Mot tystnad och frihet

Krämarliberaler, feminister av alla de slag, demokratikramare... Nej, jag orkar inte längre tala inför den förfäade, fördummade och förfulade samtiden. Nu drar jag mig tillbaka till tystnaden och friden vid Roxens strand, en gång för alla. I sällskap med Weininger, Spengler och andra otidsenliga valfrändskaper ska jag tillbringa mina sista år. Jag har sagt upp prenumerationerna och abonnemangen. Modemet ska jag låta gå i sjön. Att vända sin samtid ryggen är i sanning den högsta livskonst. Jag har väntat alltför länge med att praktisera den.

Solitära tankar 4: Musikens tröst i en förfäad tid

Schopenhauer visste sannerligen vad han talade om. I denna dystra tid söker jag det nödvändiga livsmodet i musiken. Där, och endast där, finner jag en stunds respit från den förfulade, fördummade och förfäade samtiden.

Solitära tankar 3: En ichtyofils acedia

Nej, detta år började sannerligen inte bra. Omgivningens dumhet och misstänksamhet tycks tillta för varje år. Vad tjänar det till att skriva i en tid som denna? Varför skrika sig hes i krämarliberalismens öken, detta effeminerade ödeland?

Jag gitter inte skriva, inte ägna mig åt pistolskytte eller ens fiske. Jag är sålunda i samklang med denna bedrövliga samtid, ansatt av föruttnelse och upplösning, håglöshet och avsmak.

Ändå noterar jag att antalet hängivna läsare av denna blogg ständigt ökar. För dem bjuder jag idag på ett utdrag ur min bok En morgonpigg ichtyofils betraktelser Denna förskräckliga januari är det obegripligt att det faktiskt var jag som formulerade dessa rader.

Denna besynnerliga vinter har isen ännu inte lagt sig på Roxen. Jag ser det som ett illavarslande järtecken, en påminnelse om vad den stora Traditionen alltid vetat om de dekadenta, undergångsdömda kulturernas sista dagar. Men skam den som ger tappt för defitismens perversa lockelse.

I morse drog jag därför på sjöstövlarna och vadade ut ett stycke. Som jag ser det, är nämligen aspljustring den mest fascinerande syssla man kan tänka sig. Tvärtemot vad mången landkrabba fått för sig, är nämligen aspen en mycket intelligent fisk och ljustrarens kamp med en gammelasp, som kan pågå flera timmar, har inslag av såväl gladiatorspel som schack.

Just detta kombinerade krav på styrka, uthållighet, mod och intelligens gör ljustringen till en verkligt maskulin syssla. I denna effeminerade tid är det därför inte underligt att detta slags fiske lockar så många män som fått nog av av krämarliberalismens parfymerade förströelser och feminismens rasande erinnyer. Lägg därtill den outtalade men omisskänligt homoerotiska atmosfär som vilar över ljustringen och man förstår dess attraktion.

Lögn och förbannad dikt. Crister Enebär läser Stefan Storcks "Verkmästarens son"

Ordet "bokflod" har alltid förefallit mig en smula larvigt när man talar om den svenska bokutgivningen. Om man nu nödvändigtvis måste använda maritima liknelser handlar det väl snarare om en trögflytande rännil i ett avloppsrör eller en knappt märkbar ristning i den i övrigt stillastående dypöl som utgör det svenska "kulturlivet",

Men något har hänt och med en obehaglig regelbundenhet har den läsande allmänheten på senare år drabbats av veritabla tsunami av "uppgörelselitteratur". De direkta offren för denna osmakliga kombination av narcissism, illvilja och skrivklåda är inte sällan kända och etablerade författare som Kerstin Thorvall, Stig Claesson och Anna Wahlgren, för att ta några namn ur högen. Per Wästberg sägs stå på tur och man borde väl därför inte förvånas över att Kurt Wered nu drabbas av en (styv)sons vrede.

Läsningen av Stefan Storcks Verkmästarens son var ändå något av en chock. Sällan eller aldrig har jag läst en bok fylld av ett sådant oresonligt och gränslöst hat mot en förälder. Det är inte fråga om en offentlig avrättning, utan om ett utdraget lustmord med tydliga sadistiska övertoner. Jag finner det därför nästan omöjligt att diskutera boken som ett litterärt specimen och kommer istället att tala klarspråk om dess innehåll och (o)moral.

För så här är det ju: om endast en tiondel av det som sägs i Verkmästarens son var sant, så innebar det att Kurt Wered är slut. Han skulle förlora all trovärdighet på samtliga områden där han gjort sig ett namn. Som romanförfattare och debattör, som tänkare och fotograf, som förläggare och fri intellektuell. De påstådda lögnerna, idéstölderna och plagiaten är alltför grova. Ansvarslösheten och lättsinnet alltför stort. Därtill beskrivs privatpersonen Kurt Wered som en närmast patologisk lögnare, en högfärdig och alkoholiserad autodidakt som på ett närmast mirakulöst sätt lyckas få allting om bakfoten, en patetisk småfifflare som sedan han blev uppsagd från sin blygsamma tjänst på SAAB tillbringade den mesta tiden på LHC:s hemmamatcher eller den lokala pizzerian i Hjulsbro. En gift man som i åratal generar sin familj med påstådda homoerotiska bravader och som, när den obegripligt tålmodiga hustrun till slut får nog, helt tycks försvinna in i en dimmig värld av grandiosa fantasier.

Lyckligtvis är inget av detta sant.

Jag är part i målet, visst. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag håller Kurt Wered för en av våra främsta intellektuella, därtill en man med ovanlig personlig resning och andlig integritet. En sådan främmande fågel har naturligtvis fått utstå åtskilligt spott och spe av tuppkycklingarna i ankdammen och jag har aldrig tvekat att stå upp för hans sak. Till mina käraste minnen hör vänligheten och den närmaste försynta framtoningen hos den man som otaliga gånger tagit emot mig i diktarstugan vid Roxen.

Det är inte utan att man undrar vilka dunkla krafter som drivit Stefan Storck till att skriva Verkmästarens son. Dessvärre är det också en bok som i sin närmast patologiska cynism och grymma fingertoppskänslighet spelar på några av samtidens allra snaskigaste och snuskigaste tendenser.

Rent stilistiskt håller boken betydligt högre klass än det mesta av det spekulativa skvaller som i dag prånglas ut av bokmarknadens sutenörer. Den är förvisso fragmentarisk och just så osammanhängande och sårig som ett autentiskt dokument skulle vara. Vore det inte för det lömska anspråket på autenticitet skulle Verkmästarens son till och med kunna läsas som en skickligt skriven roman.

Men vad det handlar om är alltså inget annat än förtal. Grymt och infamt. Lyckligtvis är anklagelserna alltför befängda och nidbilden alltför grotesk för att kunna överyga någon. När den första chocken lagt sig återstår därför bara en mild sorg och en fråga. Vad driver något till att begå ett sådant vansinnesdåd som Verkmästarens son?

Stefan Hammarén tilldelas Kurt Weredsamfundets stora medalj

Spänningen var på topp bland det hundratal medlemmar som samlats till Kurt Weredsamfundets årsmöte på Livgrenadjärmässens festvåning i Linköping denna trettondagsafton. Efter den sedvanligt överdådiga lunchen, serverad av kosacker från Terek, stillnade sorlet och allas blickar vändes mot honnörsbordet. På slaget 15.00 klingade så prisnämndens ordförande, litteraturkritikern Crister Enebär, i sitt monogramprydda glas och tillkännagav helt kort:

"Årets mottagare av Kurt Weredsamfundets stora medalj är Stefan Hammarén."

Efter ett ögonblicks tystnad bröt så det stora jublet ut. Det tog åtskilliga minuter innan Enebär kunde fortsätta med att läsa upp prisnämndens motivering, först på svenska, sedan franska, engelska, tyska och, som en hyllning till årets pristagare, malmfylld finlandssvenska:

"Stefan Hammarén tilldelas Kurt Weredsamfundets stora medalj för år 2012 jämte en prissumma om 25.000 kronor för ett författarskap som på ett föredömligt och kompromisslöst sätt exemplifierar den anarkiska jihadismens och idealiska misogyniens högsta principer genom prosans klarhet och poesiens förtätning. Han är också en uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare; en utforskare av mänsklig storhet i en period av kulturellt och samhälleligt förfall, som i talrika och sinnrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet. I hans författarskap möts det finlandsvenska och det östgotiska i en sällsam syntes. I sin samtidskritik frilägger han avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum som han med skepsis, hetta och visionär kraft gjort till sitt speciella motiv i en splittrad civilisation."

Det är svårt att tänka sig en värdigare mottagare av detta ganska nyinstiftade men redan ytterst prestigefyllda pris. I hela sitt författarskap har Hammarén givit uttryck för ett slags idealisk misogyni avant la lettre och även på andra sätt verkat i Kurt Wereds anda.

Leninpriset: krämarlakejernas fest vid de nyliberala köttgrytorna

Lenin framstår idag som en av de främsta symbolerna för en kraftfull och, i ordets allra bästa mening, odemokratisk politik. Hans balsamerade gestalt förkroppsligar en hållning som idag förhånas, förlöjligas och förtrycks av pöbelväldets, krämarliberalismens och feminismens snöpta, politiskt korrekta kommisarier.

Och om Lenins namn inte smutskastas och baktalas av den ohöljda nyliberalismens pajaser så missbrukas det istället av krämarsamhällets pseudoradikala hovnarrar. Jag tänker naturligtvis på kotteriet runt Jan Myrdal och det föraktliga "Leninpris" som årligen delas ut till någon pseudoradikal halvfigur ur den svenska intelligentsians B-lag.

Nu senast är det alltså Sven Lindqvist som tilldelas priset för att han "på ett unikt uthålligt och okuvligt självständigt sätt utforskat livet och världen utifrån en solid grund av allvar och vetande".

Man tar sig för pannan!

Ty faktiskt finns det i detta land intellektuella som slående väl motsvarar den omdömeslösa juryns beskrivning. Men dit hör givetvis inte Lindqvist och än en gång har alltså det så kallade Leninpriset visat sig vara en krämarlakejernas fest vid de nyliberala köttgrytorna.

Här på Tankesmedjan Wereds vådligheter har vi tidigare skrivit om Leninpriset (till exempel här, här, här och här). När jag träffade Kurt Wered själv för en tid sedan ville han inte kommentera årets pristagare och förklarade att han också sagt sitt vad gäller Leninpriset. Det är alltså bortom allt tvivel att Kurt Wered skulle acceptera det pris för vilket han borde vara en självskriven kandidat. Samtidigt påpekade han dock att den livaktiga föreningen "Leninpriset till Kurt Wered" fortsätter med sitt principiellt viktiga arbete.

Man kan bara hoppas att fler av dem som tar kulturen och politiken på allvar, som inte nöjer sig med att vara krämarliberalismens knähundar och den repressiva toleransens gisslan, som vägrar att delta i tivolisamhällets kollektiva ringdans runt McDonalds triumfbåge och som förstår värdet av en hård och skoningslös kulturkamp, väljer att sluta upp under den anarkiska jihadismens svart-gröna fanor.

- Niftor Odontologen

Leo Lewenhaupt: FOLKHEMSPSYKONAUTERNA. DEN SANNA BERÄTTELSEN OM HOLKFOLKET

Inom kort utkommer Folkhemspsykonauterna, Leo Lewenhaupts stora monografi om den lika legendariska som långlivade rockensemblen Holkfolket. Crister Enebär har läst den.


"Det här måste vara helvetet", tänker jag och drar ett sista bloss innan jag sätter mig på pågatåget med destination Teckomatorp. Det kunde lika gärna vara Hades. Ty gråare och tristare än denna Skånedag kan världen knappast vara. Utestängd från mänsklig värme stirrar jag ut genom det illa putsade fönstret. Samhället därute är kallt och hårt, prisgivet åt dessa sista dagars gulaschbaroner och knoddiga krämarliberaler. Bredvid mig sitter en ung flicka, kanske femton år. Munnen halvöppen, ögonen tomma som pensionärernas plånböcker. Från hennes hörlurar strömmar något slags intelligensbefriad popmusik. Basgångarna skakar sönder de sista resterna av sinnesfrid. Sedan länge är det förbjudet att röka på tågen. Kaffet i pappersmuggen smakar som en våt yllesocka i en skyttegrav. Jag känner en förlamande sorg.

För att komma undan denna lika onödiga som bedrövliga samtid öppnar jag den gamla portfölj som följt mig på så många resor och tar fram en nyutgiven bok: Leo Lewenhaupts Folkhemspsykonauterna. Redan efter några sidor är jag fullkomligt absorberad och jag kommer inte till sans förrän tåget är framme i Helsingborg. Det spelar ingen roll; jag har redan glömt vad jag skulle i Teckomatorp att göra. Jag kliver av tåget och tänder en cigarrett. Solen tränger fram genom molnbyarna som en triumferande trumpet i en symfoni från revolutionsåret 1848, förkunnande ett annat liv, ett alternativ till Hadestillvaron.

Så skulle denna recension kunna inledas. Men låt oss börja från början. Jag tänder ännu en cigarrett och prövar en annan ingång.

För oss som är födda i skarven mellan femti- och sextital framstår ofta den svenska proggen som något motsägelsefullt. Å ena sidan kan den betraktas som uttryck för en frihetslängtan och ett politiskt engagemang som står i bjärt kontrast till dagens kalla, cyniska likgiltighet. Ett eko från den guldålder vars frukter vi knappt han smaka innan nyliberalismens fimbulvinter satte in. Å andra sidan är proggen också ett mossbelupet monument över verklighetsfrämmande drömmerier, personligt förfall och politisk rigor mortis. Sålunda tål givetvis proggen att skrattas åt - men frågan är om den inte förtjänar att hedras mer ändå, särskilt i en tid som domineras av hänsynslös spekulation och roffarmentalitet, hegemonisk krämarmentalitet, iskall egoism och de mest oförblommerade och skamlösa excesser i naken narcissism.

Men död är proggen i alla fall. Sörjd av ett fåtal och bortglömd av desto fler.Jag tänker på flickan på pågatåget. Hon skulle inte förstått mig om jag berättat om Mecki Mark Men, Hawkey Franzén eller Nebulosa. Uppväxt på en diet av fildelad mp3-musik skulle hon inte ens förstå hur en LP-skiva fungerar. Jag tänder ännu en cigarrett och betraktar de blå rökslingorna som stiger mot taket. För första gången känner jag mig gammal.

En av de många förtjänsterna med Leo Lewenhaupts stora bok om Holkfolket är att den visar att proggen faktiskt inte är död. Ty uppe i det djupaste Östergötland kan man ännu i dag höra mungigor och bordun, elbas och överstyrda gitarrer i vad som kanske är en av det utopiska 60-talets sista motståndsfickor. I jordbrukskollektivet Holken, beläget strax utanför Källstad vid Tåkerns norra strand, ligger haschröken lika tät som en gång korditdoften över Flanderns slagfält. Här har utopin hållts till liv samtidigt som den förvandlats till livskraftig praktik. Där man i resten av samhället lydigt och lyckligt frambär sina offer till Mammon och Hollywood, samlas man här ännu för att hylla Den Stora Modern och Dionysos. I denna exklusiva utopi har tiden stannat och sommaren 1967 förvandlats till ett evigt nu. En refug för oss som som vägrar att finna oss tillrätta i varutempel och TV-soffor.

Lewenhaupts bok om dessa bekymmersfria skogsmän är ett till omfånget imponerande och värdigt monument över Holkfolket, något så sällsynt som en angelägen, engagerande och viktig bok om rockmusik. Jag sträckläser de närmare tusen sidorna med en uppmärksamhet som jag trodde gått förlorad efter alltför många års slavgöra i litteraturkritikens grottekvarn. I vargtimmen lägger jag ifrån mig boken, tänder en cigarrett och letar fram LP:n Sativa Sensitiva från 1989.

I det 25 minuter långa titelspåret finns ett avsnitt som i sig förenar några av Holkfolkets mest karakteristiska egenskaper. Bertel Palmstruchs tvärflöjt och Gustaf Nathorst-Böös' elförstärkta och något överstyrda sitar, intimt sammanslingrade med varandra, utför, mot bakgrunden av slagverk och en här lugnt ackordskapande gitarr, en dialog. Temat består egentligen av två uppåtstigande terser, sammankopplade i två legatobågar (inte olika valven i ett bysantiskt kapell i Anatolien). Det uppåtstigande hindrar inte att de har en vemodig klang: det är som ett landskap efter regn eller ett långsamt uppvaknande på ett pågatåg i onådens tid.

Det finns ett utomordentligt rumsligt, nästan figurativt drag i denna figur, som blir desto mer häpnadsväckande som det samtidigt är elegiskt och utopiskt, uttryck för kontemplation och uppmaning till handling. Jag låter musiken strömma genom min kropp och tänder ännu en cigarrett. Innesluten i denna famn finns det ännu en möjlighet att leva ett värdigt liv, oåtkomlig för den gottköpsmentalitet och avgrundsdjupa cynism som metastaserar genom samhällets fiberoptiska blodomlopp. Leo Lewnhaupt är den bästa tänkbara vägvisaren till denna folkhemska underjord. Folkhemspsykonauterna är en viktig bok. En angelägen bok. Nödvändig. Stark. Läs den!

Leo Lewenhaupt
Folkhemspsykonauterna. Den sanna berättelsen om Holkfolket
Omfång: 978 sidor. Rikt illustrerad i färg och s/v.
Bandtyp: Klotband
Pris: 375:-