvetenhet om att dess frukter endast kommer att dra till sig cyberdräggets oönskade uppmärksamhet.

Jag kommer alltså att fortsätta nyttja de "sociala medierna", trots att all mänsklig instinkt säger mig: Låt bli! Inget gott kan komma ur detta.

Allt detta är givetvis obegripligt för generationer uppfödda på pornografi och annan själlös underhållning, för dem som villigt låtit sig slukas av popkulturens Molok, för dem vars andliga horisont utgörs av statusuppdateringarna på Facebook. Men det är nu inte till massmänniskan jag riktar mina ord, utan till de andens aristokrater som hamnat på avvägar, de som låtit sig förföras av pöbelkulturens parfymerade lockrop, hojtandena från popsnören och sutenörer. De, för vilka det ännu finns en smula hopp.

I detta arbete hämtar jag kraft från mina föregångares exempel. Jag kan redan nu meddela attt jag i min nästa bok kommer att frambära min hyllning till dessa mina valfrändskaper. Alla de andra som också led utkommer i början av sommaren. Det är en serie porträtt av den västerländska kulturens främsta misantroper och martyrer. De, vars exempel manar till efterföljd. De, som aldrig bloggade.

Kurt Wered: Vårtecken

Det är bestämt vår i luften denna dag. Isen smälter på Roxen. Fåglarna slog sig ned på mina utsträckta armar när jag hälsade den uppgående solen efter morgonens dopp.

Beslutet att avstå från allt vad bloggande heter skänker en stark lättnad. Jag ska nu avhålla mig från alla slags "sociala medier" för att helt och fullt kunna ägna mig åt det enda väsentliga.

På eftermiddagen kommer ett exemplar av min nya bok, levererat med bilbud. Jag öppnar paketet och konstaterar att formgivarna på det nystartade Edition Wered gjort ett arbete som mer än väl motsvarar det tilltagna arvodet. Jag håller volymen i händerna, bläddrar lite. Inlagan är lika vacker som omslaget och jag inser det absurda, det ovärdiga, i att publicera sig på det elektroniska nätet. Jag insuper doften av trycksvärta och lumppapper. Beundrar typografens arbete. Titelsidans fullkomliga kerning och en intrikat kolofon.

Fram emot kvällen läser jag igenom boken, från pärm till pärm, och genomströmmas av den frid som kommer med ett väl utfört arbete. Vad berör mig bloggosfärens förbenade, försumpade och förfäade pladder?

Kurt Wered: ÅTER TILL TYSTNADEN

"Massmänniskan och hennes käringaktiga pladder är ett slags gödsel. Nödvändigt för att anden skall spira men inget man vill ha nära inpå sig." Så skrev Kurt Wered i sin första bok, Idealisk misogyni och homoerotisk communitas, som också var den första volymen i bokförlaget Anarks uppmärksammade och kontroversiella utgivning. I dag publicerar Tankesmedjan ett antal nya, sträva aforismer och reflektioner från Wereds kommande bok, Åter till tystnaden.  Det är en svidande uppgörelse med den alltför ordrika samtiden, dess brutaliserande underhållniongsindustri och andliga torka.

Precis som i debutboken erbjuds här något så sällsynt som ett kompromisslöst motstånd mot populärkulturens nedbrytande krafter, ett kraftfullt Nej! till populism och nivellering. Det handlar om en negation så radikal att den skapar ett rum för något annat och bättre, något som hos Kurt Wered tagit formen av en anarkisk jihadism på homoerotisk grund. Wered skall dock inte förväxlas med det slags andlighetens kolportörer som befolkar utmarkerna i en förfallen kultur. Det väsentliga i hans projekt är, till syvende og sidst, det negationens renhållningsarbete som av småskurna kritiker uppfattats som "kvinnoförakt", "dystopi" eller "misantropi".

Tillbaka till tystnaden utkommer på det nystartade "Edition Wered" som i fortsättningen kommer att ombesörja utgivningen av Kurt Wereds egna texter.


1.
Påminner inte dagens bloggande mest av allt om torgkäringars kacklande eller sutenörernas småprat över en kopp kaffe en neapolitansk eftermiddag? Den med skoningslös detaljrikedom upprapade floden av trivialiteter där man egentligen aldrig lyssnar på varandra. Detta utbyte av banaliteter som upprättar ett symbiotiskt tillstånd, vilket är vad det hela går ut på - inte att tala till den andre som ett autonomt subjekt, inte att låta Jag och Du mötas i det mänskliga samtalet.  Bloggaren eftersträvar är på liknande sätt en symbios med sin publik. Publiken skall vara som ens kolleger i halvvärldens smutsiga verksamhet. Med hjälp av bloggandets hämningslösa språkström återvänder man till flockstadiet.


Bloggen - ett pöbelmedium för grobianer.


Vad har jag själv då i det smmanhanget att göra? Frågan återkommer ständigt och jag har alltid besvarat den på samma sätt: Min uppgift är att tala på marknadsplatsen och horhuset. Finns där blott en som lyssnar och förstår, har mitt otacksamma uppdrag inte varit förgäves. Jag konstaterar nu att där icke fanns någon som förstod, och kommer därför att dra mig tillbaka. Tillbaka till tystnaden och anonymiteten. Tillbaka till den frihet som jag gav upp det ögonblick då jag gav mig i lag med cyberdrägget.


2.
Fernando Pessoa skriver: "Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sådant finns där ute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller ingenting med oss att göra." (övers. Margareta Marin)


Det är en röst från en svunnen epok då det ännu stod en medborgare fritt att dra sig undan och leva ett enskilt liv, oberört av politiken. 1900-talets samhällsutveckling skulle omintetgöra denna möjlighet. Regeringarna tillvann sig makten att ingripa på alla områden av människolivet, visserligen med de bästa avsikter. Ingen egendom var längre fredad för statens långsamma, diskreta konfiskation, ingen rätt garanterad när den råkade i konflikt med de av politikerna uppställda målen för medborgarnas existens. De flesta slag av kulturverksamhet hamnade i beroende hos anslagsgivande myndigheter. Själva den materiella överlevnaden blev för allt fler människor avhängig av penningrörelser som dirigerades genom politiska beslut. Låt oss säga att någon under många år har gjort förberedelser för att lämna yrkeslivet vid en viss ålder och sedan leva hyggligt som privatman. Regeringen kan med ett penndrag, en så kallad regeländring, omöjliggöra en sådan avsikt, samtidigt som den kan ge andra människor möjligheten att till exempel hålla bil i ett område där näringsstrukturen har kollapsat och ingen längre arbetar. Det senare förhållandet används ofta till att rättfärdiga det förra, men vi skall inte låta den omständigheten förvirra oss. Vad som är "rättvisa" förblir en ekvation med alltför många obekanta för att vara lösbar.


Följden är under alla omständigheter att den gyttja Pessoa talar om inte längre låter sig ignoreras. Den pressar sig in genom fönsterspringorna och droppar på golvet. Den portugisiske poetens värld ter sig lika avlägsen som istidsjägarens grotta.


Ja, sådana är de tankar som ansatt mig den senaste tiden. Nu gäller det att mobilisera mot sådan defaitism. Blott den andlige aladåben ger efter för sådant. Den vitale anarken vandrar sin egen väg. Också i en tid som denna. Det är den andlige aristokratens plikt och samtidigt hans privilegium.


3.
Karakteristiskt för dagens pöbelvälde är dess putslustiga, småskrattande brutalitet. Jag har själv utsatts för detta slags motbjudande och djupt plebejiska försök till tystande. Ett flertal illvilliga kampanjer har haft som enda syfte att förneka min existens. Man har påstått att jag är ett påhitt och att mitt arbete inte är annat än ett utstuderat skämt. De skrattande identifierar sig i viss utsträckning med den utskrattade, och den utskrattade gör i viss mån gemensam sak med de skrattande. Det är, med en gynnsam tolkning, ett frikännande från jaget. Offret triumferar över sin egendomlighet genom att skratta åt sig själv och omfamnas av den allmänna meningen.


Jag gitter inte längre ta till de gynnsamma tolkningarnas besvärjelser. Det krävs mod, kanske rentav dumdristighet, att se den osminkade sanningen om vår tid. Vi befinner oss på apornas planet.

4.
Ett folk får den undergång det förtjänar. Runtomkring ser jag dagligen "människor" som fnissar ihjäl sig. Den pandemiska förströelsen.

5.
I LHC:s nederlag koagulerar mina värsta aningar och får en form, avpassad för de sjaskiga omgivningarna.

6.
Att önska sig läsare sjaskigt.

7 
Att förhålla sig till floden av hatisk eller devot korrespondens upptar allt mer av min tid. Ande är det som folk retar sig på utan att bestämt kunna säga varför. Ande är det som får massmänniskan att ge sig hän åt beundrandets opium.



Kurt Wered
Tillbaka till tystanden
Edition Wered
Omfång: 270 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Karin Barbalander: STRINGSTRYPAREN

I en tid då vilken uttråkad hemmafru eller sentimental journalist som helst kan bli framgångsrik deckarförfattare, är Karin Barbalander undantaget som bekräftar regeln om den samtida litteraturens förfall. Flera år innan hon blev känd som kvinnan bakom det framgångsrika Nätverket hedonistisk höger och gjorde sig bekant som en av Sveriges mest originella debattörer på högerkanten, hade hon givit ut en serie kriminalromaner som sent omsider fått en betydande läsekrets.

Barbalander återkommer nu med en ny roman: Stringstryparen som inte kommer att göra hennes läsare besvikna. Människorna och miljöerna är nya. Hon har tagit mordet ur den venetianska vas där hon placerade det i Noblesse oblige och återfört det till den skitiga gränden. Men det är samma egenartade kombination av illusionslös samtidskritik och libertinsk livsglädje som pulserar under ytan.

Karin Barbalander
Stringstryparen
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linnetrådshäftad
Pris: 295:-

Barbalander har dock ytterst lite gemensamt med det svenska deckareländets ordmånglare. Hennes böcker är något i vårt land så ovanligt som idéromaner. Här förs en kvalificerad diskussion om högerns revolt och villkoren för det libertinska alternativet. Tonen blir dock aldrig docerande och intrigerna är tillräckligt rafflande för att tillfredsställa den kräsnaste deckarkonnäsör. Inte sedan Vic Suneson har någon förmått skriva kriminalromaner som är så övertygande och, låt oss inte hymla, erotiskt laddade.

Hennes senaste bok, "Stringstryparen", tycks markera en ny fas i Barbalanders författarskap. Omgivningarna är ruffigare och språket råare. Herrgårdsmiljöerna är långt borta när Barbalander här inleder sin nedstigning i Stockholms strippklubbar och geggarkvartar. Hon sätter ned sina stilettklackar i en solkig värld men visar också att hon till fullo behärskar dess idiom. Sällan har man läst en svensk deckare som är så övertygande i detaljerna och som så pricksäkert fångat den moderna storstadens argot.

- Crister Enebär, Sydsvenska Dagbladet

Monica Green och syskonen Sagn om syskonkärlek

Också i det djupaste mörker kan ibland ett ljus glimma till. Till och med i ett så vedervärdigt sammanhang som den svenska socialdemokratin kan, någon enstaka gång, en verklig mensch komma till tals.

Jag syftar naturligtvis på den frejdiga riksdagskvinnan Monica Greens kommentarer om den otidsenliga, bigotta och orättfärdiga lagstiftning som förbjuder sexuellt umgänge mellan syskon. Så här sa hon i en intervju med Sveriges Radio Skaraborg häromsistens:

Jag är själv väldigt skeptisk, men varför ska vi lägga oss i med moraliska pekpinnar om det handlar om två vuxna människor som inte står i någon beroendeställning till varandra? Om syskon får barn tillsammans riskerar ju det barnet att få genetiska defekter, och det vill man absolut inte. Men numera kan man ju ha sex utan att få barn

I en intervju i Expressen förtydligade Green sin ståndpunkt:

Vuxna människor får ha sex med vem de vill. Det är min uppfattning. Vuxna människor där båda tycker det är okej. Typ två 60-åriga syskon som tycker att det är rimligt. Då har jag ingen moralisk uppfattning om det och tycker inte att det ska vara olagligt.

Även 19-åriga syskon?

- Ja. De är väl vuxna då, är de inte det?

Monica Greens utspel var förstås lika oväntat som det var glädjande. Mer förutsägbar var naturligtvis reaktionen från hennes ängsligt småborgerliga parti; snart nog såg man till att belägga Green med munkavle. I senare intervjuer hävdar Green att hon blivit missförstådd och bedyrar att hon inte kommer att driva frågan om en mer tidsenlig lagstiftning avseende syskonkärlek vidare.

Så går det när partiviskan viner. Det krävs sällsynt slags mod och integritet för att stå emot maktens och pöbelns språk. Monica Green besitter det inte, men hon har ändå lyckats vidga en av sprickorna i det politiskt korrekta samförståndets gråa mur.

Det ser ut som en tanke, att Anark förlag inom kort kommer att ge ut boken Syskonkärlek av Fredrik och Erica Sagn. För att ett ögonblick sänka sig till den svenska dagskritikens vanliga, sunkiga nivå: Förlaget har ännu en gång visat sig vara en termometer i samtidens röv.
 - Laura Larefalk





Fredrik Sagn, Erica Sagn
Syskonkärlek
Omfång: 248 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 225:-
UTKOMMER I MAJ

Kurt Wered om Rushdie, Vilks, Westergaard och islamismens förfall

Jag skulle tro att vi är ganska många som, utleda på en alltmer sömnigt dekadent Occident som liknar ett gigantiskt Disneyland, vänt blicken österut under senare år. Och det är från Orienten som vi kunnat ta emot de mest vitala och livgivande impulserna. Här finns ännu respekt för den stora Traditionen och en idealisk misogyni som inte stannar vid till intet förpliktigande, politiskt korrekta floskler som är fallet hos oss. Här fann vi exempel på en livskraftig, manlig communitas av ett slag som man i Sverige inte kunnat uppleva sedan beredskapsåren. Här fann vi en bred, folklig uppslutning kring subversiva och revolutionära krafter.

Vi var också många som applåderade fatwan mot Salman Rushide. Det faktum att de krigare som tog den till sitt hjärta sällan eller aldrig läst Satansverserna, något som åtskilliga bleksiktiga kommentatorer drog lättköpta växlar på, bevisade bara den imponerande styrkan i en maskulinitet som inte låtit sig hämmas av effeminerad intellektualitet.

Tyvärr måste man väl konstatera att samtidens nivellerande krafter nu också korrumperat den islamism som för många av oss varit en fyrbåk i kulturskymningen. När man riktade sin vrede mot Rushdie visade man prov på urskiljningsförmåga och, faktiskt, ett slags smak.

Men vad är det som sker idag, 20 år senare? Tafatta och halvhjärtade stämplingar mot sådana kvartsfigurer som Kurt Westergaard och Lars Vilks. Det är för ynkligt att man väljer att ödsla så mycket pengar och energi på att jaga sådana pajaser. Man tar sig för pannan.

Vi är idag många som besvikna tvingas konstatera att Orienten befinner sig i samma kulturskymning som svept in västerlandet i ett tilltagande mörker.

Karin Barbalander om Laura Larefalk

Också i en tid som vår, kan det glimma till i mörkret. Till och med i det försumpade träsk som utgörs av en dagspress som sedan länge befunnit sig i fritt fall kan det växa sällsamma blomster. Att de snart nog trampas ned av den politiska korrekthetens kapos är, så att säga, något man får räkna med.


Laura Larefalk har de senaste åren hört till mina favoritkolumnister. Verksam på den i övrigt ganska bleksiktiga Barometern - Oskarshamnstidningen har hon utgjort ett inslag av befriande sälta i den sedvanliga vattvällingen. Här, syntes det, fanns en frispråkig och genuint radikalkonservativ röst som inte tvekat att dela ut smockor till höger och vänster. Dessutom en lysande stilist, en flaneuresse som med utsökt lätthet rörde sig genom det samtida kulturlandskapets wasteland utan att låta sig besudlas av den rådande drängstugumentaliteten.

Naturligtvis var Laura alldeles för frispråkig, alldeles för intelligent och välformulerad, för att få fortsätta. Efter att ha skrivit en längre essä, ett litterärt lustmord på ett antal namngivna svenska publicister, för tidskriften SUB/VERSIV meddelade ledningen för Barometern helt sonika att man inte tänkte trycka fler av hennes texter.

Laura slog sig ned i Berlin där hon under det senaste året bevakat kulturscenen för tidskriften SUB/VERSIV. Från och med i vår kommer hon också att regelbundet medverka med krönikor här på Wereds vådligheter. För den som inte kan ge sig till tåls, eller helt enkelt vill stifta närmare bekantskap med en av landets skarpaste pennor, presenterar nu Anark förlag ett urval av Laura Larefalks allra bästa krönikor från senare år: Skarpt läge - Kritik som om kultur betydde något.

Laura Larefalk
Skarpt läge - Kritik som om kultur betydde något
Omfång: 250 sidor
Bandtyp: Häftad
Pris: 225:-

André Björnsen: SKYMNINGSDIKTER PÅ VERS OCH PROSA

André Björnsen
Skymningsdikter på vers och prosa
Omfång: 128 sidor
Bandtyp: Rikt dekorerat klotband med förgyllda snitt
Pris: 298:-

Utgivningen av André Björnsens Skymningsdikter på prosa är inget annat än en litterär sensation. Här framträder nämligen en "genuin" retrogardist, en skald som utan att förfalla till pastischens ytliga formövningar lyckats göra det förra sekelskiftets dekadenta stämningar och raffinerade formspråk till sitt. På ett nästan kusligt sätt framstår hans poetiska jugendslingor och bordellinteriörer, absintrus och spleen som helt samtida. I beskrivningen av metropoler som Paris, München och Berlin, är det svårt att avgöra om tiden är 1900 eller 2010. Björnsen är en så rar företeelse som en livskraftig dekadent. Och det allra egendomligaste är att denne ytterst mogne och medvetne lyrikdebutant är en tonåring, född 1993. Man undrar över priset för en sådan egenartad begåvning och fasar över de mefistofeliska avtal författaren måste ha slutit för att komma i besittning av en sådan siargåva.

Vad som vid en första genomläsning förefaller vara en samling skisser eller rudimentära noveller, hållna i en lyrisk grundton som understundom närmar dem till prosapoemet, visar sig för den tålmodige läsaren vara något helt annat. Dessa "skymningsdikter" är uppenbart ytterst genomarbetade försök att ge litterär form åt färfattarens projekt, det som i baksidestexten beskrivs som "att studera och njuta könet". Det gäller inte verkliga förbindelser med kvinnor, dem är han redan för länge sedan trött på. Den "älskogs heta vin" det handlar om är snarare en sammansmältning av raffine­rad stämningserotik och psykologiskt studium, en känsloupplevelse åtföljd av ana­lys. Till sist ett erotiserande av själva undersökningen, snarare än dess förmenta objekt.

Erotiken i Skymningsdikter är så flyktig, så abstraherad, att man frestas kalla den platonsk. Detta vore dock att göra Björnsens intentioner orätt. Visserligen talas det avvisande om den enkla sexualiteten, »denna ömkliga glupska låga av all kärleks lycksalighet», och ett par av historierna har till uppgift att visa, att såväl den sekundsnabba, ordlösa erotiken utan kroppslig beröring, som det litterära gestaltandet har många gånger mer att ge än den »banala parningsakten». Men även i sina mest sublimerade former är erotiken för André Björnsen en psykofysiologisk angelägenhet, som han på sitt märkligt distanserade vis betraktar mot driftens bakgrund; bortom det mänskliga lurar det animala, och därifrån kommer kraften. Den erotik som André Björnsen hyllar är inte sublim, som hos Platon, utan sublimerad. Kanske kunde man också kalla den "posthumanistisk". Här finns onekligen kopplingar till den äldre Niftor Odontologen.

Det ser ut som en tanke att Skymningsdikter på vers och prosa utkommer på förlaget Anark som nått en viss ryktbarhet för sin utgivning av radikalkonservativ litteratur. För i Björnsens hyperestetiserande universum finns också ett tydligt förakt för den nivellerade och förfulade samtiden. Men här finns också en avgörande skillnad: där andra författare i kretsen kring Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag rasar mot den förfäade liberalismen och manar till en reaktionär revolt, är Björnsens hållning mycket annorlunda. Han kastar en förströdd, möjligen milt äcklad, blick över samtidens landskap innan han för en parfymerad näsduk mot ansiktet och vänder sig bort, mot gyllene skepp med purpurfärgade segel eller barndomens blomsterängar. Frågan är, om detta inte denna esteticism är en ännu mer radikal revolt.

-Crister Enebär, Sydsvenska Dagbladet

Kurt Wered: DAGBOK 1

Kurt Wered
Dagbok 1
Omfång: 698 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 295:-


Ur författarens förord:


I en tid som denna, då den ohöljda narcissismen och infama polemiken upphöjts till estetisk norm, är det endast efter lång tids tvekan som jag låtit mig övertalas att ge ut ett urval av mina dagböcker. Som mina läsare känner till, har jag alltid skytt offentligheten och det självutlämnande. Jag har valt solitärens hårda och manliga väg och där finns inget rum för att delge andra intimiteter ur det egna privatlivet. När jag stöter på sådant, och den samtida litteraturen är ju fylld av detta slags effeminerade trams, drabbas jag av ett rent fysiskt illamående. Hela tarmpaketet försätts ofelbart i ett paroxysmiskt tillstånd och jag tvingas avbryta vadhelst jag har för handen för att uppsöka en toalett. Det kan ta timmar och dagar att återhämta sig efter ett sådant anfall.

Eftersom jag i mitt författarskap ändå uppehållit mig en hel del vid det så kallade inre livet, kan det ändå förefalla lämpligt att inbjuda läsaren att ta del av mitt eget vardagsliv. Det är också ganska många läsare som hört av sig med frågor om sådant, vilket bidragit till mitt beslut att offentliggöra sidor ur denna journal intime. I denna första volym finns följdaktligen åtskilliga sidor som beskriver mitt "privata" liv och det är min ödmjuka förhoppning att detta ska locka nytillkomna läsare att fortsätta till mina andra böcker.

Till syvende og sidst är dessa dagböcker ändå mer en andlig än en privat journal. Dess verkliga ämne är de idéer som sysselsätter mig: den anarkiska jihadismen och den idealiska misogynien. Här finns också mina reaktioner på händelser i det så kallade kulturlivet. Befriad från de hänsyn som jag ålagt mig på bloggen och i andra offentliga sammanhang har jag här kunnat vara mer öppenhjärtig i min kritik. Men allt är inte polemik i Dagboken; den som läst mina tidigare tankeböcker kommer också att känna igen de återkommande impressionerna från Roxen och Slätten. Det östgötska landskapet har blivit allt viktigare för mig under senare år, och detta avspeglas naturligtvis i de dagliga annotationerna.


Ur Markus Riis' inledning:

Människan som drar sig undan världen för att reflektera är ett bärande tema i litteraturen – men kan också vara en förutsättning för den. Tillflyktsorten kan vara allt ifrån slott (Montaigne) och koja (Thoreau) till en ljudisolerad våning mitt i metropolen (Proust). Eller varför inte en liten stuga vid sjön Roxen?

Kurt Wered har helt gått upp i denna tematik, införlivat den både fysiskt och textligt. Efter en lysande karriär som diplomingenjör köpte han sig ett hus på landsbygden utanför Linköping. Det ligger där nära stranden och är inrättat just så som en nutida eremittillvaro bör vara inrättad: både asketiskt och bekvämt.

Så här kommer ännu en bok med Wereds egensinniga blandning av samtidsanalys och iakttagelser av samhället, denna gång etiketterad "dagbok", som också rymmer små klart fiktiva scener och oklart reella händelser, av estetisk reflektion och religiös spekulation. I mina ögon är dessa böcker, som utkommit i rasande takt sedan Wered startade sin förlagsverksamhet, minst lika väsentliga som hans inlägg i det politiska samtalet. Det är inte säkert att alla håller med. Också inom den radikalkonservativa rörelsen finns tecken på en leda vid pessimisten Wered, men den ledan har med ett förändrat klimat att göra, den klimatförändring som Wered om och om igen penetrerar, avlyssnar och fäller förkastande omdömen om.

Dagboken är i mycket en fri undersökning av de strider i vilka Wered finner sig indragen, igångsatta på lika många fronter som antalet texter. Det kan vara iakttagelser av hur folk reagerar på den anarkiska jihadismen, eller den svindel som uppstår när ett tågfel gör att man får vänta i ovisshet på stationen. Svidande uppgörelser med det kryptoliberalistiska etablissemang som koketterar med etiketten "kulturkonservatism" och den östdanska koloniseringen av det svenska kulturlivet.

Kurt Wered verkar efter år av motståndsarbete vara öppen för att han är på väg att avskrivas av den etablerade högern. Man kan vara förbannad på samtiden, men det går inte att vara det hur länge som helst utan att bli något obsolet. Från marginalen går det att skrika och bete sig, men det förvandlas till ett skådespel. Ett underhållningsvärde uppstår i råheten, i avsägelsen, i avståndstagandet. Det gör att Wered ibland kommer riskabelt nära det område som den rumänske aforistikern Cioran – ett tag verkligen poppis i halvintellektuella kretsar världen över – gjorde till sitt eget: att triumfera med överdrifter, svartsyn, pessimism. Svartsynen blir en clownmask utan tårar, bara surande mungipor.

Eller är det kanske något annat som äger rum här? Efter att dagligen ha umgåtts med Wereds Dagböcker under några månader skulle jag hävda att så är fallet. Här finns inget koketterande, inget av den mondäna svartsyn som visat sig vara gångbar valuta på det litterära nöjesfält som Wered vänt ryggen. Att hans meningsmotståndare avfärdar hans hållning som en stelnad grimas (eller fräckt hävdar att det skulle röra sig om något slags skämt) säger mer om dem själva än om Wered, som här framstår en av samtidens stora sanningssägare. Att han också valt att ställa sig utanför den "meddelelseinkontinens" som behärskar bloggosfären synes bekräfta en sådan läsning.

Wereds Dagbok 1 är en bok som det gör ont att läsa, inte minst när ensamhetskänslorna tvinnas samman med reflektioner kring åldrandet. Men så genljuder plötsligt texterna av det stilla samtal Wered för med det förflutna: Weininger, Jünger, Evola, eller extasen inför LHC:s framgångar. Då är han inte längre ensam, utan i bästa sällskap. Där hör han hemma.

Kurt Wered: Om karaktär och geografi

En dag som denna slås jag återigen av de sällsamma men uppenbara korrespondenserna mellan folkkynne och geografiska förhållanden. Är inte östgöten förankrad i denna bördiga slättmark? Har inte dess bitande vindar och kristalliskt klara djup format hans ingenium? Motsvarar inte Roxens djup hans själsliv?

En dag som denna, med hög, klar sol och smältande is på sjön, står det fullkomligt klart att detta landskap är den bästa tänkbara bild av mitt inre. Här råder ett tillstånd av obändig energi, ett rastlöst frambrytande av vårens krafter. Mörkret och kylan är övervunna. Det är ett östgötskt kynne som finns i detta landskap. Hur främmande är det inte för den osunda drivhusatmosfären i storstaden? Hur mycket hårdare-manligare är det inte i jämförelse med den effeminerade anda man finner på sydligare breddgrader.

Kurt Wered: Om anständigheten i att sitta still

Så går ännu en vecka i huset vid Roxens strand. Allt är stilla, tystnaden bryts endast av enstaka stavgångare och mobiltelefonister. De utgör förvisso ovälkomna påminnelser om liver därute, men är snart glömda. För den som gjort det som behövde göras, för den som genomskådat tivolisamhället med sina lockrop från "kulturens" och "underhållningens" inkastare och sutenörer, finns inget behov av den själsdödande "stimulans", den dödliga underhållning, som det erbjuder.

Jag hugger ved, skottar snö, drar upp en asp. Arbetar med texterna, mina egna och andras, långt in på natten. Dag läggs till dag.

Mina rötter hör hemma i den rika, östgötska myllan. Efter ett liv av resor hit och dit har detta blivit allt tydligare. Här, och endast här, är jag hemma. Det är endast högt motvilligt jag ens reser in till Linköping numera. Den staden har förvandlats till ännu ett nivellerat, kosmopolitiskt urbs. Man kunde lika gärna befinna sig i Malmö eller Köpenhamn. Östdanska diftonger vart man vänder sig. Universitetet som sprider sin PK-smitta. Den speciellt elakartade form av kälkborgerlig inskränkthet som är Linköpings gissel. En pöbelmentalitet som försöker vara lite fin i kanten och som framkallar våldsamma kväljningar för den som har ögon att se och öron att höra. Efter varje besök i Linköping, önskar jag att jag vore blind och döv.

Det finns inte längre något att upptäcka i den av internationell krämaranda koloniserade omvärlden. Min vägran att befatta mig med den är ett aktivt val, en motståndshandling. Den självvalda isoleringen från staden och pöbelmentaliteten är den enda anständighet som står att finna.

Didrik Ögnelood om Ostrogoth Metal

Den senaste tiden har jag fördjupat mig i utgivningen från det lokala skivbolaget Cassiodorus och därmed fått upp ögonen för en ny, spännande musikgenre som kanske kan kallas "östgotisk metal". Det rör sig om en specifikt östgötsk typ av musik som markerar en återgång till den lokala identitetens källor i det östgotiska kulturarvet. På många sätt handlar det om ett fascinerande utforskande av området mellan förfädernas hedniska arv och tidigkristen föreställningsvärld. Jag tror att just detta är en fruktbar väg framåt för en metal som sedan länge fastnat i en särdeles tröttsam nyhedendom, tömd på all subversiv potential. Här kan man också ana fröet till det estetiska program som den östgötska identitära rörelsen så länge saknat.

Inom den östgotiska metallen finns starkt politiskt och aktivistiskt inslag. På septetten Greuthungis senaste album Rulers of the Union utvecklas till exempel en komplett politisk vision av en framtida europeisk union under gotiskt styre. Det är signifikativt att bandets förgrundsgestalt, sångaren Theodemir, nyligen dömdes till fängelsestraff för sin politiska verksamhet.

Alla representanter för den östgotiska metallen har naturligtvis inte tagit steget över till aktivism men ett genomgående drag är ändå hyllandet av kriget och stridens skönhet. Ett band som "Sons of Valamir" har också ett uttalat, radikalmisogynt budskap som blir särskilt kraftfullt när det kombineras med ett starkt intresse för östgotisk hedendom på CD:n "Wotan's Return".

Det är också värt att notera hur många av de östgotiska artisterna som uttrycker en jungiansk åskådning, som dels omfattar ett återvändande till folksjälens rötter och dels kopplas till en bejakande syn på auktoritära styrelseskick. Det är alltså inte någon politiskt eller idémässigt naiv rörelse vi har att göra med. Både musikaliskt och ideologiskt representerar den östgotiska metallen flera av samtidens vitalaste och mest fascinerande strömningar.

Den östgotiska metallen står för en sällsynt kompromisslös, anti-modernistisk och anti-urban hållning. Sent in på natten lyssnar jag, om och om igen, till dronernas kakafoniska dans på Witiges´ konceptuella dubbel-CD Guardians at Justinian's Court med en känsla av att höra både samtidens röst och något uråldrigt, en rundgång från den östgotiska Roten.

Kurt Wered: URBANITET, KOMMERSIALISM OCH MASSMÄNNISKANS FRIHET

I en tid då de (små)borgerliga intellektuella mobiliserar finns det all anledning att syna deras populistiska argument i sömmarna. I sin nya bok, Urbanitet, kommersialism och massmänniskans frihet, visar Kurt Wered hur nära förbunden dagens förment konservativa rörelse är med den klassiska, småborgerliga krämarliberalismen. Man har, gång på gång, svikit den genuina konservatismens historiska uppgift genom att omfatta modernitet och mobilitet, urbanism och kommersialism, feminism och oreflekterad demokrati. Mot denna urvattnade pseudokonservatism ställer Wered ett levande alternativ i form av den anarkiska jihadismen: en i ordens egentliga mening auktoritär och elitistisk hållning, ett rungande Nej! till marknadsliberal pöbelmentalitet och vulgär individualism.


"Det är endast mot en fond av kollektivism som den anarkiska hållningen kan blomstra"


"Den genuina individualismen står i ett mystiskt samband med folket."


"Den som tvivlar på de oerhörda risker som rationalismen innebär, behöver bara se sig omkring för att förstå att ett alternativ är av nöden."


"Kollektiv frihet, detta modernitetens gissel, omöjliggör individens frihet."


Bokförlaget Anark framstår alltmer som en radikalkonservativ ljuspunkt i samtidens mörker.
- Hans Rask, Tidningen Kulturen

Kurt Wered
Urbanitet, kommersialism och massmänniskans frihet
Omfång: 128 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 119:-
Utkommer maj 2010

Kurt Wered om nya grymtanden från den liberala stian

Följande kan man  nu läsa på den pseudokonservativa sajten Tradition och Fason:

Skeptiker i den pågående debatten har lyft fram tänkare som Oswald Spengler, Ernst Jünger och Martin Heidegger som representanter för en konservatism som de hellre ser än t.ex. Roger Scruton. Men medan Scruton verkligen är en konservativ filosof, är det tveksamt om Spengler var det även om hans tänkande kring civilisationer varit betydelsefull för konservativ idébildning. Jünger var anarkist med såvitt jag kan se absolut ingen konservativ idégrund. Och tillsammans med Heidegger och Carl Schmitt formar ju Jünger den tämligen obskyra tyska ”revolutionära konservatismen”. Många belästa konservativa håller nog med mig om att även om den idéinriktningen kan vara intressant att ta del av så har den inte så mycket att tillföra en seriös modern konservatism.

Man tar sig för pannan.

Nöff-nöff.

Vidare kommentarer torde vara överflödiga.





Heidegger - obskyr?

Jünger och Schmitt - obskyra?