Under denna rubrik kommer vi i fortsättningen att publicera resebrev och kommentarer om den svenska kulturdebatten signerade Kurt Wered.
I ett inlägg på denna blogg beklagade Erica Sagn nyligen den svenska krämarliberalismen och den nihilistiska kraftlöshet och defaitistiska politiska korrekthet som gör den svenska kulturdebatten lika förutsägbar och outsägligt trist som den ljumma grynvällingen i en västerbottnisk fattigstuga. Jag instämmer till fullo i hennes kritik och kan beundra den nästan dåraktiga envishet med vilken människor av hennes kaliber fortsätter att hudflänga den andliga utarmningen i denna bedrövliga samtid.
Själv gitter jag knappt engagera mig i eländet längre. Atrofieringen och försumpningen har gått alltför långt i det här landet för att det skulle vara mödan värt att ägna sina sista år dess andliga och intellektuella misär. Jag har valt exilen för att komma bort från alltsammans.
August Strindberg och Vilhelm Ekelund valde båda att under långa perioder leva i exil...
Själv gitter jag knappt engagera mig i eländet längre. Atrofieringen och försumpningen har gått alltför långt i det här landet för att det skulle vara mödan värt att ägna sina sista år dess andliga och intellektuella misär. Jag har valt exilen för att komma bort från alltsammans.
August Strindberg och Vilhelm Ekelund valde båda att under långa perioder leva i exil...
Det var alltså i en ganska dyster sinnesstämning som jag lämnade Sverige, fasterlandet, förra veckan. ”Låt det här landet gå under i rök och damm eller med ett pip”, tänkte jag. Vad rör det mig? Svenskarna: En samling obildade serietidningsläsare, TV-konsumenter och bloggare som framlever sina eländiga liv på tundran i ett kargt, ogästvänligt och efterblivet land. Fortsätt ni att roa er till döds med era mobiltelefoner, med er narcissistiska kroppsfixering och ert Facebook. Twittra er till döds. Det rör mig inte i ryggen. Jag vill bara bort. Bort från detta land med dess stank av yllesockor och långkok, kriminalromaner och usla TV-följetonger.
Så gjorde också Ingmar Bergman, Lars Gustafsson - och nu även Kurt Wered.
Så gjorde också Ingmar Bergman, Lars Gustafsson - och nu även Kurt Wered.
Redan i Danmark blev det lättare att andas. På kvällen hann jag äta middag på den utmärkta Krogs Fiskerestaurant innan jag klev på bussen till Hamburg. Under den nattliga resan började jag bättre förstå den befrielse från småaktighet och pöbelfasoner som andra svenskar funnit i den självvalda exilen: en Strindberg, en Ekelund, en Bergman, en Gustafsson… listan kan göras lång och det är naturligtvis ingen slump att så många av oss funnit en tillflykt just i Tyskland men jag ska inte diskutera orsakerna till detta. I själva verket blev min vistelse där också ganska kort då jag redan på måndagen fortsatte till Polen.
I Gdansk inträffade så något som bekräftade det riktiga i mitt beslut att lämna Sverige för gott. På kvällen blev jag nämligen vittne till något slags upplopp i stadens centrum. Svartklädda ungdomar med påkar och plakat i närkamp med kravallutrustad polis. Skrik och skrän. Utlevelse och extas. Molotovcocktails. Tårgas. Unga, vältränade kroppar som ger sig hän en uråldrig, karnevalisk dans. Dionysisk livsglädje av det slag som endast det renaste och mest avsiktslösa våld kan frambringa.
Jag dröjde mig kvar i utkanten av detta sköna spektakel som avslutades med att polisen släpade in några demonstranter i sina piketbussar. Jag lyssnade till deras vrål och kände samtidigt hur de sista resterna av den trötthet och leda som fört mig hit drev bort och löstes upp tillsammans med de tunna slöjorna av tårgas. I denna starkt erotiska atmosfär kände jag mig hemma och som pånyttfödd.
Det var givetvis naivt att tro att det skulle vara möjligt att till en svensk publik förmedla något av den förhöjda livskänsla som jag erfor i närheten av det rena våldet. Men så stark var denna upplevelse att den pockade på att få komma till uttryck och jag publicerade tidigare idag en liten poetisk skiss om stridens erotiska skönhet på Facebook.
Reaktionen lät inte vänta på sig. Genast var där en kvartsfigur, en författare av folklustspel åt statstelevisionen, framme med sina lika okunniga som oförskämda ”kommentarer”. Det var de gamla vanliga beskyllningarna och givetvis samma guilt-by-association-resonemang som är så vanligt hos svenska pseudoradikaler:
"Låter som den sedvanliga våldsromantiska rappakaljan. Marinetti körde den stilen i sitt manifest från 1909. Sedan tog Mussolini över. Thank you and goodbye… Precis samma ordval som de gamla fascisterna! Patetiskt."
Hur långt ska man behöva bege sig för att komma undan den svenska käringmentaliteten? Hur bär man sig åt för att slippa höra detta kacklande?
I Gdansk inträffade så något som bekräftade det riktiga i mitt beslut att lämna Sverige för gott. På kvällen blev jag nämligen vittne till något slags upplopp i stadens centrum. Svartklädda ungdomar med påkar och plakat i närkamp med kravallutrustad polis. Skrik och skrän. Utlevelse och extas. Molotovcocktails. Tårgas. Unga, vältränade kroppar som ger sig hän en uråldrig, karnevalisk dans. Dionysisk livsglädje av det slag som endast det renaste och mest avsiktslösa våld kan frambringa.
Jag dröjde mig kvar i utkanten av detta sköna spektakel som avslutades med att polisen släpade in några demonstranter i sina piketbussar. Jag lyssnade till deras vrål och kände samtidigt hur de sista resterna av den trötthet och leda som fört mig hit drev bort och löstes upp tillsammans med de tunna slöjorna av tårgas. I denna starkt erotiska atmosfär kände jag mig hemma och som pånyttfödd.
Det var givetvis naivt att tro att det skulle vara möjligt att till en svensk publik förmedla något av den förhöjda livskänsla som jag erfor i närheten av det rena våldet. Men så stark var denna upplevelse att den pockade på att få komma till uttryck och jag publicerade tidigare idag en liten poetisk skiss om stridens erotiska skönhet på Facebook.
Reaktionen lät inte vänta på sig. Genast var där en kvartsfigur, en författare av folklustspel åt statstelevisionen, framme med sina lika okunniga som oförskämda ”kommentarer”. Det var de gamla vanliga beskyllningarna och givetvis samma guilt-by-association-resonemang som är så vanligt hos svenska pseudoradikaler:
"Låter som den sedvanliga våldsromantiska rappakaljan. Marinetti körde den stilen i sitt manifest från 1909. Sedan tog Mussolini över. Thank you and goodbye… Precis samma ordval som de gamla fascisterna! Patetiskt."
Hur långt ska man behöva bege sig för att komma undan den svenska käringmentaliteten? Hur bär man sig åt för att slippa höra detta kacklande?
Marinetti - tacksam måltavla för den svenska pseudointelligentsians ressentiment
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar