Degenererad hockey

Hockeyn av idag är sannerligen ingen klassisk kämpalek

Knappt hade jag hämtat mig från LHC:s nesa, förrän jag nåddes av nyheten om ännu ett nederlag, denna gång mot SSK. Torsdagens match slutade 2-1 och endast genomkorrupta goddagspiltar, som de man finner i Linköpingslagets ledning, kan förneka att förluster som dessa gör en allvarlig och uppriktigt menad självkritik absolut nödvändig.

Vad är det då som fattas LHC?

Den skamlöse Lener, vars defaitism ledde till förra säsongens katastrofala avslutning, är naturligtvis en börda som LHC bort lagt av för länge sedan. Men problemet går djupare än så.

Det förefaller som om en anda av liknöjdhet och pacifism angripit laget ända till märgen. Inom LHC har länge kunnat iakttas upplösningstendenser som bland annat visat sig i ett alltmer effeminerat spel. Det är, kort sagt, ett slags pinsam fjollhockey som erbjuds åskådarna.

Att dra på sig några utvisningar duger inte. Om hockeyn ska kunna förverkliga sin potential måste det vara en kamp på liv och död. Blod och säd ska fläcka rinken. Det måste vara en grymhetens och manlighetens hockey. En hockey som i åsåkådarna kan tända en vitalitetens och homoerotikens låga som bränner bort krämarmentalitet och småborgerlig småskurenhet. En dionysisk hockey.

Att ersätta Lener är idag en nödvändig men knappast tillräcklig åtgärd om vi ska få se LHC rycka upp sig ur den parfymerade och dekadenta budoar där man tycks ha gått ner sig. Vill vi se en hockey som är hård och manlig vill det till andra och mer radikala grepp.

Denna beklagansvärda svampighet vars konsekvenser framstår med allt pinsammare tydlighet måste avlägsnas från laget. Ska upplösningstendenserna stävjas måste LHC genomgå ett stålbad - under en kompetent tränares ledning.

Måhända det är för sent. Kanske det enda "förnuftiga" vore att resignera, att inse att hockeyns tid är förbi... Att vi lever i en det yttersta sönderfallets och upplösningens tid. Att allt hopp är ute.