Kurt Wered om rävjakt och politik

Det är för bedrövligt.

På besök hos frisören bläddrade jag i förmiddags i Svenska Dagbladet, denna tummelplats för popsnören, nöjesjournalister och andra tivolisamhällets lakejer, när min blick föll på en kommentar på ledarsidan som skilde sig från den vanliga, politiskt korrekta smörjan.

Johan Wennström skrev där insiktsfullt om den engelska rävjakten och påpekade att denna (idag tyvärr förbjudna) institution inte bara haft ett stort socialt värde utan också kunde vara sätt att komma tillrätta med den besvärliga dvärgbandmasken .

Vad var nu detta? Det var åtskilliga år sedan någon svensk skribent tordes ta till orda i detta känsliga ämne. Det enda undantaget är väl Ronnie af Kleen-fforbes, som naturligtvis är persona non grata i den försumpade ankdammen. Skulle man kunna se Wennströms artikel som ett tecken på att det, äntligen, blåser en frisk vind över det kulturella ödelandet?

Ack, än en gång grusades mina förhoppningar.

Efter klagomål från diverse feminister och rävkramare, fann Wennström det för gott att publicera en försäkran att det hela naturligtvis varit en ironi, ett skämt och att han naturligtvis inte på allvar förespråkat rävjakt. Det hela ska i stället ses som ett utslag av "mild anarkism". 

Exit, Wennström. Jag kommer inte att läsa ett ord mer skrivet av denne ryggradslöse ögontjänare.

Det här landet har i sanning de journalister det förtjänar. Jag väntar mig ingen förbättring på den fronten, lika litet som jag tror mig få se några fler rävjakter. Vi lever i plebejernas tid, i ett land där höjden av kultur utgörs av folkhemsanglofiler som Johan Hakelius eller den outsägligt vulgära älgjakten.
 
Det är så man vill kräkas.