Ruttna krusbär (3): Regeringen, Flygvapenmuseet och den systematiska historieförfalskningen

Sten Tolgfors och Lena Adelsohn-Liljeroth låter meddela att regeringen kommer att satsa nio miljoner på Flygvapenmuseet i Linköping. Inom den så kallade "kultureliten" spekuleras det redan om detta beslut är resultatet av ministerstyre eller om det finns andra motiv bakom filisterregeringens okarakteristiskt kloka inställning till museet.

Som f.d. diplomingenjör med åtskilliga tjänsteår på SAAB i Linköping välkomnar jag naturligtvis detta beslut även om jag inte kan föreställa mig att krämarna och filistrarna i kanslihuset skulle ha drabbats av en kollektiv lidnersk knäpp. Någonting säger mig också att Flygvapenmuseet också i framtiden kommer att mörklägga det arbete som där bedrevs under sextiotalet med efterbrännkammaren till JA37. Den betydelse detta kom att få för utvecklingen under det kalla krigets sista decennier tycks dömd till glömska. Att det rör sig om ett systematiskt förtigande och en historieförfalskning som bedrivits av åtskilliga regeringar är hursomhelst lika uppenbart som beklagligt.

Att man på Flygvapenmuseet i första hand tycks vara intresserad av att - än en gång - berätta den lika sensationalistiska som triviala historien om den störtade DC3:an ser ut som en tanke. Genom att erbjuda allmänheten sådant strunt och därmed förvandla museet till ännu ett inslag i "upplevelseindustrin", i samma klass som alla dessa Sommarland och Astrid Lindgren-parker, kommer man ju på ett elegant sätt att kunna föra sina besökare bakom ljuset. Museipubliken kommer att distraheras från de verkligt viktiga aspekterna av det svenska flygvapnets historia. Alla blir glada och nöjda - samtidigt som de som vet blir allt färre.

Det är en bedrövlig tid vi lever i.