Erica Sagn intervjuar Karin Barbalander

Efter några år låter nu Karin Barbalander sin hjälte baron Fredrik Ehrenhielm återkomma men någonting har förändrats. Den adlige privatdetektiven befinner sig i ett hårdare och farligare klimat än i tidigare romaner. Mörka krafter i samtiden utmanar den libertinska livsstil som han förkroppsligar och om den så kallade Ehrenhielm-trilogin anslöt sig till den traditionella kriminalromanen kan VÅR GEMENSAMMA FIENDE snarast beskrivas som en politisk idéroman förklädd till thriller. Vi citerar baksidestexten:

Det är en allmänt känd hemlighet att den anglofile Baron på Flobyhof varje år anordnar en illegal rävjakt som avslutas med en överdådig fest på slottet. Under åren har detta utvecklats till ett slags folkfest som engagerar alla på orten. Under ett dygn umgås hemtjänstbiträden och kommuntjänstemän från den sömniga småstaden i norra Uppland med tillresta gäster från Sveriges äldsta och mest bemärkta familjer i en sant egalitär anda.

Men detta år vänds allt på ända. En grupp militanta veganer obstruerar rävjakten och klockan fyra på morgonen gör säkerhetspolisen och rejvkommisionen tillslag mot Flobyhof. Ett femtiotal gäster grips och transporteras bort. De gripna får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa dag exploderar nyheten att "de blåblodiga djurplågarna" och "libertiner från Riddarhuset" har oskadliggjorts. Ett tiotal personer begärs häktade medan en handfull diplomater och medlemmar av kungahuset försätts på fri fot. Därefter utbryter den stora trystnaden. Ingen vet vad som står i polisutredningen.

Polisintendent Ramsey får till sin förvåning ett helt nytt jobb, att leda förhören med de misstänkta djurplågarna och sexbrottslingarna. Därmed förändras hennes liv, bland annat innebär det att vänskapen med kollegan Lappalainen utsätts för svåra slitningar. I kriget mot aristokratiska värderingar hamnar Ramsey och Lappalainen på helt olika sidor. Deras överordnade, Konrad Werup, tvingas till slut välja sida vilket får katastrofala följder för Linköpingspolisens särskilda insatsstyrka.

Friherre Fredrik Ehrenhielm hör till sin förvåning till dem som släpps fria före den skandalösa rättegång som genomförs bakom lyckta dörrar. Han är fullständigt övertygad om att han aldrig mer i livet kommer att lyfta ett finger när det gäller svensk inrikespolitik eller detektivarbete. Men det återupptagna fridfulla livet på Flobyhof varar inte länge.

Fredrik Ehrenhielm använder alla sina gamla kunskaper från Tolkskolan och hans vän Toby Longbottom mobiliserar vänner från SAS. Deras fiender tycks finna överallt: I källarmoskéer och seminarierum, i den autonoma vänsterns lokaler likaväl som Regeringskansliets korridorer. I en våldsam uppgörelse avslöjas de hemlighetsfulla förbindelser som knyter samman den korporativa maktens tjänare.

Karin Barbalander gör i sin senaste roman upp med de lagar som sägs vara avsedda att skydda demokratin och samhällets fortbestånd men som skadar det senare mer än aristokratin någonsin gjort. Här möter inrikespolitiska intriger högst privata relationer och vävs ihop till en andlöst spännande historia av det slag Karin Barbalanders läsare kommit att vänta sig av vår nya deckardrottning.

Vi bad Erica Sagn intervjua Karin Barbalander om den nya boken, som inom kort kommer att ges ut av Anark förlag.

Hur fick du idén till den här boken?
Den var helt självklar. Man kan säga att detta samtidigt är den sista boken i sviten om Fredrik Ehrenhielm och den första om Konrad Werup. Anledningen till att jag skrev böckerna om Ehrenhielm var att jag ville skildra det utbredda hatet och rädslan mot libertinska ideal i ett samhälle som styrs av en regering som gjort småborgerlighetens dygder till ideologi och överordnad norm. Efter regeringsskiftet har ju denna dystopi förverkligats. I romanerna om Konrad Werup har jag i första hand koncentrerat mig på den paralyserande politiska korrekthet som helt och hållet trängt undan individuell storhet inom de pseudointellektuella delarna av den svenska offentligheten. Med VÅR GEMENSAMMA FIENDE fick jag en möjlighet att knyta ihop dessa teman.

Titeln, Vår gemensamma fiende, syftar väl på att vår värsta fiende är den korporativa makten. Kan du utveckla...
Det är mycket enkelt. Vi har ett antal krafter som under lång tid bekämpat libertinska ideal med stor fermitet: Säpos resurser har utökats med femtio procent sedan 2001, nya lagar har stiftats, det muslimska bigotteriet och den nivellerande queer-ideologin breder ut sig i inflytelserika kretsar. Den småborgerliga liberalismen utgör dessutom en hegemoni lika stark och lika kvävande som den socialdemokratiska på sin tid. Vad folk i allmänhet inte förstår, är att allt detta utgör ett hot - inte bara mot de få som ännu håller fast vid ett aristokratiskt ideal, utan för den naturliga balansen i hela samhällskroppen.

Det är en mycket intrikat historia du berättar, som i måpnga stycken känns välbekant - hur mycket är dikt och hur mycket är verklighet?
Mycket har hänt i verkligheten även om de flesta namn och platser är påhittade. I september 2006 gjorde exempelvis säkerhetspolisen i Belgien just en sådan razzia som beskrivs i bokens inledningskapitel. Sju adelsmän häktades.

Det är ingen konst att döma medlemmar av aristokratin som gjort sig skyldiga till verkliga brott. Problemet uppstår när de är oskyldiga - det är då man måste ta till sådana här idiotier som förbud mot rävjakt och sexuella handlingar som rimligen borde höra till privatlivets sfär. Det här är självklarheter som folk har svårt att förstå, eftersom man tror att det handlar om något oerhört mystiskt, att aristokrater på något sätt är lömskare än andra.

Svenska medier får också en släng av sleven...
Ja. Jag har faktiskt roat mig med att samla på tidningsklipp som handlar om att visa läsarna hur farlig den svenska adeln är. Alltsammans rent nonsens naturligtvis.

Kan man säga att VÅR GEMENSAMMA FIENDE är ännu en i raden av svenska nyckelromaner?
Inga kommentarer.

VÅR GEMENSAMMA FIENDE utkommer 4 oktober.