torsdag 10 mars 2011

Kurt Wered: Från min ateljé

Jag målade denna bild med vaxkrita på ingrespapper, en teknik som jag senare övergivit, i Finspång 1975. Under många år hängde den sedan på väggen ovanför mitt ritbord på SAAB där den ofta fungerade som ett slags katalysator för långa och inte sällan mycket intressanta diskussioner med kolleger och besökare.

Som alla kan se rör det sig om ett grupporträtt. Jag minns inte längre vilka de avbildade är och det kan göra detsamma. När jag idag betraktar den här teckningen (som med sina 50 x 70 cm är en av mina till omfånget största) är det nämligen dess rent formella aspekter som jag tycker är mest intressanta.

Samtidigt vet jag att många åskådare påverkats av sådant som "uttryckets kraft" och det "konfrontativa elementet" i dessa tre porträtt. Bakom de tre gestalternas inbjudande leenden anar man något annat. Och den klassiskt stränga kompositionen och behärskade koloriten tycks snarare framhäva än dölja detta gåtfulla element som skänker åt bilden en spänning som inte går att förklara med dess formella aspekter.

Vad detta består i, har jag naturligtvis ingen aning om. Men jag vet att jag, under några veckor framför staffliet den varma sommaren 1975, lyckades åstadkomma en liten rubbning i rumsbilden och att denna rörelse ännu kan förnimas av en någorlunda sensibel åskådare.

Att jag aldrig kunnat upprepa vad som då skedde, eller ens förstår hur det hela gick till, ligger så att säga i sakens natur och bekommer mig inte.

2 kommentarer:

  1. Med risk för att snubbla det devotas gräns: Finns det någon konstform som Du inte bemästrar, Kurt? Min första tanke var att jag sett de tre figurerna förut, i ett annat sammanhang, men insåg snabbt att jag påverkades av deras intill förväxling stora likhet med Francis Bacons "Three studies for Self Portrait", vilken målades hela sex år senare! Samma outgrundliga uttryck, samma utanförskap...

    http://www.hhfineart.com/Product-Three-Studies-for-Self-Portrait_93.aspx

    /Andreas Steiner

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar, Andreas. För en som skrikit sig hes i den svenska ankdammens försumpade stenöken är det en lisa att mötas av en sensibel läsare. För att besvara din fråga måste jag erkänna att mina försök att skriva sonetter förmodligen aldrig kommer att överlämnas till trycket.

    SvaraRadera