Colin Nutley: Den grå stenen

Förnuft och känsla – få idrotter drar ytterligheterna till sina extremer mer än damernas curling. Kroppen måste disciplineras och tämjas från tidig ålder för att växa i det exakta rörelsemönster som är grunden i denna sport som i sina bästa ögonblick är ett slags isdans. Efter den långa utbildningen krävs ständig träning. Under matcherna anas slitet bara i känslan av tyngdlöshet, som en elegant illustration av viljans triumf över köttet.

Men under träningen slits ledbanden, fötterna fryser, tånaglarna bryts och blöder. I 40-årsåldern är karriären över och den som inbillar sig något annat går under. Det finns ett tydligt släktskap mellan Molly Nutley och Maria Lundqvists curlingspelerskor i Colin Nutleys mardrömsliknande saga om ett västgötskt curlinglag och dess väg mot elitserien. Tanken var först en uppföljare till förra årets Änglagårdspekoral – en film som vi tack och lov förskonades ifrån. Istället överraskas vi nu med ”Den grå stenen”, ett förtätat drama som innebär en konstnärlig pånyttfödelse för Nutley. Kanske är det något med den speciella miljön med dess inbyggda dramatik som tillåtit honom att lyckas så väl denna gång, för Nutley är bra på att gestalta känslor som gränsar till desperation när han får chansen.

Här ger träningens rutin, alla professionella curlingspelare  och det faktum att Molly Nutley och Maria Lundqvist till stor del spelar på riktigt, riktlinjer för formen.  Den benhårda disciplinen och utdragna spänningen under matcherna är helt rätt material för en de stora gesternas man som Nutley. I Molly Nutley har han också hittat en fantastisk samarbetspartner som både kan bära upp huvudpersonens neuroser och gestalta hennes styrka.

Maria Lundqvist är den dalande stjärnan,  som slår sönder omklädningsrummet och blir för full när curlinglasgets tränare, spelad av en kongenialt arrogant Jakob Eklund, dumpar henne offentligt när han presenterar lagets nya stjärna (Nutley)  Stina  bor med sin mamma i en lägenhet som omsluter henne med klaustrofobiska korridorer lånade från "Repulsion", Polanskis ”ung-kvinna-blir-psykotisk”-thriller som är en uttalad referens här. Det osunda mor-dotter-förhållandet ekar också av Hanekes/Jelineks hämmade pianolärarinna – när Stina utses till lagkapten  firar hon inte med kompisarna utan låser in sig på toaletten och ringer mamma: Hon är en rosig variant på Erika Kohut med de arketypiska gosedjuren kvar i det rosa flickrummet, och en ovana att knäppa med fingerlederna. Mamman (som med en i sammanhanget kuslig inlevelse gestaltas av Helena Bergström) binder hennes fingrar och uppmanar henne att inte ”knäppa så förbannat".  Hennes läromästare tycker tvärtom, och uppmuntrar Stinas frigörelse från den fasansfulla modern. I en oidipal skräcksituation knäpper Stina vällustigt i sin säng tills hon till sin fasa upptäcker att mamman sitter sovande på vakt bredvid henne: På liknande sätt låter Nutley hennes neuroser raffinerat glida över i skräcksekvenser, som man ibland först efteråt förstår bara finns i hennes huvud.

Mammans och Stinas egna krav på perfektion leder ironiskt nog till avsaknaden av livserfarenhet, den pusselbit hon behöver för att bli en fullödig curlinsgpelerska. Man kan eventuellt tolka det som att förväntningarna på henne som sexuell varelse, snarare än egen frustration, sätter krokben. ”Skulle ni  knulla henne? Nej, just det”, som Eklunds  tränare säger till hennes lagkamrater när Stinas spel inte uppfyller hans krav på passion. Sexualiteten blir ännu ett måste som föder en sjuklig fixering vid Rikard Wolf, det åldrande curlingess som är lite mer kompis med sin fysiska sida.

Som ytterligare förödmjukelse tjatar denne, kanske alltför mänsklige, curlingguru hela tiden om herrlagets framgångar och en slängig grabb från Sjuhäradsbygden som har allt det som Stina saknar. Men Stinas ambition, aggression och sexualitet är långt mer måttlösa än vad någon kunnat föreställa sig. Man vet inte vem man driver med. Hon tänker inte missa sin chans att visa vad hon går för i Division ett.

Vad handlar ”Den grå stenen” om? Konstens manliga, sviniga geni kontra den utbytbara, bräckliga kvinnan? Att man blir sjuk av orimligt höga förväntningar? Att det är dumt att träna för mycket? Ja, alltihop på en gång kanske. Tolkningsmöjligheterna förenas med den magnifikt dramatiska formen till en film man sveps med av och längtar efter att se om.

- Niftor Odontologen

Kurt Wered: Ur dagboken

8 mars
Denna bedrövliga tisdag har jag tillbringat sängliggande. Vad annat kunde man ta sig till på "internationella kvinnodagen"? Linköpings gator vimlar av motbjudande feminister vars förryckta budskap applåderas av de snöpingar och kastrater vars underdåniga falsetter fyller etern och det elektroniska nätet. Det är så man kunde kräkas och denna lika avskyvärda som bedrövliga dag har jag alltså stannat i sängen där jag läst några kapitel Weininger och druckit mitt Runöl och lyssnat på den vedervärdiga feministpropagandan i radion. Ty ingen kommer undan flosklerna och slipprigheterna en vedervärdig dag som denna, inte ens den som beslutat sig för att stanna i sängen och dra något gammalt över sig. Inte ens läsningen av en misantropisk klassiker och vissheten om att den här effeminerade "kulturen" står inför sin snara undergång förmår skänka någon lättnad en sådan här dag eftersom den feministiska propagandan tränger sig på, ockuperar våra medvetanden och trubbar av våra sinnen. Jag begrundar än en gång denna avskyvärda plats, denna gräsliga tid och får lust att kräkas. Med den vill jag inte ha något vidare att skaffa. Nu blir det inga fler böcker, artiklar, kommentarer eller blogginlägg. Slut på allt sådant. Det nyinskaffade modemet får gå i sjön och själv tänker jag tiga som muren medan jag väntar in den stundande undergången. Så går mina tankar denna bedrövliga och kväljande tisdag då jag tillbringar hela dagen i sängen och jag fattar beslutet att fortsätta tigandet ty inför en sådan anstormning av feministiska dumheter hjälper inga ord.

14 mars

Ännu en intensiv arbetsperiod, i trots mot alla samtidens nedbrytande krafter. Omgivningens intresse för mitt arbete fick mig att för en stund tro, att det kanske ändå finns något meningsfullt med att ropa i Östgötaslättens öken. Dagliga samtal med min gallerist och Minibok AB och Tankesmedjan. Under denna tid av hektisk verksamhet har jag till och med kunnat glömma min värkande tumme och samtidens stora ödesfrågor. Ack, fåfängligheters fåfänglighet! Inte tjänar det något till. Det räckte med en resa in till Linköping för att jag brutalt skulle ryckas ur mina föreställningar. Massmänniskornas besinningslösa pladdrande i sina mobiltelefoner och fysionomiernas outsägliga dumhet bekräftade blott alltför väl vad jag vetat hela tiden. Vi lever i de sista dagarna av en lång förfallsperiod och allt jag ser omkring mig kommer snart nog att störtas i grus och aska. För egen del välkomnar jag det stundande ragnarök.

24 mars

Fattar det avgörande och oomkullrunkeliga beslutet att ta farväl av denna bedrövliga samtids offentlighet. Att ta till orda i denna tid är att besudla sig. Feministerna och demokratikramarnas slagord och trams klibbar fast och efter varje kontakt med den motbjudande omvärlden känner jag ett oemotståndligt behov att skrubba mig ren i splendid isolation vid Roxens strand. Att iaktta den strängaste tystnad är därför endast en fråga om elementär andlig hygien. Min revolt kommer från och med nu att vara en tystnadens revolution.

Från min ateljé: TVÅ SJÄLVPORTRÄTT

Marmormannen 2011. Mixed media.

Me, Myself, and I 2011. Mixed media.

Vidare information och försäljning: Bengts Glas & Fönster. Lektorsgatan 7 582 35 LINKÖPING bengansglas&swipnet.se

Signerat Wered: Gadaffi, korsfarare och hockey

Andreas Steiner påminner i en läsvärd kommentar till föregående inlägg att Moammar Gadaffi inte endast är en av samtidens mest framstående anarkiska jihadister, utan också en hockeymecenat utan motstycke.

Jag betraktar bilderna av Gadaffi Hockey Stadium i Lahore och kan då inte undvika att göra jämförelser med Linköpings Cloetta Center. Hur futtigt och provinsiellt framstår inte det senare? Det är som att jämföra Kölnerdomen eller Blå moskén med ett frikyrkokapell.

Tar man inte Hockeyn på större allvar än så, ja då har Linköping sannerligen det lag staden förtjänar.

Kanske hade det inte varit omöjligt att förmå Libyens utrikesdepartement att ge ekonomiskt bistånd till en värdigare hockeyarena i Linköping... En möjlighet som vår utrikesminister nu låter gå förlorad.

Jag studerar bilderna från Lahore än en gång - och fylls med vrede mot den svenska regeringens krypande inför krämarliberalismens korsfarare.

Det är så man kunde kräkas.

Unikt tillfälle att förvärva boken alla talar om

I samarbete med Minibok AB kommer Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag under våren att realisera ett lager av Moammar Gadaffis berömda Gröna bok. Lagret består av sammanlagt 25.000 volymer av den tvåspråkiga (arabiska och engelska) folkupplagan. Priset för enstaka exemplar är endast:

5 kronor

Vid köp av 50 eller fler exemplar är styckpriset en (1) krona.

Först till kvarn gäller...


Anark förlag ger samtidigt ut den första fullständiga svenska översättningen av Den gröna boken:

Teorin, som lånar drag av både utopisk anarkism och konservatism, går ut på att människan bara kan vara fri och lycklig när alla jämlikt deltar i nationens styre; och nationen är samhällets högsta enhet. Till detta fogas en radikal anarkisk  vision: man får bara äga ett hus eftersom ingen behöver fler, arbetarna ska styra företagen, den som brukar jorden ska äga den o.s.v. Tredje delen blandar filosofiska funderingar om nationens och mänsklighetens beskaffenhet med mer eller mindre detaljerade utlåtanden på andra områden som intresserat författaren. Ämnesföljden kännetecknas av en sträng inre logik, och Gadaffis hinner diskutera bl.a. lönearbete (slaveri), abort (mord), ateism (abnormt), mångetniska stater (omöjligt), åskådarsporter (nej - med undantag för ishockey), dagis (endast för föräldralösa), svarta människor (kommer att dominera världen) och boxning (barbariskt). Den politiska grundidén är att alla former av representation är förkastliga.


Detta är ett unikt tillfälle att skaffa den bok som inom kort kommer att vara förbjuden i den krämarliberala slavstaten.

Omfång: 110 sidor
Bandtyp: Slitstark polystyren
Pris: 50:-

Erica Sagn: FEJKET

När dörrarna slås upp och de hundratals besökarna förväntansfullt strömmar in på Minibok AB:s årliga litteraturfest är branschfolkets företrädare redan utfestade och en aning slitna. För deras del har denna Sveriges hippaste firmafest redan passerat sin höjdpunkt. Stanken av dyngsgammal fylla, nödtorftigt döljande parfymer och otillräcklig deodorant, och säkerligen en kvardröjande odör av könsliga fröjder, ligger tung och kvävande över butikslokalen.

Men leendena är inövade och falskt professionella. Nu är det affärer som vanligt. Böcker ska krängas. Författare ska lanseras, gärna under så spektakulära former som möjligt. Detta är - på många sätt - bokens egna Kiviks marknad. Tingeltangel och jippon, utspel och kollegiala aggressioner, kändishysteri och jakt på storsäljarnas autografer. Litteraturen och dess företrädare förvandlas under denna dag till deltagare i en bedagad och osmaklig stripteaseföreställning.

När Erica Sagn på sitt sedvanligt rappa och snärtiga språk rivstartar sin första roman Fejket så sker det just på Miniboks beramade bokspektakel. Det väcker liv i en del gamla närmast rostskadade minnen. För ett par år sedan satt nämligen Erica Sagn och undertecknad och pratade om hennes nyss utkomna essäsamling, Skriftställning 1, just på Minibok AB:s (numera nedlagda) filial i Liljeholmen. Då var ännu de nyfikna köerna minst sagt hanterbara; namnet Erica Sagn var knappt känt utanför Stockholms högerradikala HBTQ(k)-kretsar. Så längesedan var det! Därmed sagt och redovisat, att en gång i tiden, när dinosaurierna fortfarande vandrade bland oss, kände jag Erica Sagn litet grann. Risk för jäv föreligger alltså.

Dina Dildough, (anti)hjältinnan i Fejket, har hastigt hasat utför. En gång var hon riktig skriftställare. Nu skriver hon en spalt på tidskriften Axess, en sömnig plats för slutförvaring av utbrända skribenter och rättshaverister. Hon är mer än lönnfet. Hon dricker för mycket. Hon äter för många piller. Hon har en glupande aptit på män som kan få den att stå tillräckligt länge för att hon ska minnas hur det en gång var.

Dina Dildough är på Miniboks event för att konversera så många radikala intellektuella och bedagade hedonister hon kan hitta, helst i tvetydiga situationer. Men när sedan Unni Drougge där mitt i butiken, mellan två travar med bästsäljare, utsätts för ett mordförsök av en försmådd, underårig älskare - dras hon in i en högst märklig härva av händelser. Fejket är samtidigt en spänningsroman, den första av tre om Dina Dildough. Spåren leder denna gång till något som kanske är en ny bordellhärva.

När Erica Sagn skildrar det litterära livets frånstötande baksidor, tätt sammanvuxna med de kändiskåtas hänsynslösa jakt efter att ständigt få synas och att helst få styra halvsanningarnas och medielögnerna till sin fördel, tvekar hon inte en sekund inför att på brutalast tänkbara vis dra ner byxorna på den värld hon själv är en del av. Nu är det inte bara de massmedialt framgångsrika författarna som fångat Erica Sagns intresse. Här får också de finlitterära estetflabbarna och präktiga moralisterna, de som kompenserar bristen på försäljningsframgångar med ett lättköpt patos, sina fiskar varma.

Så det är Horace Engdahl som erbjuder ett fett stipendium för att Dina Dildough falskeligen ska låta påskina att hon ska skriva ett porträtt av en känd svensk författare, men i hemlighet ta reda på vem denna författare tänker skriva om i sin nästa essäsamling, och gärna samla en massa ofördelaktiga uppgifter om henne. Författarens namn är - Erica Sagn.

Givetvis kommer invändningarna att lyda att Erica Sagn vill profitera på andra kända namn, att hon vill skapa skandal för att sälja fler böcker. Själv läser jag Fejket på ett annat sätt. Egentligen är det fullkomligt ointressant om namnen är Unni Drougge eller Johan Lundberg, Horace Engdahl eller Malte Persson, Kristian Lundberg eller Karin Barbalander.

Här skärskådas en mekanik, ett mönster.Den värld av maktstinnhet, positioneringar och hatfulla utfall och strategiska utspel som skildras ligger sannerligen inte långt från den solkiga verkligheten. Pierre Bourdieu, den franske medieteoretikern och sociologen, har i ett flertal teoretiska arbeten beskrivit maktstrukturerna inom medievärlden på ett sätt som ligger ytterst nära de som Erica Sagn konkret, hårt och oförsonligt fångar i denna sataniska och inte sällan farsartade danse macabre.

Och hon gör det med den svärta som enbart den som själv levt mitt i smeten kan göra. Är hon hatisk? Är hon ute efter hämnd? Jag tror inte det. Hon skonar inte heller sig själv, långt därifrån. Drivkraften tycks snarare vara ett genuint äckel, och en rejäl portion vredgat vemod, över den urartning, den regelrätta pervertering, som skett av bokmarknaden och den groteska värld som befolkas av halvkändisar och medielystna halvfigurer. Inget är vad det ser ut att vara. Allt är fejkat. Allt är ett spel om makt och inflytande, kontroll och positioner.

Erica Sagn synar bluffen. Rivigt, rått och pang på rödbetan. Det är stort. Det är starkt. Det är tungt. "Fejket" är anbefalld läsning för var och en.

Crister Enebär, Helsingborgs Dagblad


Erica Sagn
Fejket
Omfång: 378 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Richard Lee Fulgham på svenska

Richard Lee Fulgham (f. 1947) har sina rötter i den amerikanska södern och är idag bosatt i Maryland. Under vietnamkriget tjänstgjorde han ombord på USS Raleigh och gjorde sig senare ett namn som journalist. På senare år har han etablerat sig som lyriker och prosaist och räknas allmänt som en av sin generations främsta författare.

Under sina år i Sverige har James Hogg gjort sig känd inte bara som en flyhänt författare av högklassig spänningslitteratur utan också som en känslig översättare. Med föreliggande generösa urval introducerar han Richard Lee Fulgham för en svensk publik.

Richard Lee Fulgham
Paddan och andra dikter
Omfång: 108 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 179:- 

Kurt Wered: ÖVERSTEN I VÅRA HJÄRTAN

"Jag skäms inte för att jag tagit emot pengar av Moammar Kadaffi", skriver Kurt Wered i sin senaste bok som har den medvetet provocerande titeln Översten i våra hjärtan. Det är en rasande stridsskrift riktad mot de "kappvändare och andliga aladåber" som idag tävlar i fördömanden av Kadaffi på våra ledar- och kultursidor. Samtidigt tecknas ett inkännande porträtt av Libyens kontroversielle ledare som, enligt Wered, är en av vår tids få genuina visionärer.

Jag minns själv mitt första besök på Anark förlag och den förvånande syn som mötte   mig i de nyrenoverade lokalerna. Längs väggarna stod ett antal bokhyllor som var fyllda med en och samma bok: "Gaddafis lilla gröna". I boken, som första gången publicerades 1975, redogör Gaddafi för sin politiska vision. Jag frågade Wered vad i hela friden han skulle ha alla böckerna till. Han sa att han varit tvungen att ta emot dem i samband med ett besök i Tripoli och att han planerade en utgivning av en ny svensk översättning. "Det är ett misskänt verk", hävade Wered och såg till att jag fick med mig ett exemplar.

Med det facit i hand som utgörs av Översten i våra hjärtan, står det väl också klart att det ända sedan starten funnits ett slags underjordisk, andlig förbindelse mellan Tripoli och Linköping. Nog finns det likheter med Kurt Wereds "anarkiska jihadism" och Kadaffis lika genstörtiga väg.

Det mest fascinerande med Översten i våra hjärtan är ändå beskrivningen av hur Moammar Kadaffi finansierade Tankesmedjan Wereds vådligheter och bokförlaget Anark. Vi är många som förundrats över hur man i dagens snåla kulturklimat och liksom på trots kunnat fortsätta med sin egensinniga utgivning och nu får vi äntligen förklaringen. Under de senaste åren har Libyens kulturdepartement skjutit till hundratusentals dollar.

För tre år sedan besökte alltså Kurt Wered Libyen och beviljades då en audiens hos Moammar Kadaffi. "Redan från första stund förstod jag att detta var en man av osedvanlig resning", skriver Wered. "Översten visade också en stor förståelse för den anarkiska jihadismen och när jag återvände till Sverige hade jag med mig en check som utgjorde grundplåten till Anark förlag."

Wered fortsätter: "Utan generösa anslag från Libyen hade både förlaget och tankesmedjan snart tvingats i konkurs." Vad som kommer att ske med detta omfattande kulturstöd är idag osäkert. Kanske är EU:s och NATO:s angrepp på den enastående mecenaten spiken i Linköpingsförlagets kista.

Det vore i så fall en oersättlig förlust för dem som inte nöjer sig med den politiskt korrekta vattvälling som serveras av våra etablerade medier. Anark förlag har under de senaste åren varit en fyrbåk i det i övrigt kompakta mörker som sänkt sig över vårt land.

Crister Enebär

Kurt Wered
Översten i våra hjärtan
En originalpocket från Anark förlag. 
110 sidor
Pris: 50:-
Utkommer april 2011. 

Kurt Wered: Denna dystra vår

Detta är i sanning en fasansfull vår. Katastrofer och nederlag och en förlamande defaitism som det gäller att göra sitt yttersta för att nedkämpa.


Jag iakttar LHC:s uttåg från SM-slutspelet och känner igen alltsammans. Segeryran som vänts till förnedring, de slagna krigarnas sorgliga återtåg, den nationella och lokala heder som trasats sönder. Allra värst är kanske den uppgivenhet som nu breder ut sig över Östgötaslätten.

Nu ser vi facit av den bedrövliga ledningens fumlande. Rötan inom LHC är inte något nytt och den kommer att äta sig allt djupare. Vad kan en supporter göra i detta läge? Slita sitt hår? Plågas av mardrömmar? Dela med sig av de förskräckliga syner som LHC bjudit oss denna svarta vår?

Själv fortsätter jag på den inslagna vägen. Allt djupare in i tystnaden och friden vid Roxens strand söker jag mig. Jag kan inte längre uppbåda något intresse för dagens uppmjukade, heterofila käringhockey. Jag lämnar den bakom mig.

Kurt Wered (text), Fredrik Sagn (fotografi): ÖDEN I VENEDIG

Led vid Sverige och hemlandets försumpade kulturklimat begav sig författaren, kritikern och förläggaren Kurt Wered förra året till Venedig. Med sig hade han den skicklige fotografen Fredrik Sagn och i den nya boken, Öden i Venedig, bjuder dessa kunniga och spirituella ciceroner på en initierad och medryckande tur genom stadens gränder och kanaler, palats och bordeller. Göran Baugh har läst den.


I slutet av Öden i Venedig utlovar Kurt Wered två delar till på samma resetema och man kan bara hoppas att denne polyhistor, vars arbetstakt och produktivitet måste vara den största i landet, inte kommer att stupa av utmattning innan han lämnat dessa böcker till trycket. Ty jag tvekar inte att redan nu utse Öden i Venedig till en av 2011 års allra största läsupplevelser.

Som ciceron och lehrmeister lever Wered upp till de höga ideal som gör det samtida Sverige till en så förhatlig plats för honom. Fördomsfritt och med oförställd blick iakttar han Venedig. Tvärs igenom samtidens motbjudande fysionomier och massturism uppfattar han och levandegör ekon från det förflutna. Mats Sagns bilder är vackra och kongenialt fria från levande människor.

Att lämna det av schlagermusik och konsumism härjade landet i norr och besöka Venedig i detta kunniga och spirituella sällskap är en upplevelse alla borde unna sig. Helt visst är den oerhört mycket angenämare än att låta sig transporteras i sällskap med charterboskapen. Och hur mycket värdigare är det inte att stanna kvar hemma, in silvis cum libro?

Wered och Sagn väcker liv i det förflutna och anger samtidigt en färdriktning bort från dagens igenslammade verklighet. Det är en resa som går inåt och tillbaka, i takt med skenskarvarnas dunkande. Mot Roten och ursprunget snarare än via massturismens förödda allfarvägar som inte leder någon annanstans än till krämarliberalismens ödeland.

Så avboka redan nu den planerade redan till Thailand eller Turkiet. Skaffa istället Öden i Venedig och se fram emot en läsvärd och lärorik högtidsstund i läsfåtöljen. Det här är underhållning och folkbildning av allra bästa slag.
 
Kurt Wered (text)
Fredrik Sagn (fotografi)
Öden i Venedig
Omfång: 428 sidor, stort format
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 498:-

Måndagskväll vid Roxens strand

Dagarna blir allt längre. Jag ser solen gå ned över Roxen, en svullen och inflammerad polyp. Jag låter inte lura mig av den imbecilla våryra som krämarsamhället försöker pracka på oss. Vad är denna överskattade, grälla årstid annat än en förevändning att konsumera? Det enda anständiga är att stänga den bedrövliga omvärlden ute. Jag skruvar för fönsterluckorna och stänger av radion. På grammofonen Thore Ehrlings orkester på låg volym, i knäet mitt tummade exemplar av Weiningers mästerverk. På bordet en nyöppnad runöl. Så spinner jag en kokong av inbillad frihet, glömsk av usel hockey, nyliberalismens vulgaritet, feminismen, Riksdagens effeminerade åttklöverparti och den järnhårda pensionsbromsen. Men i morgon är en ny dag och ingen kommer undan samtidens ödesfrågor. Det är så man kunde kräkas.

Det Linköping som försvunnit

Promenerade genom Linköping i går kväll. Stadens gator låg öde som efter en katastrof; massmänniskorna hade nämligen förskansat sig framför televisionen där de deltog i melodischlagerfestivalseländets kollektiva, narkotiska rit.


Det är endast vid sådana tillfällen som jag idag frivilligt besöker min hemstad. Med jämna mellanrum tvingas jag ändå dit för att besöka min urolog och varje gång är en pina. På bussar och gator och i väntrum möts man nämligen av alla dessa "människor" ur vars fånigt gapande munnar strömmar den mest förfärliga smörja. Oförmögna att tiga griper de efter sina mobiltelefoner för att delge omgivningen sina senaste debila infall.

Sedan har vi den bedrövliga EPA-kosmopilitanism som är så utmärkande för dagens Linköping. Inför dessa provinsiella och grälla försök att vara en storstad hyser jag inget annat än förakt. Det äkta Linköping, där jag växte upp och där man ännu kunde ana något av det fornogotiska arv som är själva fundamentet för den östgötska identiteten, av det finns inte längre ett spår. Arvet är förskingrat, plundrat, skändat.

Det är så man kunde kräkas.

Allra värst är naturligtvis vetskapen om att det inte går att fly undan denna kollektiva dumhet och äckelframkallande tsunami av banaliteter och trams. Inte ens i den stuga vid Roxens strand som jag kallar "mitt eget Övralid" kommer man undan. Varje gång jag tvingas använda mig av det elektroniska nätet möter jag nya glåpord och hotelser, uppstötningar och trams - sumpgaser som stiger upp ur den svenska modernitetens försumpade göl.

Finns det någon återvändo? Jag tror icke det. Tjänar det något till att driva en sådan här blogg? Säkerligen inte. Det är alltför sent.

Jag förnyar därför mitt löfte att för alltid vända ryggen åt det elektroniska nätet, den debila "kulturdebatten" och själva moderniteten. Själva "mänskligheten" (denna anhopning av atomiserade automater) vändert jag ryggen. I ensamheten vid Roxen ska jag invänta den stundande undergången.

Kurt Wered: Från min ateljé

Jag målade denna bild med vaxkrita på ingrespapper, en teknik som jag senare övergivit, i Finspång 1975. Under många år hängde den sedan på väggen ovanför mitt ritbord på SAAB där den ofta fungerade som ett slags katalysator för långa och inte sällan mycket intressanta diskussioner med kolleger och besökare.

Som alla kan se rör det sig om ett grupporträtt. Jag minns inte längre vilka de avbildade är och det kan göra detsamma. När jag idag betraktar den här teckningen (som med sina 50 x 70 cm är en av mina till omfånget största) är det nämligen dess rent formella aspekter som jag tycker är mest intressanta.

Samtidigt vet jag att många åskådare påverkats av sådant som "uttryckets kraft" och det "konfrontativa elementet" i dessa tre porträtt. Bakom de tre gestalternas inbjudande leenden anar man något annat. Och den klassiskt stränga kompositionen och behärskade koloriten tycks snarare framhäva än dölja detta gåtfulla element som skänker åt bilden en spänning som inte går att förklara med dess formella aspekter.

Vad detta består i, har jag naturligtvis ingen aning om. Men jag vet att jag, under några veckor framför staffliet den varma sommaren 1975, lyckades åstadkomma en liten rubbning i rumsbilden och att denna rörelse ännu kan förnimas av en någorlunda sensibel åskådare.

Att jag aldrig kunnat upprepa vad som då skedde, eller ens förstår hur det hela gick till, ligger så att säga i sakens natur och bekommer mig inte.

Bibliotekarier som oroar och berör

Efter succén med De odöda i Södra Sandby återkommer Joen Fröjel Lindhage med ännu en gotisk skräckberättelse. Precis som i debutromanen låter han en fasansfull och fantastisk handling utspela sig med den svenska småstaden som fond. Göran Baugh har läst Backanterna i Borås.


Skala bort den otäcka rekvisitan i vilken bättre skräckroman som helst - det som döljer sig bakom alla vampyrer, gengångare och blodorgier är ofta djupt existentiella frågor. Det är ju inte för inte som skräckgenren blivit så stor bland yngre bokläsare (och biobesökare). Tonåren är den tid då frågor om livet och döden och människans villkor ställs som allra intensivast. Det är också den ålder då det intensiva läsandet kan ta former som liknar besatthet.

Det är alltså fullkomligt logiskt att huvudpersonen i Joen Fröjel Lindhages skräckromaner är en ung, boksynt kvinna, lika logiskt som att hans böcker snarare väcker existentiella och politiska funderingar än skrämmer. Backanterna i Borås, som till stor del utspelas på Bibliotekshögskolan, får mig inte att ligga vaken och ängslas över beskedliga bibliotekarier som förvandlas till rasande menader - däremot har den initierat en rad spännande diskussioner med vänner och familj.

De odöda i Södra Sandby handlade om vampyrer i ett samtida Skåne och lyckades utan synbar ansträngning fläta samman blodsugarmotivet med en inträngande småstadsskildring och gripande barndomsberättelse. Den nya romanen utspelar sig alltså i Borås och skildrar hur en grupp välanpassade och timida studenter gradvis förvandlas till hämningslösa hedonister som söker – och finner – njutning i överskridandet av alla normer och tabun.

Backanterna i Borås utspelas under några skickelsedigra höstmånader 2009. En grupp andraårsstudenter på Bibliotekshögskolan har funnit ett sätt att mota den leda som infunnit sig vid terminsstarten: man anordnar en klassisk backanal. Vad som till en början verkar vara ett närmast gymnasialt upptåg utvecklas snart till något betydligt allvarligare sedan en av de kvinnliga deltagarna under rituella former åkallat Dionysos. Vinet och drogerna flödar, chitonerna faller och de sexuella hämningarna ersätts av rasande passion. Så rasande att man morgonen efter backanalen hittar ett avslitet manshuvud i en av kårhusets korridorer.

Deltagarna i backanalen är skakade men bestämmer sig för att ligga lågt och polisens utredningsarbete tycks snart gå i stå. Studentlivet återgår i den händelselösa rutin som av backanterna upplevs som så outhärdlig att man beslutar sig för att anordna en ny fest. I slutet av november samlas gruppen blivande bibliotekarier för att fira ankomsten av årets Beaujolais noveau. En av de kvinnliga deltagarna åkallar Dionysos och resultatet blir ännu mer extatiskt fasansfullt. Full panik utbryter i staden när man påträffar avgnagda kroppsdelar i Annelundsparken. Polisarbetet tar ny fart och man hittar snart spår som leder till Bibliotekshögskolan.

Backanterna i Borås berättar växelvis om tre personer och deras sätt att förhålla sig till de oerhörda krafter som satts i spel. Den radikalfeministiska veganen Moa Kristinadotter tvingas omvärdera sina övertygelser som en direkt följd av sina backanaliska erfarenheter och i berättelsens gruvliga slutscener har hon och hennes systrar förvandlats till hämningslösa menader. Den gamle journalisten Anton Bruckner försöker hindra sin dotterson från att erkänna sin skuld och sörjer samtidigt sin egen ungdom. Måns Lagerkvist, studierektor på Institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap, försöker i det längsta försvara sina studenter och universitets rykte men tvingas till sist välja sida.
Joen Fröjel Lindhage gäckar på ett intressant sätt  läsarens förväntningar och låter de alltmer amoraliska ”monstren” vara de mest intressanta och mångbottnade gestalterna samtidigt som de ”vanliga” människorna är de verkligt otäcka. Det är de senares inskränkthet och rädsla som skapar och göder de katastrofer som sker. Backanternas gemenskap och frihetslängtan, å andra sidan, framstår som den enda sant mänskliga responsen på en kvävande omgivnings krav.

Romanens gestalter är känsligt och fylligt tecknade, skeendet ofta gripande, det existentiella temat uppfordrande (men kanske väl dramatiskt i upplösningen). Det är till och med roligt ibland, med en del elaka fullträffar mot både samhällsapparat och medier.

Lindhages andra utflykt i det ockulta infriar alla förhoppningar efter förra årets starka debut. Backanterna i Borås är fascinerande och gåtfull, samtidigt en gotisk thriller och en uppfordrande idéroman. Det underliggande budskapet är så skickligt och förföriskt gestaltat att man efter avslutad läsning tvingas ta på allvar ett resonemang om frihet som är så radikalt att många av oss hellre skulle vilja glömma det. Men för den som dragits in i den här romanens trollkrets finns det ingen återvändo. Det är stort. Det är starkt. Det är skakande angeläget. Läs den här boken. På egen risk.

Göran Baugh, Barometern

Joen Fröjel Lindhage
Backanterna i Borås
Omfång: 248 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 198:-

Lars Remm: "Man med Lem"

Idag kan man läsa en lysande recension av Lars Remms nya CD, Man med Lem, i Dagens Nyheter. Eftersom den inte finns tillgänglig på nätet tar vi oss, helt fräckt, friheten att här återge hela texten: 

Efter en kort men desto intensivare tur i mediekarusellen och efterföljande, obligatorisk djupdykning i kändisskapets frossande i framgångens sockervadd  och andra, mer sinistra, substanser med påföljande, lika obligatorisk, reningsperiod i AA:s fasterliga famn är Lars Remm äntligen tillbaka. Och det är en återkomst som tagit formen av en artistisk och mänsklig återfödelse, en metamorfos av otidsenliga mått, en förvandling som dykt ned till kreativitetens bottensediment och tagit med sig upp till ytan sällsamt skimrande ädelstenar. 


Den ärrade och prostatitsvullna gubbslemsrockarens John Silver-raspiga röst och tyngande ballast av krackelerande världssamvete lämnades kvar i ruinerna av det med tiden allt tommare skal som utgjorde batikhäxeikonen "Lars Remm" och fram träder nu en rakryggad och värdigt medelålders man med ipoden laddad med så eklektiskt och respektlöst minglande inspirationskällor som centralasiatisk strupsång, ironiskt postkolonialistiska böneutropare och göteborgska arbetarsånger. Dubbelplusbra är bara förnamnet. 

Det mest slående med det nya albumet, "Man med lem" är annars hur det kan låta så stort och samtidigt intimt. Det är tungt som ett svårmod över Bottenviken en förmiddag i november men också lätt som när en såpbubbla fylld med lustgas stiger över en försommaräng.  Liksom tidigare ligger den remmska ljudbildens absoluta tyngdpunkt någonstans i det skridskodansande samspelet mellan sång och instrumentation men rösten är nu rejält uppskruvad samtidigt som den inte längre tillåts fylla funktionen av narcissistiskt lättsårad centralsol och atmosfären blir därmed betydligt mer spatiös men också mörkare, med ödsliga pukor och ett lugubert träblås. Är det till en dödsdans Lars Remm bjuder upp - eller är det rentav fråga om en marsch till avrättningsplatsen? I vilket fall handlar det om ett gardenparty på gravkullen och en lång rad cocktailsimmiga hittar som skakats och rörts av en ung Bowie på LSD, The Quarrymen på speed, Whitehouse på fultjack och Carola på Red Bull, allesammans anförda av en framgångsrusig Herbert von Karajan, kärleksfullt ompysslad av Linda Lovelace på pulpeten, applåderad av rasande furier och djinner. 

I takt med att Lars Remm skalat av de senaste årens alltför många och tättsittande lager av rockhistoriska avlagringar och anti-estetikens paradoxala bråte har det blivit möjligt för honom att gräva djupare i såväl röst- som stämningsläge. På den nya plattan lyckas Remm, mot alla odds, hitta en uråldrig källåder av den allra renast klingande malm och det låter som om hans arkaiska röst kommer från själva Bergakungens sal om den nu inte hasar fram på larvfötter genom de lappländska dagbrott som suggereras av de rytmiskt förhäxande slagverksfyrverkier som lyfter flera av plattans bästa låtar. Det är ett slags livsfarligt sug, en yrsligt svindlande dragning till avgrunden, som utgår från detta slags destruktiva men samtidigt så livsbejakande backanal och kanske är det bara de lite slitna gothassociationerna som gör att man inte helt låter sig förledas av de livsfarliga sirénernas sång. Det är som att dessa ekon från en förgången tids avslagna defaitism fungerar som ett slags ankare - osköna verktyg men absolut nödvändiga  för att inte vinden ska fånga den gyllene slupens purpurfärgade segel och låta fartyget gå förlorat  på den skönhetens ocean där Lars Remm funnit sig tillrätta som ett slags flygande holländare. 

Den fyra minuter och 57 sekunder långa "I am a Man" är tveklöst skivans epicentrum, själva den nollpunkt eller Ground Zero från vilken den rytmiska, melodiska och harmoniska radiokaktiviteten strålar. Det är ett episkt spår vars eko är fullt märkbart från plattans första  knastrande sekunder till den magnifika finalen -   och just därför blir jag lite besviken och ser det samtidigt som ett slags reträtt, en fläck på den konstnärliga framgångens välstärkta damastduk, ett tuggummi under vandrarskängans slitstarka sula, när en av Sveriges absolut mest intressanta sångare, alla kategorier, upprepar raden: "I am a Man/That's who I am". Detta må vara en metafor, ett intertextuellt danssteg i Rock' n' Roll Hall of Fame's spegelpryda balsal eller en upptäcktsfärd i de ironiska urskogar som Lars Remm alltid varit klok nog att undvika för att i stället hålla sig till den väl upptrampade, innerlighetens kostig som han känner bättre än de flesta. Men sådana spekulationer är inte till mycket hjälp för de män som dagligen slåss för att tänja gränsen för ett krympande  androcentriskt universum och, om så bara för en stund, hejda dess entropi. Kanske ska man lyssna till dessa rader som om de vore en motreaktion mot de (oftast kvinnliga) recensenter som dränkte Lars Remms strålande debut i kuttrande, gulliga, jollrande, kvalmiga och pilska epitet. Ja, man undrar och själv väljer jag till sist att kapitulera inför den djupt oroande ovisshet som utgår från den här refrängen, låter själva oförståelsen bli en del av konstverket och dess många lager av opaka ljudmattor. Då märker jag att det i detta svävande tillstånd av ovisshet öppnar sig ständigt nya tolkningshorisonter och jag kan luta mig tillbaka i cabrioletens skålformade säte, låta vinden leka i håret och rätta till solglasögonen. 

Något som är konstant med "Man med Lem" är annars just det lika bredbenta som självklara skrevandet över ett dansgolv där Hank Williams dansar queertango med Freddie Mercury, ackompanjerade av ett centraleuropeiskt kapell som slarvat med litiumbehandlingen. Lars Remm står med  ena benet stadigt förankrat i den svenska vistraditionen medan det andra beskriver ett slags evig rörelse mellan avantgardismens postdigitala ankarplatser i den stora tystnaden. Att Remm lyckas med detta akrobatnummer till perpetuum mobile beror inte minst på mästerproducenten Swempa Hanssons lika kongeniala som följsamma infall. Vem annars skulle låta briljanta Frankie Goes to Hollywood-glimtar möta morfindåsiga drone metal-klanger för att sedan, till synes utan ansträngning, låta det hela mynna ut i de mest förtjusande poprefänger av det slag som kletar fast i ens medvetande som ett gammalt Bugg spetsat med arsenik och glassplitter från förra mandatperiodens kravaller?

Skivans enda tråkiga ögonblick är den instrumentala ”Since you've been gone” som låter som soundtracket till en remake av någon svensk actionkomedi från 1980-talet där Lena Endre uppvaktas av Kjell Bergqvist i en sunkig kvart vid Hornstull medan Fares Fares bankar på dörren och novembers fuktiga yllevante sänker sig över staden. Här faller Remm handlöst ner i den svenska tristessens hisschakt och gör ett magplask i den popkulturella källarvåning där han, tack och lov, aldrig hört hemma. Vad som gav Remm  idén till denna kamikze-expedition kan man bara spekulera i men det vore vore förstås också fullkomligt meningslöst eftersom vi faktiskt kan välja att kliva på de övriga nio spårens magiska tågsätt, nio fullkomligt briljanta mikrokosmiska prismor upphängda i musikbranschens i övrigt så bedagade julgran.

”Man med lem” är årets suicidalalbum och en briljant uppföljare till förra årets sönderhyllade, och i jämförelse faktiskt ganska banala ”Sånger från en bakgård”. Kanske ska man se den här återkomsten som en andra station på Lars Remms Via Dolorosa, hans alldeles egna väg mot döden och återuppståndelsen, lika fylld av ödslighet och djup smärta som styrka och målmedvetenhet. Vi blir alltfler som slår följe med Lars Remm på den Golgatavandring som emellanåt stannar till vid någon rastplatsbackanal  och redan nu bör man vara beredd på att sommarens turné kommer att förvandla folkparkerna till ett slags postsakrala bönemöten.