Bertil Bergqvists dokumentärroman, Alte Kameraden i vått och torrt är därför något av en kulturgärning. Boken fördjupar vår förståelse av dessa ytterst sammansatta personer som, visar det sig, också upprätthöll en mångårig vänskap och formar sig dessutom till något som närmast kan beskrivas som ett försök till postum återupprättelse. Utifrån ett väldigt material bestående av Cederholms och Bodes bevarade korrespondens, dokument från nyligen öppnade arkiv i Berlin och Moskva, journalanteckningar från svenska mentalsjukhus samt intervjuer med släktingar och vänner har Bergqvist skapat ett engagerande läsäventyr och en kulturhistorisk tour de force.
Både Cederholm och Bode var färgstarka karaktärer vars upptåg ofta balanserade mellan pikaresken och den internationella spionthrillern, något som Bergqvist på ett skickligt sätt utnyttjar. Här bjuds både en storartad komik mot svart bakgrund och rafflande äventyr. Det allra märkligaste med Alte kameraden är nog ändå att boken tvingar läsaren att radikalt omvärdera både Cederholms och Bodes oeuvre. Här framstår de nämligen som i grunden allvarligt syftande men i grunden missförstådda konstnärer.
Orsakerna till det njugga mottagande som mötte Cederholm och Bode är flera. Ett visst slags lutheransk misstänksamhet mot esprit och elegans har givetvis haft stor betydelse. (Samma slags ressentimentsfyllda utstötningsmekanism och brutala mobbing som senare drabbade till exempel Johan Kinde och Björn Ranelid alltså.) Novellisten Cederholm framträdde dessutom i en tid då den svenska litteraturen ännu dominerades av 40-talismens dysterkvistar med vilka han hade ytterst litet gemensamt. Bode kan väl närmast beskrivas som en existentialist med revyn och kupletten som medium, en så ovanlig kombination att den redan från början var dömd att misstolkas.
Cederholms och Bodes fatala samröre med nazismen har också varit förödande för deras eftermäle, även om det först är helt nyligen som den förre hängts ut som nazist. (I ett intressant kapitel kontrasterar Bergqvist de silkesvantar med vilka svenska kritiker smekte andra medlöpare som PO Sundman och Karl Vennberg med den bepansrade näve som krossade Cederholm och Bode).
Stig Cederholm deltog i spanska inbördeskriget på nationalisternas sida och tog senare värvning i Waffen SS där han tjänstgjorde både på östfronten och i det ockuperade Norge. Det var också här Cederholm första gången mötte Johnny Bode, som först deltagit som frivillig i det finska fortsättningskriget och sedan satt upp en revy åt Quislingregimen i Oslo. Ingen av de båda herrarna var dock någon exemplarisk nazist och det är en ironi värdig dessa svarta humorister, att deras första möte ägde rum i koncentrationslägret Grini där de hade spärrats in efter att ha gjort sig skyldiga till stölder, fylleri och insubordination.
Efter återkomsten till Sverige följde några kaotiska år; både Cederholm och Bode tillbringade perioder på olika mentalsjukhus och kontakten återupptogs inte förrän den senare kontrakterades att skriva musiken till den första Åsa Nisse-filmen 1949. Det blev en kort återförening och de båda kom snart att gå skilda vägar. Samtidigt som Cederholm kom att befästa sin ställning som en lika produktiv som framgångsrik författare, tvingades Bode i ett slags exil. I den brevväxling som Bergqvist generöst citerar från kan man också märka en tilltagande skepsis och misstänksamhet från Bodes sida. Särskilt Åsa Nisse-filmernas exempellösa framgångar tycks ha väckt hans avund och motvilliga beundran.
De båda vännerna fortsatte ändå att uttrycka ömsesidig respekt och beundran. Brevväxlingen fortsatte och Bode skickade 1968 ett signerat exemplar av den framgångsrika LP:n Bordelmammas visor som Cederholm lät rama in och hänga på väggen i sitt bibliotek, mellan fotografier av Hermann Göring och Lill-Babs.
Man planerade också ett sammanträffande som dock hela tiden blev förhindrat och uppskjutet. När det slutligen kommer till stånd en bit in på 70-talet är de grånade storheterna både uppladdade och förväntansfulla, fast så att säga från fel håll.
Bergqvists gestaltning av detta möte, en middag som finns omnämnd i en del biografiska notiser, är romanens absoluta höjdpunkt. Det är ett komiskt uppvisningsnummer vars bländande konversation och virtuosa ordvitsande saknar motstycke men här öppnar sig också emellanåt avgrundslika djup som skänker texten ett hemlighetsfullt sug och en kuslig, dissonant klang.
Bode är påläst, har förberett sig grundligt för att kunna föra en avancerad litterär konversation. Han har lärt sig hela passager ur Åsa Nisse-novellerna utantill och vill gärna visa det. Cederholm orkar knappt lyssna. Han är enbart intresserad av att prata snusk och utbyta slipprigheter och ordvitsar. Det är med andra ord upplagt för en allvarlig krock. De vill se en del av sig själva hos den andre. Det lyckas inte. De byter samtalsämnen, de byter stolar och skämtar en stund om att byta fruar, men de hamnar aldrig rätt och får aldrig syn på det de vill se. De är för gamla och trötta för att erkänna detta och blir bara mer och mer cementerade i den roll de bestämt sig för att spela, eller som den hatiska kritiken och masspublikens tvetydiga kärlek tvingat in dem i.
Så slutar Bertil Berqvists märkliga dokumentärroman med ett slags gestaltad meditation över det pris den får betala som översköljs av både framgångens sliskiga sötma och den oförstående kritikens bittra galla. Alte Kameraden i vått och torrt är samtidigt en komisk tragedi och en tragisk komedi – och vad kunde vara en lämpligare form för den märkliga berättelsen om Stig Cederholm och Jonny Bode?
Bertil Bergqvist
Alte Kameraden i vått och torrt. En dokumentär fiktion
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar